vattenkran

av

16.4 – Hektiskt mellan varven

Jag har fått ökat tryck och ny kran, köpt en karaff, vaknat till ett kadaver, jäktat och haft ovanligt tebesök.

Ökat tryck och ny kran
I onsdags mitt på da’n dök VVS-killarna upp. Medan den ena ökade trycket i vattenpumpen, mon­te­rade den andra nya kökskranen. Snabbt och elegant.

Pumpen

Trycket i pumpen hade sjunkit från 2 till 1,2 bar på dom tio år sen den installerades. Den som upp­fattar ett pussmärke på bilden har helt rätt. Bilden är tagen från invigningen den 31.7.2006 då den förevisades för alla inbjudna.

Det betyder så­ledes att min hörsel uppfattar en tryckminskning på 0,8 bar eftersom jag reagerade på att pumpen gick oftare och inte lika länge som vanligt. Tänk om hörseln fungerade lika bra i fråga om bildäckens lufttryck? 😀

Köpt en karaff
På Kimitoöns bytesbörs på FB annonseras då och då attraktiva objekt. Dottern till grannen på udden mittemot hade nyligen två gamla karaffer till för­sälj­ning, varav den ena tilltalade mig speciellt så jag slog till omgående.

Vi kom överens om att hon skulle leverera den i onsdags eftermiddag när jag var tillbaka från Silverpilens olje­byte. Jag hann bara parkera, bära kassarna till trappan och låsa upp innan hon dök upp med mitt fynd.

Nu är den rengjord och står fylld med Vana Tallinn i södra salongens ”bar” tillsammans med sina karaffkolleger i väntan på likörsugna besökare.

MuslikVaknat till ett kadaver
Med tanke på hur många lik som ”processas” på Udden är det inte lätt att ha koll, men i torsdags morse visste jag exakt vem den halvt uttorkade kroppen tillhörde när jag nästan snubblade på den.

Det är Mias förtjänst att kadavret dök upp. Hon pillade fram det under vedlådan där jag för ett bra tag sen stängde in en skogsmus. Den hade hon använt som leksak länge nog tyckte jag. Bra att slippa den odören.

Jäktat
Igår blev det jäktigt igen. Att gå på födel­se­dags­kalas vid lunchtid tillhör verkligen inte vanligheterna, men det var enda tiden som passade. F d ”bonuspappan” fyllde 88 så givetvis ville jag gratulera.

Efter att ha druckit kaffe med diverse läckerheter hastade jag vidare till Kerstin för att hämta mat och därifrån till frissan. ”Kortkort” beställde jag när hon frågade hur jag ville ha håret klippt den här gången. Om sex veckor är jag ändå lika lurvig igen.

Från frissan hann jag hem en kort vända innan det var dags att träffa styrelsen i Dragsfjärds hem­bygds­förening. Mötet hölls givetvis i föreningens hemtrevliga lilla hus som ”lystrar till” namnet Dragegården.

DragegårdenJag åkte dit som suppleant – ”ersättare säger vi här” påpekade ordföranden – och hem som ny­ut­nämnd sekreterare! Om det är förenligt med stadgarna och årsmötets beslut råder delade me­nin­gar, men tids nog får jag väl veta. Jag har i alla fall skrivit mötesprotokollet och fullgjort en del av upp­dragen som jag blev tilldelad eller åtog mig.

Tebesök
Idag var det som vanligt tebesök strax efter lunch. Fast ändå inte så vanligt. Den här gången kom­plet­terades brödpåsen med lastpallar. Och inte bara en utan hela fyra stycken!

Dom tycker Vik Husse blir perfekta att ha under sommarveden när den väl flyttar in i vedlidret. Det har han förstås rätt i, så jag tackade och tog emot.

Till dess fungerar dom som tyngder på presenningen som vi spände över vedhögen i och med att MI hotar med regn i morgon. Dom första dropparna kommer redan nu ser jag så det var en klok åtgärd. 🙂

av

25.2 – Frostbiten, överflödig och nöjd

Jag har frusit, blivit inställd och har nytt inkråm.

