Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

På besök i snigelidet

I regn och mörker – jag kommer mig inte för att gå ut då det är dagsljus – tassade jag i väg till ”snigelidet”, det vill säga källaren, för att hämta våra inlagda gurkor.

På grund av den pågående regnperioden hade dörren svällt i vanlig ordning och gick inte att rubba. Alltså in tillbaka för att hämta kofoten.

Lätt som en plätt fick jag upp dörren och överraskade som vanligt en hel familj med gråsuggor på tröskeln. Dom ogillade ljuset av ficklampan och fick bråttom att söka skydd.

När jag öppnade innerdörren kändes luften varm jämfört med den kalla vinden och regnet utanför. Som väntat mötte min blick ett ansenligt antal sniglar, som jag nu har lärt mig heter gråsvarta kölsniglar (Limax cinereoniger).

Nästan alla satt på väggarna och nickade glatt då dom såg mig. 😀 Av allt att döma tänker dom övervintra i källaren. Frågan är vad dom lever av?

Jag tog gurkämbaret jag skulle hämta och stängde dörrarna. När jag kom in ställde jag ämbaret på diskbänken för att kunna fiska upp gurka till dagens middagstillbehör.

Inte helt oväntat satt en liten snigel på utsidan av ämbaret. Insvept i lite hushållspapper fick den finna sig i att bli transporterad ut och helt hjärtlöst droppad i gräset utanför trappan.

Hade jag upptäckt den i källaren hade den förstås fått stanna kvar hos sina artfränder, men nu blev den behandlad utan pardon.

av

Det lackar mot jul

Jag är dålig julfirare och ‑pyntare. Ännu sämre på julklappar. Och nu närmar sig ”byta-grejer-dagen” igen med stormsteg. Suck.

Sen 2021 har jag noterat vilken julklapp jag gett till vem, men det gör inte saken enklare. Om jag inte helt resolut kör en repris på 2021 förstås. 😀

Jag fick en idé som – om den lyckas – löser nästan alla julklappsbekymmer, men först måste jag testa den i praktiken. I fall testet misslyckas står jag där med min otvättade hals igen, så det gäller att vara garderad.

På söndag är det redan 1 advent, så tiden rusar värre än vanligt känns det som. En advents­stjärna och ‑ljusstake ska jag försöka plocka fram före det. Men i år tror jag att jag skippar ljusslingan ovanför trappan.

Då är det enklare med julhälsningarna. Dom har jag koll på sen 2007. I fjol skickade jag åtta analoga julkort och resten via mejl. Årets lista är än så länge inte reviderad, men det är fort gjort.

Tack vare Husses dotter slipper jag engagera mig i julmaten. Det får hon en stjärna i himlen för. ❤ Tror bestämt jag har en kålrotslåda kvar i frysen från förra julen … Och lutfisk är inköpt eftersom vi brukar äta den redan före jul.

Julstädning då? Inte min grej det heller. Lyckligtvis får vi inga julfirare till Udden, så för att citera min rara mormor ”tar jag det värsta” lite längre fram. 😀

av

Höstpyssel

Så snart regnet upphörde var Husse i full färd med att ”kratta manegen”, det vill säga stigen till trappan. När han var färdig kom han in och meddelade att ”tre små högar” var klara för bortforsling.

Så då hämtade jag skottkärran, fyllde den ett par gånger och lämpade av löven där jag brukar. Det var fort gjort.

Nästa åtgärd var att tömma soptunnan med växtavfall. Också det fort gjort.

Dagens planerade uppgift var att tömma och rengöra regntunnan närmast trappan. Den andra som står nedanför köksfönstret tömde jag för ett bra tag sen.

Under sommaren bildades alger i vattnet och på innerkanterna av tunnan, men då jag tömde ur vattnet var kanterna helt rena. Jag som hade rustat mig med en borste kunde alltså befria den från arbete.

