Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Copilot, hälsa, jordfästning och pannkakor

Sen ett tag tillbaka ingår Copilot, en AI-funktion, i Microsoft 365. Av nyfikenhet beslöt jag prova den när jag skulle skriva ”hemläxan” till nästa Skrivlördag. ”Skriv en novell om tystnad” gav jag i uppgift.

Resultatet blev över förväntan! Den novellen kunde jag inte ha skrivit bättre själv. I fort­sätt­nin­gen ska jag kanske låta Copilot skriva min blogginlägg också. 😉

På onsdagen fick jag min första vaccination mot bältros. Senaste tiden har det informerats om det både i teve och sociala medier så det slog mig att en vaccination kunde vara bra för mig.

En av tre drabbas tydligen och eftersom jag känner till två som råkat ut för eländet tog jag till mig budskapet. För närvarande har jag en röd blaffa som är öm, varm och svullen på injektionsstället, men det kanske är normalt?

I torsdags hade jag tid för årskontroll på Cancerkliniken i Åbo. En ung dam som var villig att prata svenska kollade att allt stod rätt till. Det gjorde det lyckligtvis.

I dag var det dags för begravningsklädsel. Strax efter lunch jordfästes en av våra bybor som avled på trettondagen.

En rar dam som skulle ha fyllt 90 den 1 mars. Vi har umgåtts sporadiskt med henne och hennes man, så det kändes självklart att vara närvarande vid jordfästningen. Det förvånade mig att ingen annan bybo syntes till trots att paret har bott i byn i mer än tjugo år.

För ett tag sen kom vi på att det var länge sen vi åt pannkakor. Eftersom jag har glutenfritt mjöl, beslöt jag slå till. Det gör jag aldrig mer!

Undrar om ICA verkligen har använt sitt recept som jag hittade på nätet? Resultatet blev en mjölklump som inte gick att hantera ens med elvisp så jag slängde alltihop.

Men skam den som ger sig. Husse hittade ett recept hos Valio som lät bättre. Efter den första decilitern mjöl blev skillnaden att det uppstod många små degklumpar i stället. Då rann sinnet på mig. Resten av mjölet fick bli vanligt vetemjöl.

I fortsättningen blir det vanligt vetemjöl i pannkakorna och inget annat. Jag lider lyckligtvis inte celiaki, även om jag mår bättre av glutenfritt.

av

Läslust

Kvällarna avslutas med minst en timmes läsning. Ofta hinner klockan bli ett eller mer. Sen kan jag somna utan att tankarna snurrar.

Jag är klar med ”min ryska fas” – senast läste jag Alexandra Kollontajs novellsamling Arbetsbiens kärlek. Novellerna väckte högst troligen en hel del uppmärksamhet för sin inställning till kvinnors frigörelse när de publicerades på 1920-talet.

Därefter ett hopp till Kina och Den långa marschen av Harrison E. Salisbury. En faktaspäckad bok med massor av kinesiska namn. Intressant men verkligen inte lättläst.

Efter den avslutade jag i går Danielle Steels Bröllopet. En fullständig motsats till föregående, en riktig bladvändare. Steel var en av favoriterna redan på 90-talet och står sig än.

I samma klass ligger Judith Krantz, Penny Vincenzi och Sidney Sheldon med flera. Ingen av dom räknas förstås till högklassig skönlitteratur, men som underhållning är de helt i min smak.

Nästa i tur är Zen Attitude av Sujata Massey, en för mig okänd författare som jag fick för mig är japan, men hon är född i Storbritannien har jag googlat mig till.

Samtliga böcker har jag hittat hos Antikvariat Kojan. På biblioteket har jag en lång lista i Favoriter, så läsningen är tryggad en tid framöver. Bland andra finns årets nobelpristagare, Han Kang, på den. Mest för att hon är sydkorean, författare därifrån är okända för mig.

av

Årskontroll, bokslut och annat

Det har varit dags för årskontroll. Förra tisdagen hade jag tid i Salo hos en ”bröstpressare”, dvs tortyr­red­skapet som används för mammografi. Lyckligtvis är smärtan kortvarig.

