av

5.10 – Praktikabelt

Läckaget är tätat, jag har fått ett nytt låsproblem och träffat en vykortskonsument. Resten av veckan är körig.

Blixtens bror
Idag på förmiddagen ringde snickaren och sa att han var i närheten och undrade om han kunde komma och fixa dasstaket? Jag sa att han var välkommen. ”Jag är där om fem-tio minuter” lovade han.

Jag fortsatte med det jag höll på med vid datorn, men kom efter en stund på att det måste ha gått mer än tio minuter. Strax därefter knackade det på dörren och in kom den omtalade.

När jag var på väg ut för att visa honom läckaget talade han om att han redan hade tätat läckan. Wow, den mannen måste vara bror med blixten! Och inget blev jag skyldig – ”det hör till” sa han glatt. Flera såna hantverkare tack!

Nytt låsproblem
Mina antika skåp under diskbänken har lika antika lås. En enkel och fiffig konstruktion i sig, men ett av låsen har Mia lyckats få ur funktion när hon i sin mattiggariver fastnade med klorna.

Tappen som går genom handtaget sitter inte längre i rätt läge och hittills har jag inte lyckats åtgärda det. Jag har för all del inte ansträngt mig så väldeliga, det är lika enkelt att lämna dörren på glänt, men det irriterar mig att låset inte fungerar.

Vad jag kan förstå, behövs inga nya delar. Dom gamla håller säkert i 100 år till, det gäller bara att pilla dit tappen. Förutsatt att den inte är så sliten att den åker igenom hålen? Hm, det får bli en programpunkt under helgen.

Vykortsköpare
I samband med att vi bytte skrivbordsbakgrund under kursen idag, utbrast en av deltagarna: ”Och så vet jag att du är en duktig fotograf!”. Jag blev så häpen så jag inte kom mig för annat än att niga. Sen återfick jag fattningen och tackade så mycket för vänligheten.

Hon hade minsann köpt flera av mina vykort och blev glad då jag talade om att det nu finns höstmotiv att köpa. Jag passade också på att visa mina utställningsbilder eftersom dom råkar sitta direkt vid in­gån­gen till vår kurslokal.

Späckat program
I morgon har jag tänkt åka upp till FPA för att visa att jag lever, därefter har jag bokat in ett kund­besök i Dalsbruk och som avslutning ska jag gratta ett födelsedagsbarn i efter­skott. Full rulle med tanke på att jag känner mig upptagen redan om jag har en enda tid att passa.

Fredagen är något lugnare – bara två tider att passa. På lördag är jag faktiskt obokad och reserverar redan nu den dagen som ”egen-tid” för att kunna vara trevligt sällskap på söndag kväll. 🙂

Egentligen begriper jag inte varför jag bokar tider med folk? Det räcker väl om man säger till exempel ”mellan två och tre”. Troligen är det nån kvarleva från yrkeslivet. Av respekt för andras tid fastslår jag ett klockslag och försöker hålla den tiden. Men jag gillar det inte. Då känner jag mig ofri.

Å andra sidan blir möten eller besök aldrig av om jag säger ”nån gång nästa vecka” har jag märkt. Då förtränger jag dom helt och tycker det är nesligt när nån är tvungen att påminna mig om vad jag lovat.

Tips på en optimal lösning mottas tacksamt!

 

av

4.10 – Back in business

Blogginläggen har återuppstått, jag har drabbats av läckage och har en inneboende i Silverpilen.

Återskapad blogg
Idag på förmiddagen fick jag ett både glädjande och sorgligt meddelande från bloggsupporten: ”Hej, jag har återställt din blogg och reparerat felet så långt det är möjligt.
Det finns ingen klar bild av vad som hänt eller varför, men jag var tvungen att spara ned hela den gamla bloggen och återskapa allt från början. Jag beklagar om några inlägg eller någon bild eventuellt fallit bort.”

