Silverpilen har fått vård och rotsaksborsten nytt användningsområde. Mia har assisterat.
Bilvård
Efter lunch idag var det dags att lämna över Silverpilen till servicekillarna på macken i Dalsbruk. Dels för att byta däck och dels för att åtgärda några punkter som jag meddelade när jag bokade tid.
En viktig punkt var byte av motorn till den bakre vindrutetorkaren. Tyvärr fanns det ingen begagnad att få tag på, så jag fick lov att investera i en sprillans ny. Det sved i plånboken, men efter att ha kört utan bakrutetorkare på slaskiga vägar i nån månad tyckte jag att vad som helst var bättre än ingen alls.
Gnisslet som hörs från vänster framdäck när jag svänger vänster beror på att bromsbelägget ligger på en aning. På jobblistan hade killarna noterat behov av konditionering, men jag föreslog i stället panikbromsning tills belägget slits ner. Det var menat som skoj, men tydligen kunde det eventuellt lösa problemet menade mackägaren. Där ser man.
Orsaken till att yttertermometern och ena bakdörrslåset inte fungerar var precis den jag hade kommit fram till, ett elfel. På grund av däckbytesbrådska skulle vi vänta ett tag med att fixa det. Helt OK för min del, att låsa upp bakdörren manuellt är jag van vid sen ett par år och termometern är viktigast att ha när det är risk för halka.
Nytt användningsområde
En rotsaksborste kan man göra mycket med. Hittills har den ju fått tjänstgöra när jag fått in skräp i vinter-crocsen men idag fick den en ny uppgift.
Trots att jag har varit bilinnehavare eller -ägare sen jag fick körkortet 1973, har jag aldrig nånsin rengjort fälgarna tidigare. Men nån gång ska ju vara den första, så idag när jag kom hem fick jag för mig att jag skulle göra det innan jag ställde in vinterdäcken.
Det är där rotsaksborsten kommer in. Däcken var torra och därmed var smutsen också det. Alltså var det enklast att borsta bort den (i brist på högtrycksluft). Det tog en stund. 12 års avlagringar blir man inte av med i en handvändning.
Innan jag flyttade hem tillbaka hade Silverpilen ytterst sällan blivit utsatt för vägsalt. I Jämtland rådde nämligen saltförbud så den rost som nu syntes på fälgarna har alltså uppstått sen 2007. Ruggigt.
Jag försökte ringa händige släktingen för att höra om man kan använda samma slags rostlösningsmedel som till igenrostade mekaniska delar, men fick inget svar så jag tog det som ett ja. Generös som jag är, tog jag till i överkant som vanligt men det gör väl inget hoppas jag. Det mesta torkade jag av, men arbetshandskarna är numera garanterat rostskyddade dom också.
Villig assistent
Mia kom knallande ner för skogsstigen medan jag höll på med min fälgrengöring. Av mjölkskålen på bordet i verandan såg jag att hon hade försett sig medan jag var borta. Men nu var hon hungrig. Efter att hon fått mat, följde hon med mig ut igen.
Självklart ville hon hjälpa till. Tur att hon satte sig i ett oputsat däck, annars hade hon också varit rostskyddad nu. 😀
Uddmors betraktelser 