Däremot hade tunnans botten en intressant beläggning … Full med svarta små ”korvar”. Först trodde jag att det var larver av nåt slag, men efter en liten stund upptäckte jag små maskar som dök upp ur korvarna.

För ett ögonblick övervägde jag att låta korvarna ligga kvar och lämna lite vatten för att se vad det eventuellt kunde bli av de små krypen*). Men jag insåg snabbt att dom hur som helst skulle frysa ihjäl i vinter.

Alltså spolade jag helt samvetslöst bort hela rasket och tömde ut vattnet på marken, så nu är jag mass­mördare. Antagligen var det dom som hade rengjort tunnan så grundligt, eftersom mygg­larver äter alger om man ska lita på information på nätet.

Dagens sista uppgift bestod i att tömma trädgårdsslangen och flytta in den i boden. Därmed betraktas höstpysslet som avslutat. 😊

*) Högst troligt mygglarver.

av

Tankar kring medicin och sjukdom

Jag har alltid förhållit mig skeptisk till mediciner för att dom inte botar sjukdom. Enda undantaget är antibiotika. Men visst kan dom lindra smärta och ta bort symtom. Dock kvarstår grundorsaken till sjukdomen.

Sjukdom kan förebyggas med vaccin, men effekten är i en del fall omdiskuterad. Fast nån ”antivaccare” är jag inte. Senast vaccinerade jag mig mot bältros och tror att det ska förhindra att jag drabbas.

Att läkarvetenskapen numera är specialiserad gör saken inte bättre. Man bortser från att kroppen är ett enhetligt system och att det finns en – eller flera – bakgrundsfaktorer till symtomen.

För ett tag sen hittade jag ett citat av en finsk läkare som slår huv’et på spiken. Fritt översatt från bilden: ”Modern läkarvetenskap är en affärsmodell där man behandlar symtom – inte orsaker.”

Det finns människor som är övertygade om att alla sjukdomstillstånd har en själslig orsak. Vår kropp reagerar på våra emotionella sår.

En idé som varken kan bevisas eller motbevisas, men som i mina öron låter plausibel. En frisk själ är viktigare än fysisk kondition.

Numera är den senare det man huvudsakligen fokuserar på och glömmer att analysera och bearbeta sitt inre i första hand.

av

 Fågelmat och örfilar

Så länge Mia levde avstod vi från att mata småfåglarna, men nu tyckte vi att det var läge. Husse fixade en stång som man kan hänga upp maten på utanför köksfönstret.

Det nästan viktigaste var att fåglarna syntes från gungstolen, för där sitter Husse och vill hålla utkik. Vi har därmed också underhållning när vi sitter vid matbordet och kan se dom.

Första dagarna syntes inga fåglar till, men sen kom dom flygande i en aldrig sinande ström. Fågelmaten har därför haft strykande åtgång.

Så nu är det dags att se till att det finns mera. På Husses inköpslista för i morgon står talgbollar och solrosfrön, eventuellt också jordnötter.

Hittills är det bara talg‑ och blåmesar som kalasar. En skata tog sig en sväng förbi, men avvek utan att ha tagit för sig. Mysigt med fågelliv.

Jag har inte kommit mig för att fotografera pippisarna, så du får hålla till godo med en arkivbild tagen då en talgmes förirrade sig in i köket.

I dag har Husse invigt sitt nya bakbord. Måttbeställt hos en lokal snickare och mycket välgjort.

Bakbordet fick med beröm godkänt förstår jag eftersom baket resulterade i ett antal väl­sma­kande örfilar (kanelbullar). Nybakade bullar är farligt goda.

Men det gäller att hålla igen för min del eftersom brödet är bakat på vetemjöl, det vill säga innehåller gluten. Fast ett par, tre bullar klarar jag nog har jag bestämt. 😀

av

Potatis och sniglar

I dag trotsade vi de mörka molnen och åkte till Tallmo för att ta upp potatis. Skörden var god, men orken och ryggarna nöjde sig med knappa två får.