Jag loggade in omgående, hittade ett par testinlägg och konstaterade att den högra panelen var renons på innehåll. Alla s k widgets som jag har petat dit måste alltså skapas på nytt. Det betyder att ordning och innehåll troligen kommer att skilja sig från tidigare. Jag har glömt hur designen såg ut fast jag har sett sidan ett otal gånger.

Förhoppningsvis minns inte mina läsare heller vad och exakt i vilken ordning allting låg, men nu är bloggen i alla fall ”back in business”. Åtminstone till nästa incident. Det är en nackdel med datorer som man får vänja sig vid.

Vis av tidigare erfarenhet skriver jag och sparar inläggen i min egen dator innan jag kopierar och klistrar in dom på bloggen. För varje inlägg noterar jag vilka bilder jag har använt och sparar dom i en egen mapp.

Det visade sig vara väldigt klokt den här gången. Inläggen efter den 28.9 hade försvunnit liksom till­hörande bilder, men tack vare att materialet fanns i min dator kunde jag snabbt och elegant publicera dom på nytt. 🙂

Läckage
Den senaste tidens regn har satt sina spår på dasset. Bräderna på insidan av taket runt venti­la­tions­röret och ett hörn på golvet är dyblöta märkte jag idag.

Jag mejlade omgående till snickaren som lovade dyka upp i slutet av veckan. Skönt. Dasset ska ju hålla åtminstone under min livstid har jag räknat med.

Det här är spindeln som bor i badrummet

Inneboende
Vid två-tiden i eftermiddags var det dags för avfärd till kursen så jag klev jag in i Silverpilen och strök bort spindelväven från ratten. Det bor nämligen en spindel i Silverpilen (också) sen ett tag tillbaka.

Första delen av vägen satt den i vindrutans överkant, sen såg jag den i backspegeln hängande från taket bakom mig. Frågan är hur den ska överleva? I bilen kan det väl inte finnas speciellt mycket jakt­byten? Och tänk när det blir vinter, hur ska det då gå?

Vid tillfälle ska jag ge den ett nytt hem. Fast inte inne i huset, här är det redan snudd på trångt på spindel­fronten. Den får hålla till godo med nåt annat lämpligt utrymme.

 

av

2.10 – Långa dagar

Igår blev katalogen klar, idag såg Mia till att jag fick en extra lång arbetsdag.

Katalogen klar
Innan jag ”drog till sjöss” igår, skickade jag alla fjorton sidor med dom 332 bilderna till beställaren. Det kändes som en stor lättnad även om jobbet i sig har varit ganska lärorikt. Främst när det gäller begränsningar i (Open Office) Writers funktionalitet i fråga om tabeller. Men hinder och problem är som bekant till för att övervinnas.

Långa dagar
Sen ett par dar råder nya rutiner på Udden tack vare/på grund av Mia. Väckning runt sju, utgång (för henne) och frukost cirka en halv timme senare.

Igår morse gick jag tillbaka och la mig sen jag hade släppt ut henne, men blev väckt efter en halv timme när hon var hungrig. I morse insåg jag att det inte var nån idé att försöka, jag gjorde henne sällskap och steg upp tio över sju.

Skillnaden är att hon börjar sin nattsömn flera timmar före mig. Jag är som bekant kvällsmänniska och kommer inte i säng tidigare bara för att jag har stigit upp ett par timmar tidigare än vanligt. Det be­tyder långa dagar och dubbla frukostar för att hålla hungern i schack.

Fast just idag passade det mig utmärkt. Efter fredagens putsning av ”sorkslänten” (tack vare värme­böljan prioriterade jag utomhussysslor) hade jag ett par högar att ta hand om och ville gärna fortsätta röja.

Innan hungern tvingade mig att avbryta, hade jag tömt stora vattentunnan, klippt ner plymspireorna och buskarna nedanför verandan, tagit ner tvättlinan, städat bort en stor del av sommaren från trappan och fått till bättre ordning i verandan.

