I eftermiddags blev jag uppringd av en läkare på ÅUCS som aviserat. Hon talade om att bröst­ope­ra­tio­nen var lyckad, alla tre (små) tumörer var borta. Skönt att höra. 😊

Däremot hade patologen inte kunnat hitta nån port­vakts­körtel i vävnaden som togs bort i armhålan (en operation för att ta reda på om cancern har spridit sig till lymfkörtlarna). Det förklarar varför den heller inte kunde lokaliseras vid isotop- och färgmarkeringen före operationen.

Men då är frågan: Var är den? Eller har jag mot förmodan ingen?

Patologen skulle fortsätta leta sa läkaren och lovade återkomma på torsdag. Om körteln inte hittas ska man försöka lokalisera den med ultraljud sa hon vidare. Så då håller vi tummarna för att den hittas så jag slipper en extra resa till sjukhuset. Tids nog blir det många resor för strål­be­hand­lin­garna.

Den 27.7 är det slut på min tre veckors ”sjukskrivning”, men helt återställd är jag tydligen inte. I går frostade jag av frysen, men blev darrig i benen efter en stund. Och tröttheten kan hålla i sig flera månader har jag läst mig till, så det gäller att lyssna på kroppen och vila när behovet uppstår.

Ett steg i rätt riktning är att kameran kommit till heders igen och att intresset för växterna har åter­kommit liksom bloggandet. Fast vid det här laget är det bara såna som klarar extrem torka som har överlevt. Det mesta på tomten är brunbränt. 😥

Till min stora förtjusning har drakbegonian tagit sig och blommar för fullt. Den köpte jag i fjol och lyckades mot förmodan få att överleva vintern. När jag ställde ut den på trappan när det blev varmt såg den verkligen inte mycket ut för världen, men har mirakulöst nog kommit igen.

Mia åtog sig i dag att agera dammtrasa. Tittar man noga på bilden ser man att dammet ligger kvar längst till vänster. Det är ju tacksamt att få hjäp, än så länge får jag inte städa. Men torka damm kanske jag trots allt kunde få när jag tänker efter. 😀