Fågelmaten har strykande åtgång. 😊
Tankar kring medicin och sjukdom
Jag har alltid förhållit mig skeptisk till mediciner för att dom inte botar sjukdom. Enda undantaget är antibiotika. Men visst kan dom lindra smärta och ta bort symtom. Dock kvarstår grundorsaken till sjukdomen.
Sjukdom kan förebyggas med vaccin, men effekten är i en del fall omdiskuterad. Fast nån ”antivaccare” är jag inte. Senast vaccinerade jag mig mot bältros och tror att det ska förhindra att jag drabbas.
Att läkarvetenskapen numera är specialiserad gör saken inte bättre. Man bortser från att kroppen är ett enhetligt system och att det finns en – eller flera – bakgrundsfaktorer till symtomen.
För ett tag sen hittade jag ett citat av en finsk läkare som slår huv’et på spiken. Fritt översatt från bilden: ”Modern läkarvetenskap är en affärsmodell där man behandlar symtom – inte orsaker.”
Det finns människor som är övertygade om att alla sjukdomstillstånd har en själslig orsak. Vår kropp reagerar på våra emotionella sår.
En idé som varken kan bevisas eller motbevisas, men som i mina öron låter plausibel. En frisk själ är viktigare än fysisk kondition.
Numera är den senare det man huvudsakligen fokuserar på och glömmer att analysera och bearbeta sitt inre i första hand.
Fågelmat och örfilar
Så länge Mia levde avstod vi från att mata småfåglarna, men nu tyckte vi att det var läge. Husse fixade en stång som man kan hänga upp maten på utanför köksfönstret.
Det nästan viktigaste var att fåglarna syntes från gungstolen, för där sitter Husse och vill hålla utkik. Vi har därmed också underhållning när vi sitter vid matbordet och kan se dom.
Första dagarna syntes inga fåglar till, men sen kom dom flygande i en aldrig sinande ström. Fågelmaten har därför haft strykande åtgång.
Så nu är det dags att se till att det finns mera. På Husses inköpslista för i morgon står talgbollar och solrosfrön, eventuellt också jordnötter.
Hittills är det bara talg‑ och blåmesar som kalasar. En skata tog sig en sväng förbi, men avvek utan att ha tagit för sig. Mysigt med fågelliv.
J
ag har inte kommit mig för att fotografera pippisarna, så du får hålla till godo med en arkivbild tagen då en talgmes förirrade sig in i köket.
I dag har Husse invigt sitt nya bakbord. Måttbeställt hos en lokal snickare och mycket välgjort.
Bakbordet fick med beröm godkänt förstår jag eftersom baket resulterade i ett antal välsmakande örfilar (kanelbullar). Nybakade bullar är farligt goda.
Men det gäller att hålla igen för min del eftersom brödet är bakat på vetemjöl, det vill säga innehåller gluten. Fast ett par, tre bullar klarar jag nog har jag bestämt. 😀
Potatis och sniglar
I dag trotsade vi de mörka molnen och åkte till Tallmo för att ta upp potatis. Skörden var god, men orken och ryggarna nöjde sig med knappa två får.
Till Udden tog vi med en pyts som får stå i skafferiet i verandan tills det blir för kallt. När vi orkar hämtar vi mer och ställer i jordkällaren. Där mår dom bra i vinter.
Resten av fjolårspotatisen som vi ätit hittills hamnar på komposthögen. Dom är nu utväxta och börjar skrumpna. Fast smaken är det inget fel på.
Innan vi åkte hämtade Husse några plastbackar från källaren och rapporterade att det fanns en mängd sniglar där. En del ”jättestora”. Han undrade vilken sort det var. Sen tidigare vet jag att skogssniglarna(?) brukar hålla till där, så det ansåg jag mest troligt.
Då vi kom hem beslöt jag hämta inlagd gurka som också förvaras i källaren. Tack vare Husse har vi både ättiksgurka och gurksallad. Det är han som är inläggningsentusiasten i vårt hushåll.