Efter mammografin togs jag om hand av en radiolog (f ö samma som hittade dom senaste svulsterna). Han kompletterade med en ultraljudsundersökning som också omfattade lymfkörtlarna.

”Inga förändringar, allt ser bra ut”, konstaterade han. Skönt att höra. 😊 Efter dagens blodprov blir det kontroll på cancerkliniken i början på februari.

Så här års är det bokslutstider … I går granskades hembygdsföreningens bokslut. När jag äntligen – tack vare Husse – kom på vad jag missat, stämde balansräkningen äntligen, så verksamhetsgranskaren var nöjd.

På kommande årsmöte fattas beslut om föreningens upplösning. Nya ledamöter finns inte att uppbringa. Tyvärr ett ganska vanligt fenomen i föreningsvärlden.

Efter åtta år som ordförande anser jag att jag inte har nåt att tillföra längre. En välmående förening behöver nytt blod helst vart femte år, sen börjar engagemang och idéer tryta.

Med tanke på min allt mer sjunkande aktivitetsnivå räcker det gott med befintliga uppdrag i väglaget. Undrar om det är åldern som medverkar till passiviteten? 😉

I lördags hade vi Skrivlördag i vanlig ordning. Den hålls var sjätte vecka i Kojan, vårt lokala antikvariat.

Gruppen var ovanligt liten den här gången. Bara fyra deltagare, men som alltid hade vi det gemytligt medan vi verkställde skrivövningar och diskuterade litteratur.

Den här gången hade jag inte gjort ”hemläxan” på temat en början eller ett slut (fick inte gälla års­skiftet), men det gjorde inget sa vår coach bara jag närvarade.

I morgon ska herr och fru grannen äntligen få det utlovade ”julkaffet”. Eftersom Husse insjuknade när det var aktuellt blev det skjutet på framtiden. Fast nu får dom inga jultårtor. 😀

av

Påkallad arbetsdag

När man bor i ett gammal hus på landsbygden blir arbetsuppgifterna förstås annorlunda än om man bor i tätort. Men hellre det än att bo med grannar tätt inpå!

I dag var vedkorgarna tomma och vedlådan höll på att sina, Mias toabehållare och asklådan i köks­spisen krävde tömning liksom slaskhinken. En vattendunk behövde fyllas på.

Eftersom framkomligheten till vedlidret har varit begränsad i flera dar på grund av snö, har jag dragit mig för vedhämtningen. Förhoppningen var att stigen skulle töa fram, men i stället har vi fått och får som bäst mera snö.

När jag försökte mig på att skotta stötte jag på patrull. Skaren var stenhård eftersom vi haft minus­grader nattetid. Den första drivan tog jag mig ändå igenom, men sen beslöt jag mig för ett experiment. Delvis för att skona ryggen, delvis på grund av (medfödd) lättja.

Eftersom stigen har en hyfsat brant lutning bestämde jag mig för att dra ner pirran när den var lastad med vedkorgen. Att skuffa den gick nämligen inte. Och si, det fungerade trots visst motstånd då hjulen sjönk ner genom skaren.

Andra turen gick redan lättare eftersom jag kunde hålla mig i uppkörda spår. Så nu är vedlådan fylld och det finns två fyllda vedbärare med köksved. Ved till kakelugnen fanns sen tidigare.

Resten av uppgifterna är också verkställda. Nu återstår bara att hämta potatis från källaren. Det glömde jag nämligen kom jag på när jag redan hade skakat av mig snön och fått av mig stövlarna.

Men tack vare den dryga ärtsoppan kan jag göra det i morgon i stället. Pro­krastine­ring kallas det. 😀

av

Mystiskt

Ett mysterium har uppstått på Udden. Den senaste tiden har jag känt nåt hårt i mina vinterkängor varje gång jag har tagit på dom. Det gäller också vinterstövlarna med höga skaft.

När jag vände dom upp och ner rasade en hög av Mias torrfoder ut. Men hon är garanterat oskyldig, hon äter allt hon får med god aptit.

