Jag vet hur man känner igen en stadsbo, har fått en ny kund, har handlat i blindo och ätit indianmat.

Kännetecken för stadsbor
Av klädseln att döma verkar många stadsbor tro att det alltid är kallt och högvatten ute på landet. Långskaftade gummistövlar och bylsig ylletröja är standardklädsel. Eller klär dom sig möjligen likadant i stan?

Det är så klart praktisk klädsel om man jobbar utomhus, men om man åker ”på byn” behöver man väl inte den utstyrseln annat än om det stormar och hällregnar?

Jag är nog lite småaktig. Folk måste ju få klä sig som dom vill. Men mönstret finns där och åter­kommer har jag märkt.

Ny kund
I eftermidddags styrde jag kosan mot Västanfjärd och Villa Felix. Den ena delägaren och jag hade via mejl kommit överens om att jag skulle dyka upp klockan tre för att hon skulle få välja vykortsmotiv.

Ingen syntes till i receptionen när jag kom in så jag övervägde att ringa på betjäningsklockan, men passade i stället på att klä av mig kappan så länge. Strax efteråt öppnades dörren till ett av rummen och tre damer uppenbarade sig. Damen som gick främst log och nickade så jag tog för givet att hon trodde att jag tillhörde personalen. Jag log lite avmätt tillbaka.

Bland de tre damerna fanns en av mina kursdeltagare som hejade ögonblicket senare. Det är helt och hållet hennes för­tjänst att Villa Felix ville bli ny kund. Hon är nämligen anställd där och hade visat vykorten som hon har köpt av mig, vilket alltså ledde till att jag nu stod där jag stod.

En lång, ung dam med mörklockigt hår sträckte därefter fram handen och presenterade sig som den person jag har kom­municerat med. Äntligen visste jag vem det var jag skulle träffa.

I blindo
På hemvägen svängde jag in till butiken. Just nu är det extrapris kattmat. Nåt annat behövde jag inte. Trodde jag.

Det slog mig medan jag botaniserade i hyllorna att tiderna sannerligen har förändrats. Pesto, mari­nerad vitlök och couscous fanns minsann inte i bybutiken på mosters tid. Dillköttet hade däremot försvunnit ur konservsortimentet.

Min stora shoppingkasse var mer än halvfull när jag var klar. Att handla ”i blindo” utan inköpslista är förkastligt. Dessutom var jag hungrig, vilket är förödande – då åker allt möjligt ätbart ner i varu­korgen. Och halvvägs hemma kom jag på att jag hade glömt att köpa kattmaten! 😦

Indianmat
Bland inköpen låg en förpackning qinoa, en av indianernas favoriter. Det var länge sen jag åt det senast och tyckte det kunde vara gott som omväxling. Eller gott förresten, det smakar inte speciellt mycket, men är klart nyttigare än potatis, pasta eller ris om man får tro dom som säljer det.

Som sällskap till qinoan återupplivade jag rester av en kycklinggryta och lät mig väl smaka. Hunger är onekligen den bästa kryddan.