bröstcancer

av

Ett steg vidare

Av biopsin som togs 1.8 (se inlägg samma dag) bidde inget. Patologen hittade bara blod i provet. Jag börjar tycka synd om honom/henne. Nu har man beslutat att strålbehandla armhålan också i samband med bröstet för säkerhets skull.

I dag träffade jag onkologen. En ung dam som såg ut som om hon nyligen blivit konfirmerad om jag får lov att överdriva lite. Hon konstaterade att labproven var bra, lyssnade på lungor och hjärta och ”beundrade” ärret på bröstet.

Hon gjorde (förstås) sitt bästa för att sälja in cellgiftsbehandling, men jag tackade nej lika bestämt som för tre år sen. Eftersom min cancerform är HER2-negativ klarar jag mig utan enligt en artikel publicerad redan 2018.

”Cytostatika kan inte skilja tillräckligt bra på cancerceller och normala, snabbväxande celler. Cancerbehandling med cytostatika skadar därför också oftast en del av de normala cellerna i till exempel benmärg, hår och slemhinnor. Det kan medföra biverkningar såsom sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär.”
Källa: Cancerfonden

Däremot tackade jag snällt ja till strålbehandling och till hormonpiller den här gången. Jag prövar en annan sort (Anastrozole) än de jag testade för tre år sen. Förhoppningsvis är biverkningarna lindrigare, men risken för benskörhet finns här också. Kalktabletter med D-vitamin ska därför tas i förebyggande syfte.

Antalet stråldoser blir det samma som för tre år sen, dvs 15. Alltså en tur-returresa till Åbo (ca 172 km) alla vardagar i tre veckors tid. Jag står nu i kö för att få tidsplanen.

Jag kan inte låta bli att misstänka att det här var på gång redan vid den första upptäckten … Vid ultra­ljuds­under­sökningen påpekade läkaren nämligen att hon såg förändringar också i det andra bröstet. Föränd­ringarna kanske har ”gottat till sig” till cancertumörer under dom här åren?

av

Repris på 2020

Inför årskontrollen den 17.4 på ÅUCS’ cancerklinik, beordrades jag på labprov den 4.4, respektive mammografi och ultraljud den 11.5 efter läkarbesöket. Tre små misstänkta knölar upptäcktes i det friska bröstet och det togs vävnadsprov.

Den 8.6 ringde en dam med dåliga nyheter – knölarna var elakartade, dvs jag har cancer igen. Den 16.6 blev jag aviserad om tid för magnet­röntgen den 20.6 och i går var jag kallad till möte med kirurgen.

Det visade sig vara samma kirurg som 2020. En käck kvinna som på min begäran dels visade ett par bilder från magnetröntgen, dels informerade om kommande ingrepp, också den här gången i form av dagkirurgi. Det innebär att jag får behålla en del av bröstet.

En ung, nervös sjukskötare gav mig en bunt med skriftlig information som avslutning. Bland den till största delen bekanta informationen fanns tidtabell för de slutliga åtgärderna före operationen som går av stapeln den 6.7 kl 7.15.

Dagen före operationen utförs scintigrafi (injicering av radioaktiv isotop) av lymfkörteln (portvaktskörteln) i armhålan kl 10.15 för att kontrollera om cancern spritt sig till den. Kl 11.50 ska jag infinna mig på labbet och 13.00 kontrolleras resultatet av isotopundersökningen.

Det innebär besök på Fyrsjukhuset, T-sjukhuset, respektive U-sjukhuset. Operationen görs på A-sjukhuset, så jag tror att jag har tillfälle att besöka samtliga enheter som tillhör ÅUCS i Åbo. 😀

I morgon ringer en sjukskötare med information och handledning inför operationen. I och med dagkirurgi betyder det att jag får komma hem på eftermiddagen enligt kirurgen, vilket är skönt. I egenskap av närmaste anhörig blir Husse tvungen att hämta mig eftersom jag inte får åka ensam.

Kirurgen nämnde också att jag hade blivit sjukskriven i tre veckor om jag haft anställning och att jag ska undvika fysisk ansträngning under den tiden. ”Inget skogsarbete” skojade hon. I informationen jag fick med mig står detaljerade anvisningar.

Hon påpekade vidare att jag den här gången bör följa medicinråden. Jag kunde inte låta bli att berätta om en god vän som trots cytostatika, strålning och hormonmedicin återfått sin cancer, men hon menade att det aldrig finns några garantier. Och det gör det förstås inte.

2020 nämnde hon att cellgift inte är absolut nödvändigt när det gäller den här formen av bröstcancer, vilket jag tog fasta på. Hormonmedicinen som ska tas i fem år tog jag bara en kort tid på grund av biverkningarna, men det kanske finns nåt nytt preparat med färre biverkningar?

