Igår var vi flitiga i köket. På förmiddagen bestämde Husse sig för att baka knäckiga havreflarn enligt ett recept vi båda godkände (utan vetemjöl). Det var fort gjort att röra ihop smeten och dutta ut klickarna på bakplåten.

Men om nåt kan gå fel så gör det ju det. Vi noterade inte att det stod plåtar (i pluralis) i receptet. Alltså lades alla klickar ut på en och samma plåt. Det innebar förstås att dom två främsta raderna med klickar flöt i hop till en enda kaka, övriga klarade sig.

Fast det gjorde nu inget, knivar har vi gott om och smaken var det inge’ fel på.

På eftermiddagen var det min tur. Jag hade bestämt mig för att laga aioli, nåt av det bästa jag vet! Det kan jag äta hur ofta och till nästan vad som helst – utom möjligen havreflarn.

Eftersom vi blir rätt många runt middagsbordet på julafton slog jag till med en dubbel sats på fyra äggulor. Konsistens och färg blev utmärkta, men smaken… Fy för den lede vad beskt den smakade!!

Till råga på allt är det andra gången det är fel på smaken. Husse och jag kom fram till att det måste bero på oljan.

Jag är ingen vän av olivolja och den ska man f ö undvika i aioli enligt de recept jag läst, så jag använde kallpressad rybsolja. När jag smakade på oljan var den mycket riktigt besk, så akta er för den!

Efter den beska aiolin hade jag ju fyra äggvitor kvar. Det enda man mig veterligen kan göra av dom är maräng. Husse instämde.

Det tog en evinnerlig tid innan eländet fick rätt konsistens. Husse avlöste mig under vispningen då mitt tålamod tröt. Till slut var vi nöjda.

Eftersom jag i misstag skvätte i lite mer ättika än vad som föreskrevs, fick smeten en svagt syrlig ton, vilket jag uppskattade. Maräng är som bekant äckel-päckel-söt i vanliga fall.

Så var det gräddningen. Enligt receptet räckte smeten till 40 ”kluttar”. Det lät ju hattigt, så jag ratio­nali­serade den raskt till 18 muffinsformar och sköt in plåten i ugnen.

När gräddningstiden var slut, tyckte jag ”muffinsen” kunde behöva några minuter till i och med att mängden smet var större än i receptet.

Att marängen ska stå minst en timme i eftervärme hade jag inte räknat med, det var snart dags att värma middagen som bestod av ”spagettilåda”, dvs resterna från gårdagens spagetti och köttfärs­sås.

När jag tog ut plåten med marängmuffinsen såg dom bra ut och kändes torra och lätta, så jag förut­satte att dom hade torkat tillräckligt. Jag slängde därför upp en maräng i luften för att demonstrera kon­sis­tensen.

Det var dumt. Överdelen gick i kras så en mängd bitar spreds över köksgolvet. Och det som satt kvar i formen visade sig ha en helt annan konsistens. Tänk tuggummi så förstår ni. Suck.  Aldrig mer maräng!!

Önskar dig och de dina en God och Glad jul!