släkting

av

2.8 – Surprise, surprise

En avlägsen släkting har hittat mig, jag har festat på fläsk, haft vaknatt och träffat ”liemannen”. Mia har nästan badat.

Avlägsen släkting
Tack vare Google har en avlägsen släkting hittat mig. Igår fick jag ett mejl från en dam i Tyskland som hade sökt Daniel Danielsson och hittat namnet på min blogg eftersom jag nämnde honom i ett inlägg den 26.9.2012. Visst är det lite fantastiskt?

Mormors morI samband med släktforskningen hon bedriver visade det sig att hennes farmor var kusin med Bertha Sofia Andersdotter, dvs min fostermors och mormors mor. Bertha var barnbarn till Daniel Danielsson och hans fru Hedda Stina som kom från Södergård i Öfvre Ölmos.

Släktskapet är således synnerligen avlägset, men lika kul för det tycker jag. Nästa sommar får jag för­hopp­nings­vis träffa min ”nya” släkting och ta del av hennes släktutredning har vi kommit överens om.

Festat på fläsk
Tack vare det tråkiga vädret i går fick jag stekt fläsk med löksås till middag. Det har jag längtat efter ett bra tag. Bra sätt att fördriva tiden med.

Oj, vad gott, även om fläsket numera inte är av samma kaliber som för 50 år sen. Och till­be­hören som bestod av årets blomkål och morötter formligen smälte i munnen. ”Tänk om dom rika sku vita hur bra dom fatiga har de’” brukade min fostermor säga. 🙂

Vaknatt
Klockan 03:40 i natt spratt jag till och var med ens klarvaken. En rejäl åskskräll hade väckt mig och fick mig att snabbt kasta mig ur sängen för att dra ut stickpropparna till teven och datorn.

För ovanlighetens skull vaknade jag före Mia, men hon satte sig också upp och tittade yrvaket på mig när jag steg upp. Sen följde hon efter mig.

ÅskaÅskvädret och ‑regnet pågick en halv timme till, vilket givetvis innebar att hon ville ut på trappan till varje pris. Jag gjorde henne sällskap mellan varven och hann bara räkna till två mellan blixt och muller så åskan passerade Udden på nära håll.

Halv fem hade det lugnat ner sig så vi kunde krypa ner i sängen igen. Lustigt nog var hon inte lika skräckslagen den här gången. Hon varken jamade så där förtvivlat eller skakade i hela kroppen som hon brukar. Tillagande ålder och erfarenhet har förmodligen minskat hennes rädsla. Tur det, tidigare var det verkligen synd om henne.

Träffat ”liemannen”
Idag hade jag träff med ”liemannen” kl 13 vid Dragegården. Tack vare ett tips fick jag nys om att det finns en kille i närområdet som behärskar att slå med lie. Det är nämligen dags att slå blomsterängen vid hembygdsgården.

Jodå, han åtog sig uppdraget och sa bara ”äh” när jag frågade vad han ville ha i ersättning. Vi får diskutera i styrelsen vad som blir rimlig kompensation.

Mia har nästan badat
I förrgår kväll betedde Mia sig underligt när hon var på väg in för natten. Hon satt långt om länge och slickade sig på trappan. Så småningom kom hon in och då förstod jag varför hon gjorde som hon gjorde; hela bakdelen var genomblöt, hon slickade sig alltså torr.

Förmodligen hade hon varit på jakt i stranden och missbedömt underlaget när hon tog sig fram så bakdelen av kroppen hamnade i vattnet. Inte första gången och förmodligen inte heller den sista. Misstag händer även den bäste sägs det. Tur att det inte var nåt värre. 🙂

Mia blöt

av

18.6 – Konstruktioner och relationer

Byggena avancerar, prästkragarna har tagit över och jag har umgåtts med min nyfunna släkting.

Avancerande byggen
Staketet till terrassen i bersån är finjusterat – och invigt – från och med idag, ledstängerna är putsade och oljade och stolparna står på plats på bryggan. Finfint blir det. I morgon sker det slutliga bygg­jobbet om allt går som planerat.

PrästkragarPrästkragsland
Mitt köksland är som sagt inte likt nån annans. Förutom allt ogräs samsas tulpaner, jordgubbar, gurk­ört, ringblommor, gräslök och morötter på samma plätt. Två av rosen­bö­norna har förresten grott såg jag idag till min glädje.

Men det dominerande inslaget just nu är prästkragarna som har annekterat en stor del av utrymmet intill potatisen. Om man inte vet att det ska föreställa ett köksland kan man gott tro att jag har slagit mig på odling av prästkragar. Och inte har jag hjärta att riva upp dom heller. Dom får bo där som dom själva valt.

Nyfunnen släkting
Om jag inte minns fel har jag tidigare skrivit om min nyfunna släkting? Igår kväll fick jag se henne livs levande. Vi är ju för all del inte så värst nära släkt – min fostermor och min mormor (som var syskon) var kusiner med hennes far, men det är ändå roligt att ha fått kontakt och framför allt möjlighet att träffas.

SkyltIgår kväll ringde frun på udden mittemot och bjöd in mig på champagne för att fira den lyckliga till­dragelsen. Dom var nämligen goda vänner i unga år och umgicks ofta.

Med mig hem hade jag två Wettex-dukar och en fyndig skylt som ”kusinen” förärade mig i present förutom en flaska rosa champagne. Wettex-dukarna fick jag som ersättning för den som blåste i väg i en storm och skylten för att hon har läst på bloggen om min ovilja att diska och städa. Cham­pagne­flas­kan fick stå kvar till idag.

