Jag har varit bortest ett dygn, gullat med grodyngel och utsatt min kropp för hårda prövningar.

På annan ort
Sent igår eftermiddag slängde jag ryggsäcken i Silverpilen och satte av mot öns norra del. Bonussystern och jag kom fram till att det var bäst att jag infann mig redan kvällen innan för att klara av att komma upp i tid nästa morgon.

Jag fick ett varmt mottagande. ”Jag har väntat på dig hela daaan” sa bonussystern när hon mötte mig vid bilen. Sånt värmer. I en idyllisk miljö på bryggan vid dammen som finns på godset blev jag trakterad med mat och dryck. Medan kvällssolens sista strålar värmde oss åt vi nygrillat, drack vin och pratade bort flera timmar.

Kittlande upplevelse
I nämnda damm bor bland annat en otalig mängd grodyngel. Så här års är dom redan stora och många hade hunnit utvecklat sina bakfötter. Grodor känner jag varmt för, oavsett storlek, så jag kunde inte låta bli att ta upp en liten krabat och heja på den på nära håll. Jag fick inget svar, men den viftade glatt med bakkroppen så jag förstod att sympatin var ömsesidig. 😉

När jag stack ner handen i yngelstimmet flockades en hel rad yngel vid vattenytan och satte sig längs min hand. Dom trodde antagligen att jag var nåt ätbart och pussade mig oändligt med sina små munnar. Munrörelserna på huden kittlade behagligt. Min tur att bli pussad i stället för grodorna.

Heldagstur
04.30 i morse(!) var det väckning för att vi skulle hinna få i oss lite frukost innan vi gav oss av till dagens utfärdsmål. ”Vi” bestod av bonussyster, -svåger och -systerdotter. Övriga i familjen, två fyrbenta lurvtussar, lämnades hemma på grund av värmen och av hänsyn till den ena hundens hälsa.

Jag uppskattade den tidiga väckningen när vi började dagens vandring ca 05.40. Det var fortfarande svalt, ljusförhållandena var fotovänliga och naturen var nymornad. Första sträckan gick över myrmark och bjöd på en fantastisk upplevelse – livs levande sileshår! Botanisera gärna i dagens bildfångst  (exklusive personporträtt).

Uppskattningsvis hade vi avverkat minst 12 km när vi sju och en halv timme senare var tillbaka vid startpunkten. Dagen bjöd på strålande väder med snudd på bastuvärme och lunchpausen medgav en simtur i ljummet, vinfärgat vatten. Smaken var däremot inte vinaktig, men heller inte så ”sumpig” som jag hade föreställt mig.

Kroppen kändes behagligt trött när vi lastade av ryggsäckarna och satte oss i bilen för återfärd. Alla fötter var välbehållna och inga ben brutna. Än en gång ett hjärtligt tack till mina ”guider” för den naturnära dagen!

Hem, ljuva hem
Framåt fyra-snåret var jag tillbaka på Udden. Det kändes som om jag hade varit borta i en vecka! På dörren satt i vanlig ordning en hälsning: ”Just så, ingen hemma”.

Efter att ha packat upp, vattnat blommorna och fyllt på kroppsbränslet, parkerade jag mig i gungan med dagens tidning och somnade in efter en stund. Det oaktat blir det skönt med några timmar till så småningom.

Jag har lidit av skrivabstinens och provätit av egen skörd. I morgon ska jag packa ryggsäcken.

Död och återuppstånden
I måndags kom fru grannen över för att höra det senaste i stället för att läsa. Det gick inte att komma in på min blogg talade hon om. Jag var övertygad om att det var högst tillfälligt men insåg allvaret när jag läste meddelandet på bloggsajtens första sida och läste om haveriet i ÅU.

Kvällarna har varit längre än vanligt och jag har saknat att inte få skriva av mig under dom senaste dagarna. Att bloggen skulle vara i gång igen på utsatt tid trodde jag inte mycket på, men det grejade dom minsann. Bra jobbat!

Fast nu har jag glömt hur bloggdesignen såg ut och vilka länkar och rubriker den innehöll… Och hur jag gjorde för att få till Drakbilden i högerkanten, osv. Jag får komplettera efter hand. Allt måste göras om från början och tidigare inlägg finns inte kvar.

Det stora dilemmat är att bloggadressen numera måste ha ett namn på minst fyra tecken, därav mof2. Det innebär att ingen i hela världen hittar den längre. Men jag får skicka mejl till alla nära och kära med den nya adressen.

Från örtagården
Idag skördade jag bladspenat, rädisor och rabarber. Kålgryta med färsk spenat och rädisor har jag aldrig kombinerat tidigare, men det gick utmärkt. En härlig känsla att få äta nåt som kommer direkt från grönsakslandet. Desserten bestod av rabarberkräm med grädde.

Friluftsliv
I morgon ska jag hämta ryggsäcken på vinden och börja packa för en heldagsutflykt. Tillsammans med bonussystern och -svågern ska jag traska omkring i ett närliggande naturreservat. Enligt utsago en fantastisk upplevelse. Återstår att se.