Jag har varit hos doktorn, inventerat rörkopplingar och muttrat och skruvat.

Läkarbesök
Kvart i nio i morse var jag redan tillbaka på Udden. Då hade jag hunnit med läkarbesök, matbutiken, apoteket och Alko. Anledningen till den effektiva morgonen var tiden hos doktorn 08.20. En intressant upplevelse.

Läkare är som bekant inte alltid lämpade att ha mänsklig kontakt. Mannen som tog emot mig verkade synnerligen butter och inåtvänd när han tog min hand och muttrade nåt ohörbart. Men, jag lyckades faktiskt få honom att le så småningom.

Mitt ärende gällde östrogenplåster. Efter att ha prövat ett antal naturmedel som inte har nån inverkan på mitt nattvakande, har jag resignerat och såg till slut inget annat alternativ än att utsätta mig för östrogenbehandling. Doktorns uppgift var att förse mig med ett recept.

Han började med att fråga när jag senast var hos ”tantpetar’n” (gynekologen) och försökte övertyga mig om att jag borde gå till en sån först för att eliminera risken för cancer. Jag lät mig inte övertalas, utan påpekade att en sån undersökning kunde väl han göra lika väl? När han nämnde bröstcancer var jag snabb att påpeka att det har jag inte enligt senaste mammografiresultatet.

När han insåg att jag inte tänkte ge mig, undrade han varför jag ville ha östrogenplåster?! Att fråga det av en tant i min ålder verkar lite obegåvat, men han fick svar på frågan. Till slut började han leta i läkemedelskatalogen och skrev ett recept, men tyckte att jag också skulle ha remiss för cellprov. I Finland heter det tydligen papa-prov? Varför inte mama-prov kan jag undra?

Han demonstrerade hur jag skulle placera plåstret och frågade om jag samtidigt med cellprovet ville ta några blodprov. Mjaa, det kunde jag väl tänka mig svarade jag. Kolesterol till exempel? Det var då jag fick honom le: ”Nä, det skiter jag i” sa jag mycket bestämt. ”Så du vill inte veta?” kommenterade han. ”Nix, absolut inte” fick han till svar.

Nu var vi nästan klara med varandra tyckte jag. Då lutade han sig bakåt i stolen och frågade om det var nåt mer? I tonfallet kunde jag ana ett stänk av ironi. ”Nej tack, det är bra så” svarade jag. Han hade förstått att hans uppgift var att skriva ett recept, inget annat. Men det är väl det läkare är till för eller hur?

Muttrar och rörkopplingar
Sen en tid tillbaka har stegen som används för att ta sig ner i vattnet vid bryggan börjat ”glappa” oroväckande. Idag beslöt jag försöka åtgärda problemet. Det visade sig att nästan alla muttrar satt löst, både uppe på bryggan (nyckel nr 13!) och dom som håller själva trappstegen.

Nyckel nr 10 var lämplig för resterande muttrar. Jag övervägde att ta loss stegen helt för att lättare komma åt att spänna muttrarna, men ångrade mig omedelbums när jag märkte hur trögt det gick att få upp den. Skruvhålen var inte särskilt väl anpassade, så antagligen hade jag aldrig fått tillbaka den.

Men det gick rätt bra att dra åt muttrarna under vatten också. Utom på trappsteget längst ner. För att komma åt, var jag tvungen att stiga ner i leran och sjönk till anklarna i en kall, hal massa. En abborryngling och en trollslända kom förbi och undrade vad jag höll på med.

När jag var nöjd med resultatet, övergick jag till att leta rätt på rörkopplingarna som behövs till högtryckstvätten. Hör och häpna, jag lyckades. Det krävde visserligen att jag plockade ut alla prylar som ligger i bänken där jag förvarar dom.

Fast nu har jag ändå ett dilemma. Jag kan visserligen koppla vattenslangen till högtryckstvätten, men upptäckte att jag bara har rörkopplingshus, inte dess motsats, va-de-nu-heter? Slangklämma har jag också, men alltså inte den delen som ska sitta på vattenslangen för att kunna anslutas till kopplingen på vattenröret. Fast två rätt av tre är ju hyfsat. ”Nä, fruntimmer ska inte syssla med mekanik” tänkte jag för mig själv medan jag letade och funderade.

Frågan är vad jag ska fråga efter när jag ska köpa den sista mojängen? Jag får nog ta hjälp av nån mekaniskt begåvad herre tror jag.

Tunntricket lyckades igen, igår såg jag två dokumentärer som gjorde mig upprörd och idag har jag fått en nästan ny källardörr.

Tack igen!
För tre dar sen fyllde jag tunnorna, idag kom regnet. 5 mm är visserligen inte så mycket att skryta med, men bättre än inget. Mina liljor uppskattade duschen.