Det första som mötte mig var ett antal sniglar och ett par gråsuggor på tröskeln till innerdörren. När jag såg mig omkring inne i källaren kunde jag konstatera att Husse hade rätt. Jag räknade till minst ett par dussin sniglar. Jag kallar dom skogssniglar*), men kan ha fel. Det händer ibland. 😉
Så många brukar det inte vara, men dom kanske gillar värmen? Eller har sina förökningsorgier där? Läst på nätet: ”De flesta arterna lever dock bara en säsong, förklarar Jonas. Skogssniglarna, inklusive trädgårdssnigel och parksnigel, övervintrar som juveniler (unga). När parning och äggläggning är avklarat på hösten dör de fullvuxna.”
Återstår att se hur länge dom överlever. För mig får dom gärna hålla till där, dom gör ju ingen skada. 😊
*) Det korrekta namnet på sniglarna är Gråsvart kölsnigel (Limax cinereoniger) har jag fått veta av en snigelkunnig granne. 🙂 Närmare info på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Gråsvart_kölsnigel.
Nygammalt intresse
Ända sen jag upptäckte att mormor gett mig ett keltiskt kors i konfirmationsgåva, har jag fascinerats av kelterna. Ursprungligen förknippat med keltisk tradition och kultur, representerar detta kors en djup förståelse för enhet, harmoni och evighet. Liksom de intrikata mönster som pryder keltiska kors, är dess betydelse lika komplex och djuplodad. (Källa: zecero.se)
Intresset har återuppväckts tack vare Peter Mays böcker. Hos Antikvariat Kojan hade jag för nåt år sen turen att hitta The Celts av Nora Chadwick som jag ska läsa på nytt vid tillfälle. Men det finns fler författare på samma tema, till exempel Alice Roberts.
Lika stort intresse väcker gaeliskan som är ett av de keltiska språken. Den skotska gaeliskan är aktuell i och med att jag läser Peter Mays trilogi (se föregående inlägg). Jag har nu kommit till tredje delen och är fortfarande lika förtjust i hans sätt att skriva och beskriva.
Det finns också en uppföljare har jag konstaterat: Den svarta sjön (The Black Loch) som jag definitivt ska läsa. Efter det kanske det blir fler böcker av honom, han är mycket produktiv.
Utdrag ur The Celts:
… The first attacks on Ireland came from Norway, perhaps by the way of the Island of Lewis*), for we read of the ‘the sea-king of Lewis’ quite incidentally. This island was more Norse than any other part of the Hebrides or of Gaelic Scotland, as place-names make clear, and may possibly have been in early medieval times an independent kingdom.
*) Ön där Mays böcker utspelas
Läslusta
På Udden är vi flitiga läsare. För min del räcker det vanligen att läsa en till två timmar innan sömnen tar vid. Undantag förekommer då handlingen i boken är extra intressant.
Valet av litteratur sträcker sig från fakta till fantasier. Just nu föll valet på en bok som Husse läste och trodde kunde vara av intresse också för mig. Det stämde bra, även om jag inte är så värst begiven på kriminalromaner.
Det här är första boken i en trilogi om kriminalkommissarie Fin Macleod, Svarthuset skriven av Peter May. Boken utspelar sig på en av öarna på Yttre Hebriderna.
Det som gör boken extra intressant är dess indelning. Dels skriver han i jagform där han beskriver Fins barndom och uppväxt, dels i tredje person som kriminalkommissarien.
Jag-avsnitten ger en inblick i levnadsöden och ‑förhållanden på den vindpinade ön, Isle och Lewis, medan texten i tredje person beskriver hans undersökning gällande mordet på en invånare.
Del två och tre är beställda, så det återstår att se om de följande delarna är lika intressanta.
Av nån konstig anledning är fåglar ett återkommande tema i de senaste böckerna. Den förra boken, Sångfåglar av Christy Lefteris, berörde tjuvjakt på småfåglar, i Svarthuset får man bekanta sig med jakten på havssulans ungar.
Före Sångfåglar läste jag Den första stenen av Carsten Jensen. Handlingen är förlagd till kriget i Afghanistan och beskriver en grupp frivilliga danskars öden. Boken imponerade inte nämnvärt. En del logiska luckor och en osannolik handling störde mig.
