Jag är beredd på kyla och julfirande. Mia mår bra igen och har bekantat sig med strykjärnet.

Beredd på kyla
Jag skyllde på duggregnet för att slippa gå ut och kratta. Däremot kände jag för att stå inne och stryka. Det var uppenbarligen ett tag sen sist att döma av dammlagret på benen till strykbrädan.

Efter att ha strukit två par långbyxor tog jag i tu med flanellskjortorna. Finns det nåt härligare material än flanell när det är kallt? Bortsett från ylle förstås. En fleeceskjorta fick sig också en omgång. Det låter kanske kon­stigt att stryka fleece, men ytan blir som ny om man har lagom värme.

Klar för julfint
När jag hade avverkat en bomullsblus och en skjorta (jag föredrar herrskjortor) kom jag på att jag kanske borde stryka smådukar. Högen minskade inte speciellt mycket, men fyra är i alla fall klara att använda. Sen fick jag syn på juldukarna.

I fjol tror jag att det räckte med en enda julduk eftersom Mia och jag firade jul ”på tumis” och jag inte kände för nåt julpyntande. I år blir det annorlunda. Mamma firar julen hos oss så jag har anledning att göra lite julfint. Det kan man förstås också göra om man firar jul ensam, men motivationsfaktorn är klart lägre.

Det visade sig att tio juldukar var ostrukna. Den största lämnade jag till sist. Mest för att jag var osäker på om det alls var värt att stryka den. Den är alldeles svartflammig.

Personalen som sköter tvätten på Udden tvättade och torkade den julröda duken tillsammans med svarta plagg, vilket alltså fick sorgflammiga konsekvenser. Men den går nog att använda trots allt be­dömde jag när den var stru­ken.

Återställd
Dom senaste dagarna har Mia haft feber. Nos och tassar har känts varma och hon har druckit ovanligt mycket. Hon har också föredragit att stanna inne och vila mer än vanligt. Igår kväll var hon dessutom lös i magen konstaterade jag när hon kom in och hade bajs kvar i pälsen.

Senare på kvällen morrade hon svagt när jag strök henne över magen och en stund senare flyttade hon ner på golvet där hon kurade i hop sig på alla fyra. Så låg hon resten av kvällen och spann inte som hon brukar då jag kelade med henne. Däremot var nosen kall igen.

Vid läggdags, framåt halv tolv, piggnade hon till och när jag fyllde på torrfoder kände hon för att äta. Idag har hon visserligen varit mest inomhus, men det berodde säkerligen på det gråa och fuktiga vädret.

En huvudlös skogsmus och en död näbbmus i verandan vittnar om att hon är lika pigg som van­ligt på att jaga. Hon dricker och äter också som hon brukar så jag bedömer att hon har tillfrisknat från vad-det-nu-var hon led av. Skönt det då, det är tråkigt att se att hon inte mår bra.

Ny bekantskap
Mia har förvisso sett mig stryka tidigare, men idag bestämde hon sig för att ta en närmare titt på den konstiga tingesten som fräser och sprutar vattenånga.

Jag såg att hon satt på pallen vid spisen och spanade, men hade inte förväntat mig att plötsligt se två tassar med utspärrade klor hugga tag i strykbrädan. Eller i fleece­skjortan närmare bestämt.

Väl uppe undersökte hon både strykbräda och strykjärn. Hettan från strykjärnet avskräckte henne från att vara alltför närgången men nu ville hon se hur det gick till att stryka. Hon la sig i ena änden och såg intresserat på när jag strök.

Då jag ställde ifrån mig strykjärnet pyste det ut ånga men det bekom henne inte fastän hon bara vara tio centimeter ifrån. En stryktålig kisse med andra ord. 😀