Mias bur fick därmed en ny, mindre iögonfallande placering som hon av allt att döma godkänner. An­led­nin­gen till att buren stod på bordet var för att jag trodde hon skulle använda den medan jag är borta som Snuttan gjorde, men vad jag vet har hon inte sovit i den sen hon flyttade in.

 

av

1.10 – Mörker

Igår kväll trevade jag mig fram i mörker, i kväll följde stjärnorna mig hem men övergav mig vid ytterdörren.

Oväntat mörkt
Igår kväll var jag bjuden på middag hos herr och fru grannen. Det var på juniors initiativ stod det i inbjudan jag fick via chatten. Han är ju för gullig den unge mannen.

Runt bordet bänkade sig ett halvdussin hungriga individer för att smörja kråset. Antalet rätter gjorde att upp­lägg­nings­faten knappt fick plats.

Efter mat, prat och kaffe med konjakskaka tittade jag på klockan. Det var snart dags för Mia att göra kväll så jag tackade för mig och styrde stegen hemåt. Snabbaste vägen var stigen förbi sommar­grannens hus. Trodde jag.

Men oj vad mörkt och vilken smal stig! Jag hade inte tänkt på att jag kunde behöva ficklampa på hem­vägen. Hade jag gått den långa vägen hade jag varit hemma dubbelt så fort i stället för att treva mig fram och försöka gissa var stigen gick.

Så småningom såg jag silhuetten av uthuset och anmälde min ankomst genom att locka på Mia. Ingen kisse syntes eller hördes, men framme vid trappan uppfattade jag hennes vita bröstspegel. Där satt hon snällt och väntade min rara kisse. 🙂

Stjärneskort
Idag var jag bjuden på eftermiddagskaffe klockan fem. Den här gången skulle jag ta sjövägen hade jag bestämt. Gårdagens rekordvärme var ett minne blott, men det kändes skönt att få sträcka på ”årmusklerna” i eftermiddagssolen.

Jag hade räknat med att vara hemma innan mörkret föll, men tiden bara försvann på nåt konstigt sätt. När jag äntligen var på hemväg behövdes redan ficklampa. Nån sån hade jag inte tagit med mig den här gången heller så jag fick be om ljuseskort till stranden.

Väl ute på sjön njöt jag i fulla drag. Det är magiskt att ro i mörker. Sjön låg spegelblank, ovanför mig var himlen stjärnbeströdd och det enda som hördes var mina årtag och bogsvallet. Förutom gnisslet från årtullarna, vilket störde idyllen högst påtagligt, men jag hade ingen lust att blöta händerna.

Stjärnorna följde mig hela vägen hem, jag tog i land vid rätt brygga och hittade fram till ytterdörren utan problem. Så snart jag nådde trappan kom Mia springande och sa nåt som jag uppfattade lätt anklagande.

Fel på låset?
Jag plockade fram nyckeln och lyckades hitta låset efter lite fumlande, men hur jag än bar mig åt fick jag inte in nyckeln. Mysko?

Efter flera misslyckade försök kom jag fram till att det satt en nyckel på insidan som hindrade mig. Men det var ju helt omöjligt!? Vem skulle ha nyckel till mitt hus, gå in och låsa ut mig?

Mia jamade vid det laget uppfodrande inne i verandan. Hon har ju egen ingång som inte kräver nyckel. Dessutom ser hon väsentligt mycket bättre än jag i mörker. Men låsa upp inifrån kan hon förstås inte.

För att kolla om det omöjliga verkligen var möjligt använde jag mobilens displaybelysning som lampa. Så klart satt det ingen nyckel på insidan. Ljuset föll också på nyckeln jag höll i handen. Den var felvänd.

Oavsett vilken tidpunkt jag går på visit ska jag i fortsättningen ta med mig ficklampan!

