portvaktskörtel

av

Gåtan löst

Portvaktskörteln är lokaliserad. I dag på eftermiddagen såg jag den på bild. Överläkare Peter D på ÅUCS Fyrsjukhus hittade den en bra bit nedanför ärret efter ingreppet som gjordes i samband med bröst­ope­ra­tio­nen.

Peter D gjorde ett minnesvärt intryck. Dels genom sitt utseende, dels genom att han pratade dansk-svenska. Hans mor var danska berättade han bland mycket annat.

Han såg ut som en julgubbe i sitt gråa hår och långa gråa skägg och var lika vänlig. Dessutom var han mycket pratsam. Tidvis uppfattade jag inte vad han sa, men han pratade mest i lugnande och underhållande syfte uppfattade jag det som. Det räckte med att jag kommenterade med ”aha” på lämpliga ställen.

Efter att ha lokaliserat och fotograferat flera lymfkörtlar – och sagt att utseendet var normalt – plockade han ut några celler ur portvaktskörteln för patologen att undersöka. Om ca en vecka får jag höra resultatet.

Att jag kunde följa ultraljudsundersökningen på en stor skärm var nytt och rätt intressant. Fast det jag trodde var lymfkörtlar – stora, bulliga saker – var nåt helt annat. Mjölkkörtlar gissade jag på, men fettkörtlar trodde Husse. 😀

av

Portvaktskörtel på villovägar och enkla glädjeämnen

I eftermiddags blev jag uppringd av en läkare på ÅUCS som aviserat. Hon talade om att bröst­ope­ra­tio­nen var lyckad, alla tre (små) tumörer var borta. Skönt att höra. 😊

Däremot hade patologen inte kunnat hitta nån port­vakts­körtel i vävnaden som togs bort i armhålan (en operation för att ta reda på om cancern har spridit sig till lymfkörtlarna). Det förklarar varför den heller inte kunde lokaliseras vid isotop- och färgmarkeringen före operationen.

Men då är frågan: Var är den? Eller har jag mot förmodan ingen?

Patologen skulle fortsätta leta sa läkaren och lovade återkomma på torsdag. Om körteln inte hittas ska man försöka lokalisera den med ultraljud sa hon vidare. Så då håller vi tummarna för att den hittas så jag slipper en extra resa till sjukhuset. Tids nog blir det många resor för strål­be­hand­lin­garna.

Den 27.7 är det slut på min tre veckors ”sjukskrivning”, men helt återställd är jag tydligen inte. I går frostade jag av frysen, men blev darrig i benen efter en stund. Och tröttheten kan hålla i sig flera månader har jag läst mig till, så det gäller att lyssna på kroppen och vila när behovet uppstår.

Ett steg i rätt riktning är att kameran kommit till heders igen och att intresset för växterna har åter­kommit liksom bloggandet. Fast vid det här laget är det bara såna som klarar extrem torka som har överlevt. Det mesta på tomten är brunbränt. 😥

Till min stora förtjusning har drakbegonian tagit sig och blommar för fullt. Den köpte jag i fjol och lyckades mot förmodan få att överleva vintern. När jag ställde ut den på trappan när det blev varmt såg den verkligen inte mycket ut för världen, men har mirakulöst nog kommit igen.

Mia åtog sig i dag att agera dammtrasa. Tittar man noga på bilden ser man att dammet ligger kvar längst till vänster. Det är ju tacksamt att få hjäp, än så länge får jag inte städa. Men torka damm kanske jag trots allt kunde få när jag tänker efter. 😀