Byvägen är synnerligen lättstyrd och ”min backe” har förvandlats till halkbana.

Dagsmeja
Idag var tvättkrämen slut. Ett besök på apoteket var av nöden. En del andra attiraljer behövdes också.

När jag hämtade posten på förmiddagen kon­sta­terade jag som vanligt så här års att kombinationen varm sol dagtid och kalla nätter är en katastrof för väglaget. Den förra sandningen är nu övertäckt av ett tjockt lager is. Redan igår då Grisen/Tvillingen åkte hem var det ”svajigt” nere i kurvan rapporterade hon, men klarade lyckligtvis av att hålla sig på vägen.

Vid halv två-tiden var jag klar att ge mig av. Att använda motorbromsen var inte att tänka på när jag åkte ner, då hade jag garanterat halkat av vägen. Nere i kurvan satte jag i tvåans växel och gasade för att ta mig uppför backen som kommer direkt efter.

Resten av byvägen var också isig, men hade ställvis bara fläckar så det gick bra att ta sig till stora vägen även om Silverpilen kändes ovanligt lättstyrd. Då man kommer ut på den, tror man att man har drömt. Här är asfalten bar och torr.

Under tiden jag handlade gruvade jag mig för hemfärden… Om jag inte tog mig upp för backkrönet, skulle jag förmodligen inte kunna backa tillbaka uppför föregående backe, utan bli stående mitt i kurvan. Med uppenbar risk för att bli påkörd av postbilen i morgon bitti.

Den ena skräckscenen efter den andra spelades upp i mitt huvud medan jag gick bland butiks­hyllorna. Till slut kunde jag inte fördröja hemresan längre. När jag satte mig i bilen beslöt jag att jag värsta fall fick ringa ”vägmästaren” och be om hjälp ifall det sket sig.

I vanliga fall växlar jag ner till tvåan strax innan jag svänger ner till vänster i mitt avtag för att klara kurvan. Ett kort ögonblick övervägde jag att låta trean ligga kvar, men beslöt ändå att göra som jag brukar. Mitt i kurvan finns som tur är en bar fläck, så jag gasade rejält just där för att klara mig ända uppför sista backen.

En gång för många år sen blev jag stående strax nedanför backkrönet och hörde hur bilen började kasa neråt medan jag hämtade sand. Det är ingen upplevelse jag vill vara med om flera gånger! Tack och lov slutade det lyckligt. Vid vägkanten fanns så mycket bar mark att bilen stannade.

Jag kände att däcken släppte greppet tidvis, men hade så god fart att jag klarade backen galant. Puh. Hjärtligt tack till Silverpilen och alla himmelska makter för det.

Man kan ju tycka att jag är pjoskig. Min före detta granne åkte upp‑ och nerför backen i alla väglag i nästan 40 år utan att beklaga sig. Men den rutinen skaffar jag mig kanske också så småningom.

Sand?
Vid sidan av backen står en sand­tunna, men antagligen slet orkanvindarna i julas av locket på den så det ligger begravt nånstans under snön. Det betyder att tunnan var fylld av snö när jag kollade för nån vecka sen och att sanden givetvis var frusen och omöjlig att få loss.

Nu har jag sandat sista ”knixen” på backen för att tidningsbudet ska ta sig upp i morgon bitti. Sanden hade tinat så mycket i kanterna på tunnan att jag kunde pilla loss några spadtag. Spaden lät jag stå kvar i fall nån skulle behöva mer sand.

Man kan ju tycka att det hade varit smartare att sanda innan jag åkte till butiken, men si då hade det inte varit nån utmaning att ta sig upp. Lite spänning i livet behöver man. 😀