 

av

29.9 – Ogjorda ärenden

Jag har insett min begränsning(!) och har en sida kvar.

Insikt
Idag hade jag lovat hjälpa min ryska bekant med att ta bort stygnen från såret på hennes kisse. Utrustad med ett dynvar (örngott) och en nagelsax åkte jag i väg på eftermiddagen.

Eftersom mitt desinficeringsmedel var flera år för gammalt, gick jag in på apoteket och köpte nytt. Jag hade dessutom glömt att ta med mig en pincett så en sån köpte jag också.

Som alltid, bjöds jag på kaffe när jag kom. Sen var det dags. Vi hjälptes åt att få ner kissen i dynvaret och såg till att det skadade benet stack ut genom hålet som jag hade klippt till i hörnet. Jag föreslog att matte skulle hålla kissen. I fall jag gjorde illa henne, skulle matte inte associeras med smärtan.

Hur jag än tittade hittade jag inga stygn – bara en blå trådända. Jag förstod att resten av den blå tråden låg inbäddad i hud, men hittade ändå inga stygn att klippa av. Då bad jag matte ta vid. Hon hade ju sett såret och stygnen på ett tidigare stadium. Men hon var lika hjälplös som jag och såg heller inget.

Vi kom överens om att veterinären får ta vid. Hon vet ju var och hur hon har lagt stygnen. Om inte smådjurskliniken i Brusaby hade varit stängd på fredagar hade vi tänkt anlita en djursjukvårdare på veterinärens tidigare inrådan, men tyvärr hade dom redan stängt för dagen när vi insåg hjälpbehovet.

Jag ringde veterinären, förklarade läget och fick tid till kl 8.30 i morgon. Med det var både matte och jag nöjda. Säkert kissen också. Sen var frågan om mattes man var villig att skjutsa henne? Innan jag åkte, frågade jag honom om han åker eller om han vill att jag ska åka? Han skulle se till att hon fick skjuts lovade han.

Det var första och sista gången jag lovade bistå vid ett ”medicinskt” ingrepp.

En sida kvar
När jag kom hem tog jag i tu med nästa ogjorda ärende, produktkatalogen. Jag skrev in och mon­te­rade bilderna på dom sista åtta artiklarna på sidan 12 och gjorde klar sidan 13. Nu återstår bara en sida och 24 bilder!

Det ska jag fixa i morgon och skicka den senare hälften av sidorna för korrekturläsning. Efter det behöver jag bara göra önskade ändringar och justera sidlängderna. Härligt.

 

av

28.9 – Tung- och lättrott

Försäkringsbolaget ogillar mitt förslag, FPA vill se mig, jag har levererat första höstmotiven, introducerat WordPad, får vänja mig vid lokalbyten och har klantat mig rejält.

Försäkringsärende
Det är möjligt att ärlighet varar längst, men att den skulle löna sig är en myt. Efter åskskadorna på dator och nivåvarnare fyllde jag i en skadeanmälan och skickade till försäkringsbolaget. Som första besked fick jag nej med motiveringen att försäkringen gäller hemlösöre, inte företagsgods.

Jag överklagade beslutet och förklarade att nivåvarnaren inget har med mitt företag att göra och att datorn också används privat, varför jag tyckte det var skäligt att ersätta den skadan med halva be­loppet. Idag fick jag ett nytt ersättningsbeslut.

Datorn omnämndes inte alls, men nivåvarnaren ersätts efter avdrag för ålder (6 %), självrisk och dröjsmålsränta på 0,10 €?! Återstår att ta reda på varför jag ska betala den?

”… 41,20 € är på ert konto inom tre dagar”. Just så. Bättre än inget, men mycket sämre än jag hade tänkt mig. Om jag inte hade varit ärlig utan redovisat datorn som hemlösöre, hade jag alltså fått en klart högre ersättning. Så, vad lär jag mig av det? Jo, att nästa gång det händer nåt med datorn redovisas det som en privat skada.