Kakaoproduktion
Gårdagens första dokumentär handlade om kakaoplantagerna i Västafrika. Enligt gällande avtal och lagar får barnarbete och trafficking inte förekomma. Den danske dokumentärfilmaren bevisade dock utan tvivel att båda praktiseras.

Man kan köpa ett 12-årigt barn för 230 € och har i regel gratis arbetskraft ända tills barnet lyckas rymma. Barn i åldern 10 – 15 år förmedlas eller kidnappas från grannländerna och smugglas över gränsen på motorcykel av särskilda kurirer.

Som en reaktion på filmen, ställde jag via ett kontaktformulär på webben en fråga till Fazer: ”Hur följer koncernen upp att företagets etiska principer följs av kakaoleverantörerna?”. Det ska bli intressant att se om jag får nåt svar.

Bananodling
Den andra dokumentären handlade om arbetare på bananplantagerna i Sydamerika som har blivit förgiftade och sterila av den giftbesprutning som förekommit på bananodlingarna. Medlet har senare förbjudits i lag, men tusentals människor lider av sviterna eller har dött.

Filmen beskrev en av flera rättegångar där företaget Dole åtalades för att ha negligerat och medvetet struntat i de varningar dom fått om konsekvenserna av att använda det farliga medlet. Rättegången blev en delseger för kärandesidan och rättsprocesserna fortsätter.

Några bananer från Dole eller Chiquita kommer jag inte att köpa i fortsättningen. Jag har inte varit nån stor konsument hittills heller och föredrar ekologiskt odlade bananer eller såna som är märkta Fair Trade om jag kan komma över dom.

Renovering avslutad
Suveränt! Nu går det att öppna och stänga källardörren obehindrat vilken årstid som helst. Trollkarlen har gjort en utmärkt insats genom att rikta upp dörren, förstärka den på insidan, sätta tillbaka haken och måla den. Jag fick för all del äran att måla utsidan. ”Så kan du säga att du har målat den” tyckte han.

Det kan tyckas onödigt att fixa till en detalj på ett hus som i övrigt är fallfärdigt, men oavsett vad som händer med det, kommer källaren att finnas kvar har jag bestämt. Varje år hittills har den sett till att potatisen har klarat sig över vintern, så den vill jag inte avstå från. Vem vet, jag kanske börjar sylta och safta i stor skala på gamla dar? 😉

Hettan avhåller mig fortsatt från all meningsfull sysselsättning. Därför har jag varit på loppis och ätit laxsoppa.

Drägligare
Idag har det varit ganska så molnigt tack och lov. Vinden har dessutom varit friskare än vanligt, så det har känts drägligt att vistas utomhus trots att kvicksilvret har pendlat mellan 27 och 29 grader.

Att göra fyra hål i marken med järnspett var tillräckligt värmande igår för att jag skulle avstå från alla såna aktiviteter idag. Skottkärran står och väntar på att jag ska fylla den med kvistar men den får vänta ett tag till.

Törstigt
Mest synd är det om alla växter som törstar. Hettan och torkan får blommorna att slå ut i förtid. Saponaria officinalis, dvs kontorstvålen (egen översättning :D) har på ett par dar slagit ut och hunnit börja vissna, syrenerna slokar och det sönderbrända gräset knastrar under fötterna. Min ena vattentunna är redan så gott som tom, alla krukväxter behöver daglig påfyllning.

För egen del går det också åt en del extra vatten. För att bibehålla salt- och mineralbalansen kombinerar jag med Himalaya-salt, men fötterna är ändå större än vanligt. Värmen får dessutom min hjärna att kännas seg som kinuskisås. Men jag klagar absolut inte! Det handlar som sagt om några dagar på hela året och kvällarna är fantastiskt sköna.

Laxsoppa och loppis
Idag var det dags för den årliga loppisen i Labbnäs. I fjol kände jag inte för att delta men tyckte annorlunda i år. Mamma gjorde mig sällskap och var vänlig nog att bjuda på mat. Härligt med varm laxsoppa när det är nästan 30 grader varmt ute ;-). Men det var inga som helst problem att få ner den. Inte rabarberpajen med vaniljsås heller. Lika gott som det brukar. Jag har aldrig fått annat än god mat i Labbnäs.

Före maten tog jag en snabbrunda på loppisen, men såg inget jag ”behövde”. Efter maten gjorde jag en ny runda, nåt borde jag väl hitta att understöda med? Utbudet hade minskat markant under tiden, besöksfrekvensen var föredömligt hög.

Jag fastnade framför en korg med LP-skivor. Jag som nästan är ljudallergiker och sällan lyssnar på musik annat än i bilen… Två skivor föll mig i smaken – zigenarmusik och klassisk spansk gitarrmusik. För en euro per styck tyckte jag dom var ett fynd.

