Silverpilen är (nästan) klar för vinter, jag har fått en biologilektion, fastnat i motorsågen och båtarna är på land. Mia har haft ett långpass.

Nästan klar för vinter
Igår gjorde jag Silverpilen klar för vinterväder. Motorvärmare och elkabel är på plats, snö­bor­star, snö­spade och isskrapor ligger i ”skuffen”. Än så länge sitter sommardäcken på, men snart är det dags att byta dom också.

Biologilektion
På eftermiddagen höll jag till i stranden. Jag hade fått den lysande idén att använda den antika pinn­stegen som båtslip och bar ner den i förhoppning om att få upp båten utan hjälp.

Innan jag öste båten och drog den till ”vinterhamnen” fick jag en liten biologilektion. Svanparet hade som vanligt varit uppe i viken och provianterat, men var nu på väg därifrån. Det vill säga hannen(?) hade bestämt att det var dags att dra, honan var tydligen inte riktigt beredd än.

För att skynda på sin dam hade han ett speciellt ljud som jag aldrig har hört tidigare. Det lät nästan som en häst som frustar dämpat, men avslutades med början till en trumpetton. Lockropet upp­re­pades tre gånger, sen såg jag honan komma simmande i god fart. Tredje gången gillt verkade gälla här också.

(Av ovanstående framgår mina fördomar tydligt… Jag kan inte se skillnad på hanne och hona, åtminstone inte på långt håll, men förutsatte alltså att det var gubben som bestämde i familjen. Det kanske var precis tvärtom? :D)

Fastnat i motorsågen
I morse bestämde jag mig för att förlänga garantin på elmotorsågen. Genom att registrera sig och produkten på tillverkarens sajt kunde man förlänga garantin till tre år (i stället för ett).

Det krävde förutom personuppgifter, modellbeteckning och serienummer. Eftersom sågen var par­kerad i boden, slängde jag på mig sjalen över morgonrocken (termometern visade -0,3) och gick dit.

Jag drog fram sågen ur den vita plastpåsen som den ligger i, vände och vred på den tills jag hittade numret och la tillbaka den i påsen igen. Då satt jag fast. Sjalen hade fastnat i ”taggarna” som jag antar ska förhindra att man sågar för nära stammen. Förhoppningsvis är det första och sista gången jag fastnar i den!

Båtarna på land
Som om han kunde läsa mina tankar igår, ringde händige släktingen vid lunchtid och undrade när jag har tänkt ta upp båten? ”När som helst” svarade jag. ”Åkej, då kommer jag inom en liten halvtimme” sa han. En kort stund senare hördes ”spinnet” från fyrhjulingen, som rullade ner mot stranden så jag lämnade matportionen på hälft, drog på stövlarna, tog fram arbetshandskarna och gjorde honom sällskap.

Det visade sig att min lysande idé var fullkomligt beck­mörk. Pinnarna på stegen skapade snarare mer motstånd än underlättade uppdragningen. Så nu vet jag det. Dessutom glömde jag att vända båten med aktern upp mot land så vi fick baxa runt den. Kondensvattnet rinner nämligen ut i fören och ska därför luta neråt. Det man inte har i huv’et får man ha i benen, eller i armarna i det här fallet.

Jag hade visserligen inte fått svar på min fråga till sommargrannen psykologen, men jag antog att hon också ville ha sin båt uppdragen, så den fick samma behandling som min. Hjärtligt tack än en gång för be­nä­get bistånd! 🙂

Långpass
Vid elva-snåret igår förmiddag var Mia in och kollade läget, sen såg jag inte henne förrän tio över sex! Från fyra framåt lockade jag på henne med ojämna mellanrum, men till ingen nytta.

I regel brukar hon vara hungrig vid halv sex-tiden men syntes inte till nu heller. Gissa om matte våndades… Jag hade redan kollat att hon inte var instängd nånstans och ringde till slut till grannen för att höra om hon hade synts till där, men fick nej som svar.

Klockan sex beslöt jag gå till soptunnan. På nåt sätt kände jag på mig att hon kunde finnas åt det hållet. Jag hann bara plocka fram soppåsarna och stänga dörren till vedlidret så såg jag henne komma trippande nerför skogs­­stigen.

Jubel och klang utbröt givetvis. Vilken lättnad att hon var hemma och välbehållen! Just då önskade jag intensivt att vi kunde prata samma språk så jag hade fått höra var hon hållit hus. Men slutet gott, allting gott.

Långpasset hade av allt att döma varit påfrestande. Efter en extra stor portion mat gick hon raka spåret och la sig och ville inte gå ut mer den dagen. Det var matte fullt nöjd med. 🙂