frisyr

av

Hömånadsslut

Hömånaden avslutades med tandläkarbesök, en artikel, frissa, ett par visiter och en tillställning på hem­bygdsgården.

Om tandläkarbesöken finns inget intressant att förtälja, annat än att de två små hålen lagades. Jag misstänker att det är få som gillar att gå till tandläkaren. När jag kom hem, la jag sista handen vid en artikel och skickade i väg den till tidningen.

Besöket hos frissan är desto intressantare. Jag har visserligen haft kort hår sen mitten på 70-talet, men inte så här kort. Jag lyckades rubba frissans normala lugn med min beställning.

Nacken trimmades som vanligt med sex millimeters bettet, sen bad jag henne demonstrera resultatet av nio millimeters dito. Sen sa jag att hon fick ta av allt hår med tolv millimeters bettet. ”Allt?!” utbrast hon med stora ögon.

Jag bekräftade att hon hört rätt och såg testarna falla till golvet i snabb takt. Oj, vad skönt! Jag blir inte rufsig i håret när det blåser, sparar schampo och sliter inte på kammar eller borstar. För att inte tala om tiden jag sparar genom att inte behöva fixa och dona med frisyren innan jag ska i väg nånstans.

På onsdags- och torsdagskväll var vi på visit hos bekanta i närområdet, men fredagen var ”hemmadag” för min del. Det innebar en grundligare städning i köket och två nytvättade mattor som Husse hämtade från tvätten.

Eftersom jag var i städtagen blev tvättmaskinen också tömd. Tack vare sol och friska vindar torkade tvätten på nolltid.

På lördagen var det dags för hem­bygds­före­ningens första aktivitet för i år. Nuvarande restriktioner med­gav tillfället som sträckte sig från 11-15. Redan klockan åtta var Husse på plats för att ta emot och assistera vår tillkallade expert som skulle bygga den nya gärdsgården inför publik.

Halv tio anslöt jag och styrelsemedlemmen som ansvarade för kaffetilltugget. Hon hade bakat bullar och en blåbärspaj av årets blåbär. Vi hade räknat med max 20 personer, vilket var ganska bra gissat. 17 blev det, vilket vi var fullt nöjda med.

Hon hade också kokat soppa till arbetsfolket. Den var mycket uppskattad, i synnerhet av gärdsgårds­byggaren. För hans del blev det en tolv timmars dag om man räknade med restiden, så han behövde verkligen få i sig lite energitillskott.

Strax före fyra hade jag städat undan det sista och åkte hem. Husse och gärdsgårdsbyggaren blev kvar, eftersom det återstod lite arbete innan gärdsgården var komplett. En timme senare kom Husse hem, så det blev en lång dag för honom också.

I mina ögon finns det inget staket som är vackrare än en gärdsgård gjord på gammalt vis. Men få anar hur mycket arbete den kräver, allt från material till själva konstruktionen.

av

Jubileum och snygg i håret

Jubileum
I dag firar jag 13 års jubileum! Den 20 maj 2007 återvände jag till mitt hemland efter 32 år ”i för­sking­ringen”, närmare bestämt Sverige. Det betyder att jag vid det här laget har bott i Finland längre än i Sverige.

2007 var också året jag började blogga. ”En utvandrares vedermödor” hette den första bloggen och beskrev allt man måste göra och tänka på i samband med flytt till ett annat land. Om landet hade varit ett annat än Finland skulle byråkratin förmodligen ha varit ändå ohyggligare, men den räckte gott och väl som den var.

Bloggen handlade också om avsked och reflektioner kring flytten. Då flytten närmade sig stod jag en dag vid kyl­skåpet för att hitta nåt ätbart. Plötsligt började tårarna rinna nerför kinderna. Det slog mig att jag högst antagligen aldrig skulle återse de människor som hade varit en del av mitt liv hittills.

Sorgen avtog ganska snart. Mitt beslut om att flytta var väl övervägt. Dessutom skulle jag ju flytta till byn och huset där jag vuxit upp, inte till ett främmande land. Jag var på väg hem. 😊

Och här sitter jag nu på Udden och mår lika gott som för 13 år sen. Min barndomsvän  och bloggkollega frågade en gång med fasa i rösten nåt i stil med ”Men hur i all världen kan du tänka dig att bo där ute på vischan?” En annan nära vän var övertygad om att jag skulle gripas av lappsjuka.

Både deras och andras farhågor har kommit på skam. Jag trivs som fisken i vattnet och brukar påstå att det bästa med att åka bort är att få komma hem igen. Att åka bort innebär för övrigt en tidsgräns på några timmar för att jag ska känna så. Udden har alltid haft och kommer alltid att ha en given plats i mitt hjärta. ❤

Snygg i håret
Strax innan jag satte mig vid dagens middagsbord blev jag fullkomligt häpen. Husse sa att jag var snygg i håret! Det kan jag inte minnas att han nånsin sagt tidigare?

I går var jag nämligen till frissan och återfick en frisyr jag trivs med. Den där idén om att ”odla” längre hår har jag alltså släppt. Hon fick således helt rätt min ovan nämnda barndomsvän – hon trodde att jag skulle ge upp efter ett tag.

Det är egentligen bara fördelar med kort hår. Inget som hänger över kragen, det går åt mindre schampo, är lättare att torka och blåser inte i ansiktet. Och om det regnar, torkar det på nolltid. Tanter i min ålder och med mitt gråa hår ska ha det kortklippt, sådeså. 😉

(Bilden är lånad – riktigt så här ser jag inte ut. Än så länge, bäst att tillägga.)

av

Slut på kortkort

Sen början på 70-talet har jag haft kort hår, om än i varierande grad. Klimakterietanter ska inte ha långt hår tycker jag, då ser man ännu äldre ut. Att jag har haft ganska tjockt hår har under­lättat frisyr­varianterna.

Men nu börjar det bli kris. På sina ställen blir håret glesare för varje år. Dessutom har jag virvlar som ställer till det, vilket innebär att jag tidvis har flera ”hål” som lyser genom hårstråna. Inte alls snyggt.

Så vad gör man då? Köper en peruk?

Nej, fullt så illa är det ändå inte. Men min korta ”stubb‑ och spretfrisyr” behöver få en värdig efter­följare. Som den på bilden här bredvid till exempel. Att jag är gråhårig och saknar modellens svanhals och söta små öron får jag förbise.

Problemet är bara att jag har svårt för pannlugg. Några spretiga testar går bra, men inte en lång lugg. Men det kan säkert min duktiga frissa lösa.

En lite ”damigare” frisyr klär nog en 65+are bättre. Nu blir det till att låta håret växa ett tag!