I annat fall föredrar jag ändå Tamofen även om klimakteriebsvären och risken för torra slemhinnor ökar: ”Läkemedel som innehåller det verksamma ämnet tamoxifen fäster på cancercellens östrogenreceptorer och blockerar effekten av det östrogen du har i kroppen. Då hindras cancercellerna från att växa och föröka sig. Läkemedel med tamoxifen minskar risken för benskörhet och hjärt-kärlsjukdomar.”

av

Fortsättning på föregående inlägg (2.11.2020)

Uppvakning
Hur lång tid som hade gått innan jag vaknade ur narkosen har jag ingen aning om. Jag ville helst bara fortsätta sova. Törstig var jag också, men blev nekad dryck.

Från uppvakningen fördes jag till avdelning fem och ett rum med fyra sängar. Hur eller när jag kom dit har jag inget minne av. När jag blev medveten om min omgivning igen fann jag mig fortfarande ansluten till två droppflaskor och dessutom en dräneringsslang med tillhörande behållare.

Bröstet var inpackat i flera lager vit tejp som såg ut som vaxduk. Dagen förlöpte för det mesta i ett töcken, jag sov mest. Att jag låg i säng nummer 13 upptäckte jag senare. Men det brukar vara mitt lyckotal så det kändes helt OK.

Vid lunchtid fick jag i mig ett glas vatten och en burk blåbärssoppa. När jag steg upp för att gå på toa kände jag mig yr och fortfarande omtöcknad. Jag noterade i alla fall att jag hade en rumskamrat som inte kunde ta sig till toan på egen hand.

Hon log mot mig när hon rullades tillbaka till sin säng på en speciell toalettstol. Jag är osäker på om jag besvarade hennes leende. Jag tyckte inte jag hade nån anledning att le, men jag kanske gjorde det på ren rutin?

Middagen serverades klockan fem. En portion välsmakande grönsakssoppa och äppelgröt (på korngryn) som dessert. Vid det här laget började jag känna mig normal och åt upp soppan även om jag inte var direkt hungrig. Desserten avstod jag från.

Efter maten beslöt jag mig för att kolla om jag fortfarande var yr och steg upp. Jag hann bara ta en snabbtitt genom fönstret innan jag kände att jag måste kräkas. Snabbt in på toan. Soppan försvann raskt ner i toaskålen.

De rara sköterskorna avlöste varandra och såg till att vi hade vad vi behövde. Till exempel tand­borste och tandkräm. Jag hade ju inte förutsett att jag skulle stanna kvar så länge, så jag hade inga toalett­grejer med mig. Härligt att få borsta tänderna!

Rumskamraten
För att inte verka oartig, presenterade jag mig för min rumskamrat efter tandborstningen. Vi var bara två i rummet. Hon sa vad hon hette och vi fortsatte prata. Jag drog fram en stol så jag kunde se hennes ansikte i stället för att bara höra hennes röst bakom draperiet som skilde oss åt.

Hon berättade varför hon var där och förklarade varför hon såg ut som hon gjorde. Mitt första intryck av henne hade varit att hon var dvärg, men där hade jag fel. Hon led av svår reumatism sedan tonåren, vilket innebar att hennes leder hade opererats i omgångar. Hon hade också astma.

Mest led hon av att nacken inte fanns längre. Hennes ansikte såg därför ut som en karikatyr i och med att kinderna vilade direkt på kroppen. Hennes ben var tunnare än mina armar och hennes högra arm hängde livlös vid sidan av kroppen. Jag är bara en torso numera konstaterade hon.

När hon berättade om allt hon varit med om i sjukdomsväg blev jag gråtfärdig. Hur i all sin dar stod hon ut och orkade hålla humöret uppe undrade jag? ”Jag vägrar ge upp”, svarade hon. Att beklaga sig gjorde ju ingen nytta, så hon valde att hellre vara glad och skojfrisk.

Kvällen förlöpte under fortsatt samtal och tevenyheterna, sen sa vi så småningom god natt och försökte hitta en någorlunda bekväm sovställning. Min rumskamrat var tvungen att sova på rygg för att kunna hålla sitt opererade ben högt.

Hon hade varnat mig för att hon snarkade och ryggställningen gjorde det förstås inte bättre, men jag förlät henne så gärna. Hon bad också om ursäkt för att hon väckte mig när hon behövde gå på toa den rara människan.

Kvart över tre på natten vaknade jag och kände mig väldigt pigg. Jag var helt övertygad om att det var morgon och i skumrasket fick jag för mig att klockan var kvart i åtta. Rumskamraten som också var vaken upplyste mig om att det var fem timmar kvar till väckning så jag somnade om så småningom.

Jag tror jag vaknade av att vi blev serverade frukost. Sköterskan kollade igen att dräneringen fungerade och tog en titt på ”bröstpaketet” men blev nog inte värst mycket klokare. Möjligen kollade hon att blodet inte sipprade ut på fel ställe.

Droppflaskorna hade jag blivit av med redan på kvällen så det var klart enklare att ta sig till toan. Dräneringsbehållaren fick jag ha i en liten axelväska. Antibiotikan fick jag härefter i pillerform i stället och en tablett för att förhindra nya blödningar. Åtminstone uppfattade jag det så.