Misstankarna riktas därför mot mindre fyrfotade individer med lång svans som har sitt matlager här. Troligen samma filurer som förser sig från återvinningskärlen ute i verandan.

Härom dagen tömde jag kartongen med återvinningsbara grädd‑ och mjölkburkar som jag förvarade i en Clas Ohlson-kartong.

Det understa lagret visade sig bestå av omsorgsfullt strimlade förpackningar. I hörnet på kartongen fanns ett hål som fungerade som in‑ och utgång.

Men frågan är var dom hittar torrfodret? Vad jag kan se blir det inget liggande då jag utfordrar Mia. Burkar och påsar med torrfoder är orörda, så frågan är var det kommer i från?

Husse påpekar att musfällor vore en god idé. Det kan jag hålla med om, men samtidigt bär det mig emot. Än så länge är ingen skada skedd och jag unnar mössen maten.

Var dom hittar torrfodret är dock fortfarande ett olöst mysterium. 😀

av

God fortsättning på det nya året!

I mitten på december fick jag för mig att baka (glutenfria) havreflarn efter ett recept jag hittade på nätet. Av bilden framgår hur jag lyckades. 😀

Helgerna har förlöpt i konvalescensens tecken, även om julafton som vanligt tillbringades i Tallmo. På juldagen tog vi oss också dit för middag. Nyårsaftonen tillbringade vi på Udden och hade släckt läslamporna redan innan det nya året började.

Husse är ännu inte helt återställd och jag dras med sviterna av en förkylning som slog till under mellan­dagarna. Men det går åt rätt håll tror och hoppas vi. 😊

De senaste dagarnas minusgrader och snöfall har förvandlat vyerna till mer vinterlika. Mer snö än så här behövs inte tycker vi.

av

Fegis

När jag drog upp rullgardinen var Udden helvit och snön vräkte ner. Jag som behövde åka till apoteket för att hämta medicin till Husse.

Jag slängde i mig frukosten och klädde på mig. Apoteket stänger kl 14 på lördagar, så om jag skulle ha en chans att ta mig fram på byvägen behövde jag ge mig i väg omgående.

Efter att ha sett tjockleken på snötäcket blev jag orolig. Mitt senaste äventyr i snöföre finns i färskt minne.

Då jag stod ute på trappan ringde Husse. Läkaren hade ändrat sig och flyttat fram ut­skriv­ningen till i morgon i stället. Det påverkade inte mitt ärende, söndagar har vårt apotek stängt.

Jag frågade Husse om jag kunde låna hans bil. Den är fyrhjulsdriven, större och tyngre. Det fick jag ja på, så jag borstade av snötäcket och startade.

Men det var trögt att backa ut från parkeringsplatsen eller så hade jag för lite gas. Jag kände att bakhjulen började slira. Efter att ha kört fram en bit och gjort ett nytt försök gick det vägen.

Jag var inte den första som hade åkt på byvägen så jag höll mig till befintliga spår och höll ett stadigt tag om ratten. På stora vägen var framkomligheten helt OK.

Redan när jag lämnade apoteket hade det nästan slutat snöa och upphört helt när jag kom tillbaka till Udden. Enligt gårdagens väderprognos ska det regna i eftermiddag. Fast nu har dom tydligen ändrat sig, regnar gör det först i morgon.

Av allt att döma har jag blivit fegare med åren. Det här väglaget hade inte bekommit mig för några år sen. Å andra sidan var jag välbekant med min dåvarande bil.

Jag tror att bärgningsbehovet för ett tag sen har gjort mig harig. Men förr eller senare måste jag ju köra min bil också i snöföre.

Nu slog klockan två och apoteket stänger, men det gör inget. Mitt ärende är uträttat utan incidenter. 😊

av

Hjärnsläpp

I går hade jag ärenden till öns södra centrum. När jag hade åkt en bit ville jag torka av bakrutan eftersom det regnade. Men hur jag än försökte vicka på spaken hände ingenting. Märkligt.