Till Udden tog vi med en pyts som får stå i skafferiet i verandan tills det blir för kallt. När vi orkar hämtar vi mer och ställer i jordkällaren. Där mår dom bra i vinter.

Resten av fjolårspotatisen som vi ätit hittills hamnar på komposthögen. Dom är nu utväxta och börjar skrumpna. Fast smaken är det inget fel på.

Innan vi åkte hämtade Husse några plastbackar från källaren och rapporterade att det fanns en mängd sniglar där. En del ”jättestora”. Han undrade vilken sort det var. Sen tidigare vet jag att skogssniglarna(?) brukar hålla till där, så det ansåg jag mest troligt.

Då vi kom hem beslöt jag hämta inlagd gurka som också förvaras i källaren. Tack vare Husse har vi både ättiks­gurka och gurksallad. Det är han som är inläggningsentusiasten i vårt hushåll.

Det första som mötte mig var ett antal sniglar och ett par gråsuggor på tröskeln till innerdörren. När jag såg mig omkring inne i källaren kunde jag konstatera att Husse hade rätt. Jag räknade till minst ett par dussin sniglar. Jag kallar dom skogssniglar*), men kan ha fel. Det händer ibland. 😉

Så många brukar det inte vara, men dom kanske gillar värmen? Eller har sina förökningsorgier där? Läst på nätet: ”De flesta arterna lever dock bara en säsong, förklarar Jonas. Skogs­snig­larna, inklusive trädgårdssnigel och parksnigel, övervintrar som juveniler (unga). När parning och äggläggning är avklarat på hösten dör de fullvuxna.”

Återstår att se hur länge dom överlever. För mig får dom gärna hålla till där, dom gör ju ingen skada. 😊

*) Det korrekta namnet på sniglarna är Gråsvart kölsnigel (Limax cinereoniger) har jag fått veta av en snigelkunnig granne. 🙂 Närmare info på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Gråsvart_kölsnigel.

av

Nygammalt intresse

Ända sen jag upptäckte att mormor gett mig ett keltiskt kors i konfirmationsgåva, har jag fascinerats av kelterna. Ursprungligen förknippat med keltisk tradition och kultur, representerar detta kors en djup förståelse för enhet, harmoni och evighet. Liksom de intrikata mönster som pryder keltiska kors, är dess betydelse lika komplex och djuplodad. (Källa: zecero.se)

Intresset har återuppväckts tack vare Peter Mays böcker. Hos Antikvariat Kojan hade jag för nåt år sen turen att hitta The Celts av Nora Chadwick som jag ska läsa på nytt vid tillfälle. Men det finns fler författare på samma tema, till exempel Alice Roberts.

Lika stort intresse väcker gaeliskan som är ett av de keltiska språken. Den skotska gaeliskan är aktuell i och med att jag läser Peter Mays trilogi (se föregående inlägg). Jag har nu kommit till tredje delen och är fortfarande lika förtjust i hans sätt att skriva och beskriva.

Det finns också en uppföljare har jag konstaterat: Den svarta sjön (The Black Loch) som jag definitivt ska läsa.  Efter det kanske det blir fler böcker av honom, han är mycket produktiv.

Utdrag ur The Celts:
… The first attacks on Ireland came from Norway, perhaps by the way of the Island of Lewis*), for we read of the ‘the sea-king of Lewis’ quite incidentally. This island was more Norse than any other part of the Hebrides or of Gaelic Scotland, as place-names make clear, and may possibly have been in early medieval times an independent kingdom.

*) Ön där Mays böcker utspelas

av

Läslusta

På Udden är vi flitiga läsare. För min del räcker det vanligen att läsa en till två timmar innan sömnen tar vid. Undantag förekommer då handlingen i boken är extra intressant.

Valet av litteratur sträcker sig från fakta till fantasier. Just nu föll valet på en bok som Husse läste och trodde kunde vara av intresse också för mig. Det stämde bra, även om jag inte är så värst begiven på kriminalromaner.