Släktingen minns mig som ”en liten knodd”, åldersskillnaden på den tiden var mycket större än nu, kusinen är fem år äldre än jag. Och precis så sympatisk som jag har fått intryck av via kontakten på FB. Ibland kan det ju bli himla fel när man väl träffas, men den här gången kändes det helt rätt.

Innan vi skildes åt igår kväll, kom vi överens om att jag skulle stå för apéritifen och frun på udden mittemot för middag idag. Klockan tre i eftermiddags bänkade vi oss i bersån och intog var sin konjak.

Eva KBilden på kusinen (eller Hunden/Tvillingen) är publicerad utan hennes medgivande men den blev så hejdlöst rolig tyckte jag så hon får acceptera att jag tog mig friheten. Skälet till att hon lusgranskade glasen var att hon ville ha det som var minst i, men eftersom mitt ögonmått är ganska exakt när det gäller att spilla i alko­hol­haltiga drycker (ett arv från farfar som var apotekare?) hade hon svårt att bestämma sig. 😀

Vid fem-snåret serverades champagne på udden mittemot och därefter middagen som också gästades av en annan barndomskamrat till kusinen. Det blev en både glad och god middag. Fast jag hade inte förväntat mig nåt annat, frun på udden mittemot kan det här med mat på sina fem fingrar. En hel del annat också förresten!

Till kaffet och den smaskiga rabarberpajen hade diskussionen övergått i livsåskådningsfrågor. Ett alltid lika intressant och personligt färgat ämne.

Efter påtåren kände jag att det var dags att återgå till mina plikter som matte. Mia undrade säkert var jag höll hus, det började närma sig ”ingångstid” för henne, så jag tackade för mig och rodde tillbaka till hemhamnen.

Två timmar senare behagade den fyrbenta lilla damen dyka upp. Hon lät lite skärrad när hon kom in, men lugnade sig snart. Av vilken orsak vet jag förstås inte, men det kändes bra att jag fanns på plats och kunde lugna henne. Ett gott slut på en god dag. 🙂

av

8.10 – Arvegods och konflikter

Igår dukade jag för tre, idag har jag tömt diskbänken och mejlat en nyfunnen släkting. En del stadsbor gör mig ytterst konfunderad…?

Dukat för tre
Igår när jag pratade med mamma och talade om att jag skulle få middagsgäster undrade hon om jag tänkte duka i ”matsalen”. Jag sa nej med motiveringen att kålgryta inte känns så högtidligt och att jag därför dukade i köket.

Som kom­pen­sa­tion plockade jag fram finaste porslinet och diverse annat arvegods. Bland annat mormors fasters silversked som garanterat är äldre än jag.

Kaffet intogs som brukligt i ”södra salongen”, också det serverat i arvegods. Examensskedarna i silver från 1974 användes för att inmundiga kakan som serverades på silverfat. ”Fint ska det va’, fast trasorna hänger” som mammas kompis brukar säga. 😀 Jätteroligt att få använda saker med lång historia.

Diskbänken tömd
Efter frukosten tog jag i tu med disken. Jag övervägde att diska innan middagsgästerna kom, men kom fram till att det skulle bli mer disk inom kort så jag struntade i det.

Gästerna såg tyvärr eländet när dom hjälpte till att duka av, men damen i sällskapet konstaterade lugnt ”Det är ju ditt kök”. En befriande kommentar.

Som ”värdinnepresent” fick jag förresten ekologiskt handdiskmedel och torkduk. Fiffig present.

Nyfunnen släkting
Igår eftermiddags hade jag fått ett meddelande från Facebook. En dam som bodde i byn för länge sen hade sett mina bilder och undrade om jag möjligen kunde vara den person hon tänkte på?

Jag bekräftade att hon hade rätt och fick till svar att hon skulle skicka ett mejl. Av det framgick att vi är släkt. Min fostermor och min mormor var kusiner med hennes far. Jag blir därmed brylling med hennes son så släktskapet är inte så nära, men det känns ändå jätteroligt med en nyfunnen släkting. 🙂

Idag besvarade jag mejlet och redogjorde i korta drag för vad jag har haft för mig sen 60-talet. Tack vare datorn och webben kan vi nu hålla fortsatt kontakt.

Konstiga typer
Under det senaste halvåret har jag hört talas om flera konflikter mellan våra stads- och bybor. Osäm­jan har i samtliga fall upp­stått på grund av träd eller buskar!?! Va’? Måste man verkligen bråka om sånt?

Det verkar som om många stadsbor behandlar träd och buskar som saker. Dom tycks tro att om man fäller ett träd eller klipper av en buske så blir resultatet ett svart hål där det aldrig växer nåt mer?

I ett par fall har konflikten lett till polisanmälan. Hur tänker man då? Att trädet eller busken kommer tillbaka om man får rätt i domstol?

Jag har alltså haft en vådlig tur som har klarat mig från åtal förstår jag, med tanke på mitt egen­mäk­tiga beteende när det gäller grannens häck (som står på tomtgränsen). Om jag hade varit stads­bo hade jag antagligen krävt att häcken skulle tas bort för att den står för nära min tomt­gräns och in­kräktar på utsikten, vilket minskar värdet på min fastighet.

Nä, vet ni vad! Att gräla om växtlighet ter sig väl ändå ganska fånigt? Och att vuxna människor inte kan resonera sig fram till en lösning tycker jag är skrämmande. Inte att undra på att det krigas i världen om man kan bli osams om en buske eller ett träd?