Kall promenad
I söndags kände jag för en ”kamerapromenad”. Solen gjorde sitt bästa för att titta fram så jag tyckte jag skulle passa på att sänka blodtrycket. Jag har nämligen nyligen läst att solljus har den goda för­mågan.

Jag frågade Mia om hon ville följa med och det ville hon, men stannade i ”flyet”, dvs nedanför backen, och såg väldigt upptagen ut när jag ropade hej då och fortsatte. Hon kollade dock noga åt vilket håll jag gick i korsningen.

Eftersom mina promenader sker i snigelfart och stoppas upp av ständiga bildmotiv, höll mina händer och fötter på att få frostskador efter bara ett par hundra meter trots att jag var varmt klädd. Men man är ju viking (och envis!), så jag tog en åkar­brasa och fortsatte. Jag hade inget mål utan gick planlöst vägen fram.

Promenaden slutade vid spången över bäcken där ”genvägen” på G-vägen går. Den genvägen anlitas troligen inte av fler än mig och djuren numera, men det är en fin liten skogsstig tycker jag. Spången var delvis be­gravd under is och bäcken var istäckt så det var inte så mycket att se eller fotografera, men desto mer längs skogsstigen.

Bildpromenad

Bilden i mitten föreställer inte bäcken, utan är tagen vid sjöin-/utloppet.

När jag bestämt mig för att vända tillbaka insåg jag att det gällde att gå raskt och utan avbrott för att få upp värmen. Vinden var obarmhärtigt kall. Halvvägs gjorde jag ändå ett par undantag, men sen knallade jag raka spåret hemåt.

Mia satt kvar nere i flyet såg jag då jag svängde in på ”Udden-vägen”. Jag sa hej på långt håll och blev mött av en kisse som betedde sig som om jag hade varit borta en hel dag. Oj, vad glad hon var!

Efter en kvart i stugvärmen kändes extremiteterna normalvarma igen, men nästa gång ska jag utrusta mig med nåt slags element eller göra upp eld på vägen. 😉

Inställd
Igår fick jag meddelande om att jag inte behövs på onsdag. Den planerade kursen hade bara fyra an­mälda så den blev inställd. Jag blev ju inte överdrivet lessen för det, att få tiden att gå tillhör ju inte mina största problem även om det hade varit roligt att träffa välbekanta deltagare.

Nytt inkråm
Igår ringde jag min favoritrörmokare och vidarebefordrade servicekillens utsago om vattenkranen till tvättmaskinen. Han mindes inte riktigt hur kranen såg ut så han ville veta om den var kantig eller rund?

VattenkranJag blev dödsimpad av att han överhuvudtaget kom ihåg vem jag var och var jag bodde – vi träffades senast 2007!! Att han skulle minnas hur kranen såg ut kan väl ingen vettig människa begära? Den killen har minsann järnkoll på sina kunder. 🙂

När jag talade om att (hatten på) kranen var kantig sa han att det går att byta inkråmet så jag slipper köpa ny kran. Det var ju en trevlig överraskning även om det antagligen är inkråmet som kostar mest. Han skulle befinna sig i krokarna dagen därpå och frågade om jag var hemma då?

I regel brukar hant­verkarna på ön säga ”i morgon” eller ”nästa vecka” och sen hör man inget på en månad eller mer och blir tvungen att jaga dom med blåslampa. Antingen för att dom har för mycket att göra, inte kan säga nej eller för att dom inte har en susning om hur dom ska planera jobben. Hur som helst blir man (= jag) vansinnig över att bli bemött på det sättet!

Idag dök han upp vid elva-snåret så nu förstår du varför han är min favorit. ”Min” rörmokare har kort inställningstid och håller vad han lovar. Han får mig att känna mig viktig som kund och därmed har han vunnit mitt hjärta. 🙂