Det här är första boken i en trilogi om kriminalkommissarie Fin Macleod, Svarthuset skriven av Peter May. Boken utspelar sig på en av öarna på Yttre Hebriderna.

Det som gör boken extra intressant är dess indelning. Dels skriver han i jagform där han beskriver Fins barndom och uppväxt, dels i tredje person som kriminalkommissarien.

Jag-avsnitten ger en inblick i levnadsöden och ‑förhållanden på den vindpinade ön, Isle och Lewis, medan texten i tredje person beskriver hans undersökning gällande mordet på en invånare.

Del två och tre är beställda, så det återstår att se om de följande delarna är lika intressanta.

Av nån konstig anledning är fåglar ett återkommande tema i de senaste böckerna. Den förra boken, Sångfåglar av Christy Lefteris, berörde tjuvjakt på småfåglar, i Svarthuset får man bekanta sig med jakten på havssulans ungar.

Före Sångfåglar läste jag Den första stenen av Carsten Jensen. Handlingen är förlagd till kriget i Afghanistan och beskriver en grupp frivilliga danskars öden. Boken imponerade inte nämnvärt. En del logiska luckor och en osannolik handling störde mig.

Orsaken till att jag valde den var Afghanistan. Föregående bok var en biografi, Defiant Dreams av Sola Mahfouz och Malaina Kapoor och handlade om Sola, en modig ung kvinna som mot alla odds lyckades skaffa sig utbildning och emigrera till USA.

När jag har läst ut Svarthuset får det bli en faktabok igen: Ramströms i Argentina. Den är skriven av en bekant som har släktforskat och beskriver emigrationen från Finland.

Intresset för den väcktes av att min farfar emigrerade till grannlandet, Uruguay, i slutet av 1940-talet. Och i Buenos Aires var min far anställd som servitör under en kort period. Men det är en annan historia. 😊

av

Föds vi goda eller onda

Onsdagens film på teve, Dansar med vargar, fick mig att fundera över människans ondska. Jag vill tro att vi föds goda, men vad är det då som gör oss onda?

Vår ondska drabbar såväl människor som djur som bekant. Utöver mental sjukdom tänker jag mig att intolerans och maktbegär är förklaringen i många fall.

Vi har svårt att acceptera människor som är avvikande. Oavsett om det gäller utseende, beteende, ras, religion eller kultur. Men varför drabbas de av vår ondska? Varför vill vi fördriva och utplåna dem?

De ursprungsfolk jag känner till har alla blivit trakasserade, förföljda och bortträngda från sina boplat­ser. I många fall också systematiskt mördade. Indianfolken och aboriginerna är typexempel, men det gäller också samerna.

I vilket skede av vår utveckling uppstod vår ondska om vi föds goda? Eller är vi onda när vi föds och vår godhet är bara ett tunt ytlager? Så fort vi får chansen att ge uttryck för ondskan övertar den oss.

Enligt forskarna är svaret på frågan: vissa föds ondare än andra. Artikeln i SvD illustreras av ett antal kända ansikten.

Lyckligtvis varken känner jag eller har drabbats av onda människor.

av

In memoriam

Den 25.9.2025 slapp Mia alla sina plågor. Dagen därpå begravde vi henne på tomten. Dryga femton år gammal hann hon bli. Jag blev hennes matte på hösten 2010 och sen dess har vi bott ihop.

Hösten 2016 flyttade Husse in. I början var hon lite avvaktande, men han vann snart hennes gillande.

Tack vare henne har jag lärt mig skilja på olika sorters möss, känna igen en sork som är i nöd och hur tassarna på mullvaden ser ut. Hon var en flitig jägare så länge hon orkade.

Hon var det käraste jag hade, så saknaden är stor. Sorgen känns inte så tung för att jag vet att hon nu har det bra. Men visst är det tomt och tyst.

I kärleksfullt minne bevarad
Matte & Husse