Till slut stannade jag för att försöka komma underfund med orsaken. Tji fick jag, ingen åtgärd akti­verade bakrutetorkaren.

Jag tog en titt i backspegeln  – torkaren kanske hade hängt upp sig på nåt sätt? Det var värre än så, jag hade ingen överhuvudtaget!

Det var lånebilen som hade en sån, inte min bil. Problemet löst. 😀

Innan jag var hemma hade det hunnit bli mörkt, så jag behövde helljusen. Men dom funkade inte trots att jag hade spaken i rätt läge.

Lyckligtvis ringde en klocka i bakhuv’et, det här hade jag varit med om en gång på Silverpilens tid. Om jag valde rätt belysningsläge funkade helljuset som det skulle. Hur tafflig får man (jag) vara? 🙂

av

Glöggafton och bästa julklappen

I fredags kväll gästades Udden av inbjudna glöggäster. Det var min idé att vi skulle ordna en sån. Gästerna fick för all del mer än glögg.

Vid ankomst serverades varm glögg, sen satte vi oss runt en ostbricka. (På bilden saknas päron och paprika på fatet i mitten.) När den var avnjuten fick gästerna kaffe med dopp och avec.

Den planerade knackkorven med potatissallad tackade gästerna nej till, dom var redan mätta sa dom. Så nu får Husse och jag försöka göra slut på potatissalladen – korven gick ju att frysa.

***

I dag har vi återlämnat lånebilen (en Skoda Citigo) till Wauhtipiste i Reso och åkt hem i min bil. 😊 Elläckaget är äntligen åtgärdat. Årets bästa julklapp!

Men det tog sin runda tid … Då vi lämnade in bilen en andra gång den 14.10 behövde en del bytas ut medan vi väntade, men det visade sig att felet inte låg där trots allt, så vi fick en lånebil eftersom vi hade åkt in med bara en bil.

Från den 14.10 till i dag har bilen således varit under behandling. Sista åtgärden var att byta ut generatorn.

För att vara helt säker på att felet nu var avhjälpt ville Husse ha bevis. Det fick han i form av en film som chefen hade spelat in för han antog att vi ville ha bevis sa han. Fiffig kille.

Det kan tyckas lyxigt att två pensionärer har var sin bil, men när man är van vid friheten att åka i väg när man vill eller behöver, känns det skönt att inte behöva koordinera med Husses bilåkning.

Nån lokaltrafik finns inte på ön, så om man är utan bil gäller det att lifta eller kolla regional­trafikens busslinjer. Fram till vår lilla by kommer man ändå inte. Närmaste hållplats ligger på ca fem kilometers avstånd. Utan bil är man alltså ganska handikappad.

Men nu står ju ”Pärlan” till tjänst så jag kan åka när och vart jag vill! 😊

av

Hushållsgymnastik

I går beslöt jag plocka fram vintertröjorna. Den som är bekant med bloggen vet att dom förvaras i lockförsedda lådor under sängen. När jag ändå hade dragit ut lådorna fick jag för mig att jag också skulle städa där.

Lådorna hade krävt ett antal knäböjningar så jag kunde lika gärna fortsätta ”övningarna”. Men för att komma åt med damm­sugar­slangen var jag dessutom tvungen att lägga mig på golvet.

Trots det nådde jag inte hela sängens bredd – den är 210 cm bred. Att komma åt från andra sidan är så gott som omöjligt. Det är knappt att jag tar mig ner i sängen.

Det lär dröja innan jag städar där nästa gång. Som tur, fångar lådornas lock upp det mesta av dammet. 😀

I dag tog jag itu med vardagsrummet, köket och badrummet. Där är det också trångt på sina ställen, men jag slipper åtmin­stone knäböja. Det blev desto fler ryggböjningar som jag får känna av ett par dar.

Nu återstår bara verandan. Den får vänta till i morgon eller eventuellt fredag. Sen är det julstädat för min del och nästan klart för gästernas ankomst på fredag kväll. Tur att dom kommer kvällstid så dom inte ser ifall jag har fuskat. 😀