Tänk att dom aldrig ger sig … Senast jag använde bilen syntes dom inte till, men i dag var dom på plats igen, svart‑ eller trädgårdsmyrorna som dom heter numera. Jag misstänker att dom har ett bo nånstans i bilen.

Nåväl, så småningom faller dom i vinterdvala djupt nere i marken. Nästa vår har dom för­hopp­nings­vis glömt var dom höll till året innan.

När jag gick ut på trappan upptäckte jag ett annat återbesök. ”Vår” huggorm tog igen sig under solstolen. Jag hälsade artigt och gick in tillbaka för att hämta kameran, men då jag kom ut igen hade den lilla rackarn bestämt sig för att inte medverka på bild.

Ett jättefint sicksackmönster i grått och svart har den, så det var synd att jag inte fick en bild. Men den kanske återkommer? Bra att ha en musjagare när Mia inte längre finns.

”Det finns bara två sorters människor som inte kan göra om samma misstag – fall­skärms­hop­pare och jungfrur.” I dag var det dags igen … Efter att ha sopat bort myrorna och stigit in i bilen såg jag direkt att jag hade glömt att stänga fönstret då jag senast använde den.

Lyckligtvis hade det inte stått helöppet, men en hel del skräp hade blåst in och på sätet och gummi­mattan på golvet låg små pölar vatten. Som tur hade skyddsklädseln förhindrat att vattnet sögs in i sätet. Att jag aldrig lär mig. 😦

I övrigt kan meddelas att malörten blommar. Jag tillhör dom som tycker det är en vacker ört med sina silvergrå blad och gillar doften. Dock har jag inte använt den som krydda eller som mal­medel, men läser mig till att det är en traditionell nyttoväxt.

Kanske värd att pröva för att slippa mal i ylleplaggen?