Strax innan jag nådde utgången fick jag syn på en liten mässingsvas som jag också gillade. 50 cent fick jag ge för den så jag kan inte påstå att jag blev ruinerad precis. På undersidan av vasens fot står det 555 och ett par krumelurer till, vad det nu kan stå för? Ingen av betydelserna hos Wikipedia verkar stämma. Jag kanske hittade en raritet som Bukowskis betalar en förmögenhet för?

Slut på arbetsdagen
När jag lämnade av mamma föreslog hon eftermiddagskaffe. Jag hade ju ingen eller inget som väntade hemma, så jag tackade gärna ja. En halv plommonmunk slank också ner. Kaffet intogs givetvis utomhus och i skuggan av schersminbuskarna. Såna dagar får vi leva på minnet av i vinter.

Först när dina minnen är viktigare för dig än dina mål för framtiden – först då är du gammal.

Nido Qubein

Vädret är idealiskt för att vara lat.

Nöjd och belåten
Äntligen har vi fått ”lite värme”. Jag vägrar klaga på hettan… Om vi har hett i två veckor av totalt 52 under året, tycker jag inte det är nåt att gnälla om. På Udden har vi inte ens kommit upp i utlovade 30 grader, fast inne i sovrummet är det nära: 29,7 för en liten stund sen. Vattentempera­turen har gått upp till 25 så bryggan är i flitig användning och luftvärmepumpen är inställd på kylning till 25 grader.

Jag är givetvis privilegierad. Jag behöver inte göra nåt om jag inte vill, har 50 m till en svalkande simtur och kan sitta i skuggan och jäsa i min stol medan jag fläktar mig med solfjädern. Så välordnat har förstås inte alla det. Så tack alla himmelska och jordiska makter för att jag har det så bra. 🙂

Juli 2009 var verkligen inte svettig. Lägsta temperatur enligt mina noteringar var 12 grader och den högsta låg på 24,6 under en enda futtig dag. Då klagade vi på att det var kallt, jag också. Ynka 15 soldagar på hela månaden. Hittills har vi bara haft en mulen dag och lägsta temperatur har varit 19,4 grader.

Stillsam sysselsättning
Igår pysslade jag företrädesvis med icke-svettframkallande uppgifter. Bytte vaxduk på bordet på bryggan, monterade kvällsbelysning (solcellsdriven) vid trappan, packade in alla rena mattor och förde upp dom på vinden, fyllde på torvströ på dasset, etc. Och så fyllde jag på vatten i två tunnor.

På 70-talet användes två sirapstunnor i plast som bryggflottörer, men så småningom förföll bryggan och änden på sirapsfaten sågades bort för att tunnorna skulle kunna tjänstgöra som vattentunnor i stället. Dom finns givetvis kvar och igår kom jag på att jag kunde ställa en under takbrottet där vattnet brukar rinna över takrännan när det regnar häftigt.

För att få lite mer regn nästa gång, fyllde jag den också med vatten. Den lilla stolthet jag har förbjuder mig att tala om hur det kom sig att jag fick en kalldusch (brunnsvattnet är ca 4 grader varmt) , nyputsade glasögon och varför stenarna framför trappan fick simma. 😉

Resten av dan satt jag i min favoritstol på trappan och tittade på sorgkanter, bokmalar och andra fjärilar som flög omkring, lyssnade på en geting som gnagde på träet på min klädkrok, flugorna som surrade och syrsorna som spelade. Sen blev jag trött och la mig i hammocken och sov ett par timmar. Såååå ljuvligt. När jag hade vaknat till liv igen kom fru grannen och junior och pratade bort en stund.

Idag har jag gjort ändå mindre. Hämtade mammas kompis på bussen i förmiddags, handlade mat, bjöd händige släktingen på glass och tvättade. Ett par simturer och lite mat har det också blivit. I övrigt har jag vattnat blommor, doftat på schersminen som tydligen uppskattade min beskärning i höstas, fotograferat och plockat in honungsört.

I morgon ska det visst bli lika varmt, så antagligen gör jag ingenting alls. 😀

Jag har mattmöblerat, trimmat gräs, lagt tegel och tagit mitt årliga gyttjebad.

Mattnytt
Efter frukost la jag på resterande rena mattor i köket. Min planering stämde inte riktigt så det tog en stund innan jag hade flyttat och provat klart. Så småningom blev det ”nya” mattor framför dörren och diskbänken.

Fru grannen tyckte att mattan framför diskbänken var romantisk. Den går i rosa och vitt så jag förstår hennes kommentar. Anledningen till att jag satte den där, är bara för att det är en av dom mörkaste platserna så jag tyckte det kunde behövas nåt som lyser upp. Färgen är förstås hopplöst opraktisk framför en diskbänk men det struntar jag i.