Orsaken till att jag valde den var Afghanistan. Föregående bok var en biografi, Defiant Dreams av Sola Mahfouz och Malaina Kapoor och handlade om Sola, en modig ung kvinna som mot alla odds lyckades skaffa sig utbildning och emigrera till USA.
När jag har läst ut Svarthuset får det bli en faktabok igen: Ramströms i Argentina. Den är skriven av en bekant som har släktforskat och beskriver emigrationen från Finland.
Intresset för den väcktes av att min farfar emigrerade till grannlandet, Uruguay, i slutet av 1940-talet. Och i Buenos Aires var min far anställd som servitör under en kort period. Men det är en annan historia. 😊
Blandade känslor
Jag tänker ofta fortfarande ”… och ingen Mia”. Men känslorna är blandade. Den ständiga oron för hennes hälsa har ersatts av lättnad, bundenhet och ansvar av frihetskänsla. Det är bara saknaden som finns kvar. 😥
Föds vi goda eller onda
Onsdagens film på teve, Dansar med vargar, fick mig att fundera över människans ondska. Jag vill tro att vi föds goda, men vad är det då som gör oss onda?
Vår ondska drabbar såväl människor som djur som bekant. Utöver mental sjukdom tänker jag mig att intolerans och maktbegär är förklaringen i många fall.
Vi har svårt att acceptera människor som är avvikande. Oavsett om det gäller utseende, beteende, ras, religion eller kultur. Men varför drabbas de av vår ondska? Varför vill vi fördriva och utplåna dem?
De ursprungsfolk jag känner till har alla blivit trakasserade, förföljda och bortträngda från sina boplatser. I många fall också systematiskt mördade. Indianfolken och aboriginerna är typexempel, men det gäller också samerna.
I vilket skede av vår utveckling uppstod vår ondska om vi föds goda? Eller är vi onda när vi föds och vår godhet är bara ett tunt ytlager? Så fort vi får chansen att ge uttryck för ondskan övertar den oss.
Enligt forskarna är svaret på frågan: vissa föds ondare än andra. Artikeln i SvD illustreras av ett antal kända ansikten.
Lyckligtvis varken känner jag eller har drabbats av onda människor.
In memoriam
Den 25.9.2025 slapp Mia alla sina plågor. Dagen därpå begravde vi henne på tomten. Dryga femton år gammal hann hon bli. Jag blev hennes matte på hösten 2010 och sen dess har vi bott ihop.
Hösten 2016 flyttade Husse in. I början var hon lite avvaktande, men han vann snart hennes gillande.
Tack vare henne har jag lärt mig skilja på olika sorters möss, känna igen en sork som är i nöd och hur tassarna på mullvaden ser ut. Hon var en flitig jägare så länge hon orkade.
Hon var det käraste jag hade, så saknaden är stor. Sorgen känns inte så tung för att jag vet att hon nu har det bra. Men visst är det tomt och tyst.
I kärleksfullt minne bevarad
Matte & Husse
Eutanasibeslut
I det här landet är eutanasi än så länge olagligt, men lyckligtvis gäller det inte djur. Husse och jag har gemensamt beslutat att befria Mia från sitt lidande.
Dels beroende på värken som kommer av artrosen, dels – och framför allt – beroende på tandresorptionen. En obotlig tandsjukdom som är förskräckligt smärtsam.
För artrosen finns värkmedicin och en del kosttillskott, men dess värre påverkar medicinen inte tandvärken om jag har förstått det rätt. Dessutom är medicinen påfrestande för njurarna, lång tids användning rekommenderas därför inte.
Det går att operera tänderna, vilket vi har gjort en gång, men tyvärr är problemet återkommande. Att låta operera en 15-årig katt upprepade gånger är heller inte ofarligt, dessutom är operationerna dyra.
Det här beslutet borde vi egentligen ha tagit för länge sen inser jag, men det är alltid lätt att undvika då man själv inte lider av smärtan.
På onsdag bokar jag tid hos veterinären.
Uddmors betraktelser 