Efter frukosten kom läkaren och sa att jag skulle fortsätta med antibiotikan en vecka. Hon bekräftade också att jag skulle få åka hem.

Men först drog hon av mig tejplagren – en smärtsam upplevelse kan jag intyga! – och inspekterade det nya såret. Därefter drogs dräneringsslangen ut och såret försågs med en kompress. Det stora såret fick sårtejp.

Utskrivning och hemresa
Vid tio-snåret ringde jag Husse och talade om att jag skulle få åka hem. Sjuksköterskan hade beställt sjuktaxi. I tron att den skulle dyka upp ganska snart tackade jag nej till lunch men var tvungen att ångra mig. Det var helt OK sa sköterskan, dom hade beställt mat till mig också.

Eftersom taxin dröjde ytterligare bad jag sköterskan ringa beställningscentralen på nytt. Inom tio minuter dök chaffisen upp, han hämtade mig i rummet. Klockan var då ca halv två!!

Han talade om att han hade varit körledig i 90 minuter så han begrep inte varför han inte fått nåt anrop. Vi kom fram till att beställningssystemet har stor förbättringspotential.

Hemfärden gick snabbt under trevligt samtal. Och som vanligt jublade jag högljutt då vi åkte över Pungböle bro. Nu var jag på rätt sida igen.

Väl framme på Udden mötte Husse och Mia mig vid taxin. Viktigaste anledningen till att Husse mötte oss var att han var tvungen att lösa ut mig. Jag hade ju inga pengar. 😀

O, så skönt att få komma hem! Två nätter borta kändes som en hel vecka.

av

Nya erfarenheter

I fredags fick jag flera nya erfarenheter. Klockan 6.30 hämtades jag på Udden av en sjuktaxi som tog mig till ÅUCS (Åbo universitets centralsjukhus).

Klockan åtta fick jag en spruta med radioaktivt läkemedel och en med blått färgämne i mitt högra bröst. Läkemedlet och färgämnet går att följa när de tas upp av lymfkärlen och förs vidare till lymfkörtlarna i armhålan. På det viset markeras de så att kirurgen vet vilka som är portvaktskörtlarna.

Två timmar senare togs tre röntgenbilder av området för att spåra isotopmarkeringen och en timme senare togs jag om hand av operationsteamet. Tumören som bekräftades vid den fortsatta under­sök­ningen den 28.9, dvs en dryg månad efter mammografin den 21.8, skulle avlägsnas.

Jag är innerligt tacksam för att vår kommun bekostar mammografi för kvinnor upp till 70 års ålder hos ett privat företag i Åbo. Utan den hade mitt fortsatta liv tett sig helt annorlunda. Lika tacksam är jag för den brådskande remissen till sjukhuset. Åtgärd inom en vecka stod det på den.

Eftersom tumören var så liten (ca 1 cm), bedömde kirurgen att det räckte med att ta bort bara en del av bröstet, vilket kändes som en stor tröst. På så sätt blev ingreppet mindre, liksom följderna av opera­tionen.

I Finland drabbas var åttonde kvinna av bröstcancer har jag läst mig till. Att jag skulle tillhöra den gruppen hade jag förstås aldrig tänkt mig, men nu var det ett faktum. Forskningen och behandlingen är av allt att döma i toppklass i vårt land enligt CONCORD-3 undersökningen för åren 2000-2014. I Finland lever 88,5 procent av patienterna fem år efter sin bröstcancerdiagnos.

Tio över två väcktes jag från narkosen. Jag hade gärna fortsatt sova, men en sköterska såg till att jag höll mig vaken. Morgonens tidiga väckning (kl 05.00) bidrog säkerligen. Jag hade lovat ringa Husse så snart jag vaknade, så det gjorde jag. Och efter ett par muggar kaffe, en smörgås och en burk yoghurt vaknade livsandarna igen.

Framåt halv fyra kom Husse och hämtade mig. Jag var lite knäsvag och kände mig inte riktigt i topp­form så det kändes skönt. Sjukhuset ville för övrigt att man blev hämtad av en anhörig.

I går tog jag bort plåstren och duschade, i dag har smärtorna släppt nästan helt. Svullnaden på bröstet är förstås kvar och urinen har fortfarande en intressant blågrön nyans, men det tillhör normaliteterna.

Inom ett par veckor blir jag uppringd och får veta vad patologen kom fram till. I bästa fall slipper jag cytostatika, men daglig strålbehandling i tre veckor kan jag förvänta mig.

Det innebär tre timmars restid och 162 km tur retur per dag, men det har många andra klarat före mig så det ska nog gå bra. Läkaren påpekade att tre veckor är kort tid jämfört med 20 års längre livstid. Det har hon förstås rätt i.

Konvalescenstiden är tre veckor, så senast då ska jag vara i fullgott skick igen. Bortsett från ett något mindre bröst vill säga, men det har jag inga som helst problem med. 😊