Jag har letat efter en stoppskruv, hejat på en groda och ätit middag innehållande en mindre smaklig ingrediens.

Operation stoppskruv
Igår hade jag tänkt gratulera fru grannen på namnsdagen men hon var på jobb, så jag uppvaktade herr grannen i stället tills hon kom hem. Han bjöd på kaffe i det nybyggda, tjusiga sommarhuset där min gamla köks­soffa numera håller till.

Under samtalets gång nämnde jag att jag gärna överlåter en gammal golvlampa i järnsmide till ny ägare. Herr grannen sa sig vara intresserad av att ta en titt och följde med när jag gick hem.

Jag varnade honom för skicket den befann sig i, men han lät sig inte avskräckas. Tvärtom, den ville han gärna överta sa han när han såg den. Skönt, då slapp jag den.

Fru grannen trodde att jag skulle ångra mig om jag gav bort den, men jag försäkrade att det skulle jag garanterat inte. I flera år har jag vänt och vridit på den varje gång jag har flyttat på den ute i boden men varken kunnat se att jag har an­vänd­ning för den eller haft hjärta att slänga den.

Stången till lamphållaren gick att förlänga, men krävde en stoppskruv som saknades. Jag talade om att den garanterat fanns kvar, frågan var bara var?

Efter att ha hängt ut tvätten idag satte jag i gång med operation leta stoppskruv. Hade det gällt en korkskruv hade problemet varit löst inom ett par sekunder, men innan jag hittade den lilla mässings­biten hade det gått drygt ett par timmar och jag hade fått städat i halva verktygs- och ”reserv­dels­lag­ret” på kuppen. Inget ont som inte har nåt gott med sig. 🙂

För att inte förlägga den igen eller tappa den, knallade jag över till grannen med den på direkten. Tyvärr gick den inte att skruva tillräckligt långt in av nån anledning, men det skulle herr grannen fixa på ett eller annat sätt sa han.

Grodbesök
För ett par timmar sen upptäckte jag att det sitter en groda bland vintergrönan vid trappan. Den blev inte skrämd varken då jag pratade med den eller fotograferade den så jag fick för mig att det är samma groda som jag räddade från Mias hårdhänta behandling för ett par veckor sen? Fast det finns ju givet­vis mer än en groda i krokarna.

Jag har alltid gillat grodor. Men låtit bli att kyssa dom. 😉 När jag var liten stod jag i källardörren och tittade på dom som hade tagit sig in där. Det fick moster att banna mig för att jag höll dörren öppen, det var ju vårt kylskåp på den tiden. När hon frågade vad jag höll på med berättade hon att jag hade svarat: ”Jag sir på mina brodor”. Den lilla historien fick jag höra mååånga gånger så länge hon levde.

Oväntad ingrediens
På dagens middagstallrik fanns också broccoli som jag kokade härom dagen. Då jag delade den för att ta en tugga upptäckte jag en tvestjärt. Efter det smakade broccolin inte lika gott längre, men jag över­talade mig själv att en kokt tvestjärt inte kunde göra så värst stor skada.

Orsaken till att den hade följt med ner i kastrullen är att jag hade ställt broccolin i vatten i en skål ute i verandan för att få den att piggna till. Redan i butiken märkte jag att den var lite ”svampig” men ville gärna ha just den storleken så jag köpte den ändå. Tvestjärtarna hade alltså alla chanser att gömma sig.

Det vimlar för övrigt av tvestjärtar i år, både ute och inne. Det blöta vädret har varit extra gynnsamt förstår jag.

Ich, jag gillar dom inte alls. Speciellt inte i maten! Nu är det redan andra gången i år. 😦