Livs levande
”… för att kunna bevisa att en person lever… behöver kunden vara på plats.” stod det i brevet jag fick från FPA idag. Jag måste alltså infinna mig livs levande för att dom ska tro på och kunna intyga att jag lever. Hoppas jag lever så länge att jag hinner dit. 😉

Vykortsleverans
Igår hämtade jag ut vykortsleveransen som skickades från det nyanlitade tryckeriet. Nu, äntligen, är jag nöjd med papperskvalitet och tryck! Så ska proffsiga vykort se ut och kännas. Kvalitén känns också på kost­nads­kontot ska jag erkänna, men om kunderna vill ha den hoppas jag dom är villiga att betala. Från och med den 1.10.2011 gäller ny prislista.

Idag levererade jag dom beställda motiven till K-butiken i Kärra. Chefen var inte på plats, men en av hennes trevliga anställda tog hand om kortbuntarna så i morgon ska jag fakturera. Förutsatt att hon är belåten med leveransen vill säga. Designen är lite annorlunda den här gången.

Tangentbordsträning
Efter att ha gått igenom datorns beståndsdelar och uppbyggnad, respektive mus- och fön­ster­han­te­ring, har vi i båda grupperna börjat bekanta oss med tangentbordet. Inte så lätt att få till hôtel, Citroën, kanapéer och mañana om man inte är van att hantera skrivmaskin.

För tangentbordsträningen använde vi WordPad som lyckligtvis finns kvar både i Vista och Windows 7. Jag kan tänka mig att många säkert klarar sig med det programmet för den ordbehandling dom behöver.

Lokalbyten
Precis som jag misstänkte, åkte vi ut från biblioteket i Dalsbruk. Dagens kurs hölls i kom­mu­nens sty­relse­rum, men nästa onsdag måste vi hålla till i ett annat rum eftersom kommunstyrelsen har möte. Lite olyckligt att fara runt så, men vi får i alla fall hålla till i samma hus resten av tiden. Hoppas jag!?

Ärkeklantigt
Och jag ska vara kursledare i datorhantering…? Igår fick jag ett felmeddelande i datorn som ledde till att jag lyckades ta bort alla mina bilder från 2003 och framåt!

Det kunde ha inneburit en fullständig katastrof, men nåt har man ju lärt sig med åren. Bilderna finns dels på en extern hårddisk, dels i backupen hos Carbonite och dels i min Dropbox. Inga problem så­ledes, fast det tar förstås en stund att återställa dom. Koperingen från hårddisken tog 14 minuter, återställningen av årets bilder från backupen tar 20 timmar.

 

av

26.9 – Int’ ”järalaus”*

Jag har haft påhälsning, låtit mig luras och klagar över min glömska.

Påhälsning
Vid halv två-snåret i eftermiddags ringde det i dörr­klockan. Eftersom ingen kom in trots att ytter­dörren stod på vid gavel, förstod jag att det måste vara nån ”utsocknes”.

På trappan stod en dam som tog ett löst grepp om mina fingerändar och presenterade sig som sommar­gran­nens faster. Med sig hade hon sin man som också tog i hand och sa ett lågmält ”hello”. Trevligt att se mina ”vikarierande grannar”. Nu vet dom också hur en av mina morgonrockar ser ut. 😉

Jag blev förvarnad redan för ett par veckor sen då sommargrannen talade om att huset kommer att vara bebott av fastern och hennes engelske man ett tag. Hittills har jag bara hört deras röster och sett deras bil, men nu vet jag vilka dom är om vi möts i skogen.

Lurad
Det sköna vädret, sol och 17 grader, gjorde sitt bästa för att lura mig att lämna katalogjobbet. Jag lät mig förledas sent i eftermiddags och beslöt ösa båten.

Det första jag såg när jag kom ner till stranden var att vaxduken hade blåst ner från bordet och låg tillknölad på marken. Den såg ut därefter så den fick sig en vaskning.

