Sängvärm(ar)e

I sovrum ska det vara högst +18 grader så sover man gott hävdar Husse. Där är vi inte överens. För min del behövs minst ett par grader till. Möjligen beroende på att jag ligger nära ett fönster som avger kyla.

Nuförtiden känner jag mig ofta kall om nacken och övre delen av ryggen. I sängen saknar jag mormors bäddjacka som jag fick ärva av mamma. Undrar vart den tog vägen? Jag kanske har lagt den i klädin­samlingen i ett svagt ögonblick?

Innan Husse flyttade in, använde jag elfilt för att värma upp sängen när det var som kallast. Jag är också ägare till en varmvattenflaska som har gjort nytta vid behov. Och flanellnattlinnen förstås. Sagolikt skönt att lägga sig utan att huttra.

I början på månaden då vi hade en extra kall period bytte jag till flanellakan i sängarna. Jätteskönt att krypa ner i en säng som inte känns kall och som omedelbart reflekterar kroppsvärmen!

Dessutom har jag två fri­villi­ga sängvärmare numera. På ena sidan värmer Husse och på den andra värmer Mia för det mesta.

Det är på gott och ont. Om jag hunnit lägga mig före halv tolv blir det så hett att svetten bryter fram. Det är dags för nattens första vallning och täcket åker av. Mina sängvärmare uppskattas inte längre.

Nästa kommer en timme senare, sen får jag sova ett par timmar innan nästa tar vid. Troligen ett öde jag delar med många av mina jämnåriga medsystrar.

Men nu är det slut på ”flanellakanssäsongen”. Vi har fått töväder och varmare nätter. Bara jag hittar ett bra alternativ till bäddjackan ska jag nog klara resten av vintern. 😉

Epilog: I dag var postlådan välfylld (se föregående inlägg). 😊