Båten var som vanligt halvfull med vatten och kan inte längre betraktas som nyskurad. Nästan lika otacksamt arbete som att diska.

Grannen på udden mittemot har redan tagit upp sin båt noterade jag. Det kanske jag också borde? Om jag inte har rott mer än ett par gånger hittills, lär jag väl inte börja nu? Fast det vet man aldrig. Jag kan mitt i allt få för mig att jag ska ut på långtur nån dag. 😀

Vattentermometern bärgade jag däremot. Bland allt det gröna som hade fastnat på den under som­ma­ren kunde jag urskilja att den visade 15 grader. Nästan lika varmt/kallt i vattnet som i luften.

Återfunnet
Igår plockade jag fram en muskotnöt för att riva i potatismoset men kunde för mitt liv inte hitta mitt minirivjärn. Jag letade på alla upptänkliga ställen, men det var helt omöjligt att uppbringa. Jag fick ta det stora i stället.

Idag hade jag ärende till samma skåp som rivjärnet rimligtvis borde finnas i och gav mig den på att leta rätt på det. Och där, längst in på den nedre hyllan, låg det ju. Precis där som jag hade lagt det för länge sen, men inte hade nåt minne av. Suck.

Tänk vad mycket tid det går åt att leta efter sånt som man har förlagt eller glömt var man har. Sorg­ligt nog har jag ännu inte hittat namns­dags­blom­man i trä som jag fick av herr grannen i fjol. Men nånstans finns den om inte nån har snott den. Tids nog hittar jag den väl.

 

*järalaus på jämtska betyder utan sysselsättning (Facebook har därför döpts till Järalausboka)

 

av

24.9 – Arbete och nöje

Jag börjar närma mig slutet(!) och har kalendern fylld av födelsedagsbarn. Mia viker ut sig.

Fyra sidor kvar
Jag ser äntligen en ände på produktkatalogen, bara fyra sidor återstår. 🙂 Innan jag bytte om till gå bort-klädsel blev jag klar med sidan 10.

Det innebär att jag kan hålla min utlovade leveranstid om allt går som planerat också i fort­sätt­ningen. ”Leverans tidigast den 30.9” stod det lite luddigt i offerten. Skönt att kunna hålla sitt löfte.

Födelsedagar
Jag har aldrig tidigare varit på så många namnsdags- och födelsedagskalas per år som sen jag flytta­de hem! Under åren i Östersund klarade jag mig undan med ett halvdussin per år, här tror jag det närmar sig det dubbla.

Idag var det dags igen. Herr grannen junior firade sin 11-års dag och den kunde jag förstås inte missa. Nån lastvagn till hans åkgräsklippare blev det nu inte i present, han fick nöja sig med ett litet bidrag till investeringen.

Bland dom uppvaktande fanns också två små individer på fyra ben, Mimmi och Musse, som har blivit en hel del större sen jag såg dom senast. Båda tillhör juniors storasyster och hennes fästman. Den här gången vann jag Mimmis förtroende. Förra gången var hon lite avvaktande, men idag la hon sig till ro i min famn och somnade.

Redan på måndag är nästa födelsedag, men då ”på distans” så det blir ingen uppvaktning. På onsdag fyller två vänner i Jämtland år och på fredag har herr grannen namnsdag. På lördagen har min ”butiks­chef” födelsedag och veckan därpå har min f d granne namnsdag. Den 11 och 13.10 fyller två andra goda vänner år, den 18 är det reservdotterns tur och sen är det inte så långt till mammas födelsedag den 27.10. Puh. Sen blir det lugnt fram till mitten av november.

Utvikningskisse
Idag såg Mia ut som om hon medvetet poserade framför kameran. Nånting som rörde sig utanför fönstret fångade hennes intresse, men innan hon hade bestämt sig för om hon skulle gå fram till fönstret låg halva kroppen kvar i viloläge. Det blev en utmärkt pose.

I ”Mia 2011”-mappen finns nu 375 objekt. Jag kan således när som helst anordna en Mia på bild-utställning om nån är intresserad? 😉

av

23.9 – Gott slut på veckan

Jag har noterat läsarstatistik, kallat till Drak-möte och agerat sjuktransport.

Bloggläsare
Den 21.9 i fjol aktiverade jag läsarräknaren för bloggen och avläste den samma datum i år. 25.258 personer har läst mina inlägg under året. Wow! Det var mer än jag trodde. I snitt 69,2 per­so­ner per dag. Jag niger och tackar allra ödmjukast! 🙂

Draksammankomst
Igår kväll var Udden nästan fullt av Drakar – tre samtidigt. I måndags bjöd jag in Draken/Tvillingen och Draken/Kräftan på kålsoppa.

I samband med välkomstskålen konstaterade vi att det var fyra(!) år sen sist. I augusti 2007 åt vi kräftor tillsammans. Vi har naturligtvis setts många gånger under åren, men inte på Udden.

Draken/Tvillingen kom som vanligt fullastad med ätbara go’saker och Draken/Kräftan tyckte jag behövde ljus i höstmörkret. Med tanke på att det är höstdagjämning idag, lär det komma väl till pass inom snar framtid.

Kålsoppan fick väl godkänt och jag lyckades bli av med en av mina utställningstavlor som båda Drakarna gillade (vilket var ovanligt blev jag upplyst om). Tiden gick som vanligt fort när man har roligt, men vi hann ventilera både stort och smått innan Draken/Tvillingen tyckte det var dags för skönhetssömnen.

En riktigt trivsam kväll. Drakar är ju som bekant trivsamma varelser och trivs i varandras sällskap. 😉

Rop på hjälp
Igår eftermiddag ringde min ryska bekant och bad mig förtvivlat skjutsa henne till veterinären. Hennes kisse hade troligen blivit biten av ett djur i tisdags och fått ett djupt sår som måste sys, men nu hade en del av stygnen gått upp och kissen vägrade äta eller dricka.

Mellan tårarna fick jag en förklaring till varför hon bad mig om hjälp och frågan om vad hon skulle ta sig till? Jag föreslog att hon skulle tvångsmata kissen med vatten och/eller ta av kragen en liten stund för att se om det kunde hjälpa.

På kvällen ringde hon och bekräftade att kissen hade ätit och druckit efter att hon tagit bort kragen, men hon var fortfarande orolig över såret som delvis gapade öppet. Vi kom överens om att jag skulle beställa tid hos veterinären i morse för säkerhets skull.

Tidsbeställningen öppnar åtta, så jag ställde mobilen på alarm och ringde prick åtta. Jodå, vi fick komma kvart över nio, så jag ringde matte och aviserade hämtning kvart i nio. Den kissen är inte heller van vid bilåkning eller vid att vistas i bur, så resan ackompanjerades av olyckliga läten.

Veterinären tog en titt och konstaterade att det inte går att sy på nytt eftersom såret vätskar. Hon rekommenderade daglig rengöring med rent vatten eller utspätt desinficeringsmedel och plockade bort stygnen som hade gått upp. Resten kunde matte ta bort själv eller låta en djursjukvårdare göra när det var dags om några dar.

Matte blev betydligt lugnare och jag lovade hjälpa henne att ta bort stygnen. Jag?!? Hur kom jag på den idén? Nåt sånt har jag väl aldrig gjort tidigare? Men det fixar jag nog om vi hjälps åt. Om inte, får vi boka tid hos nån av djursjukvårdarna i Brusaby.

Kissen var förstås glad och nöjd över att få komma hem tillbaka och tackade mig för hjälpen hon också. Åtminstone uppfattade jag det så när hon strök sig mot mig och lät mig kela henne. Det brukar hon sällan göra annars så det kändes mysigt.