Grästrimning
Som omväxling tog jag fram grästrimmern idag. Det är premiär för i sommar. För det mesta fungerar fingrarna eller grässaxen lika bra, men jag fick för mig att det skulle vara bekvämare med trimmern den här gången. Sommargrannen hade fått samma idé så vi trimmade i kapp. Fast han utklassade mig både i fråga om ljudvolym och avgaser – min tystlåtna eltrimmer hade inte en chans.

Återvinning
Efter grästrimningen ägnade jag mig åt trappkonstruktioner. Eftersom isen har lyft stenkistan under bryggan så högt att det inte går att ta sig upp på den, har jag haft en provisorisk lösning med två tegelstenar på varandra. Det är inte speciellt stabilt så jag beslöt låna trätrappan från dasset. För att få till lämplig höjd la jag trätrappan på ett fundament av tegelstenar efter att ha sett till att dom låg stadigt inbäddade i jord. Riktigt bra blev det.

För att få ett nytt trappsteg till dasset fortsatte jag hämta tegelstenar från ”alustan”. Jag antar dom härstammar från den rivna bastun. Fyra stycken i bredd fick plats men färgen stack ut alldeles för mycket upptäckte jag, teglen är nästan vita.

För många år sen skänkte min ”riktiga” morbror ett par svarta bilgummimattor till moster. Dom finns fortfarande kvar förstås, så jag tog en sån och la ovanpå teglen. Helt klart mer diskret.

Vassröjning
Jag hade egentligen tänkt fortsätta trimma gräset mellan buskarna vid tomtgränsen men solen kändes alldeles för varm. I stället hämtade jag min lilla lie och satte i gång med att röja vassen nere i stranden där det var skugga så här dags på eftermiddagen.

Förutom lien krävdes vattentåliga skodon för att jag skulle kunna röra mig mer obehindrat på sjöbotten, så sommarcrocsen kom väl till pass. Den här gången hade jag kvar dom på fötterna tills jag var klar – till skillnad från i fjol när ena dojan fastnade i dyn.

Att slå vass i dyigt vatten är lite spännande. Det är omöjligt att se botten och så gäller det att använda full armlängd annars riskerar man skära sig i benen. Men jag har ju tränat i ett trettiotal år så jag är ganska proffsig vid det här laget.

Om man inte vet hur det såg ut innan är resultatet inte så märkvärdigt, men jag kan garantera att det är STOR skillnad. Hela inloppet var vassbevuxet innan jag började.

Jag upptäckte också att bisamråttan har en bostad i min strand numera. Tidigare har den bara gjort täta besök, men i år tyckte den visst att det var lika så bra att flytta in permanent. Den lilla kanalen och musselskalen vid ingångshålet skvallrade om vem det är som håller till där.

Igår var jag stressad och hade kärt besök, idag har jag självmant lämnat Udden i flera timmar och Emil har flyttat in.

Stressigt värre
För att kunna sätta nytvättade mattor på golvet i köket kände jag mig tvungen att torka golvet först. Det hör till liksom. Jag fick min belöning när jag bredde ut den solvarma, såp-doftande mattan på ett fräscht golv. Ett alldeles gratis nöje om jag bortser från arbetstid och tvättmedel.

Därefter övervägde om jag verkligen skulla hinna tvätta dom tre återstående mattorna innan det var dags att förbereda kvällens besök? Men sen kom jag på att vi skulle använda ”skurbordet” när vi satt på bryggan och jag hade ingen lust att bära det fram och tillbaka. Lättjan vann (igen) – skurandet gick på högvarv.

Till råga på allt tappade jag greppet om sista mattan när jag slutsköljde den i sjön. Förtvivlad såg jag den sakta sjunka ner i dyn, på tok för långt bort för att kunna nå den med handen. Som tur var nådde skaftet på sopborsten jag brukar tvätta båten med fram. När jag hade halat in den gällde det att skölja bort grumset som hade fastnat, men den här gången höll jag den i ett stadigt grepp.

Prick 17.37 var jag klar. Då hade jag också hunnit med en simtur och ställt tillbaka bordet ute på bryggan för att torka. 17.50 hade jag fått på mig kläder och rafsat händerna genom håret och 17.57 såg jag en välbekant figur med en blåvit blombukett dyka upp på skogsstigen. Perfekt tajming och en mycket punktlig gäst.

Barndomsvän
Vi har känt varandra sen barnsben, Råttan/Väduren och jag. Under några år hade vi bara sporadisk kontakt, men ”fann varandra” igen, vilket jag upplever som ganska ovanligt. Numera ses vi bara när hon är hemma på semester men kommunicerar digitalt med ojämna mellanrum. I fjol sågs vi inte alls, så vi hade en hel del att ta igen.

Vi satt kvar på bryggan tills det började kännas kyligt, sen flyttade vi in och fortsatte pokulera tills timern stängde av fönsterbelysningen. Vid det laget beslöt hon bryta upp. För att se till att hon kom hem välbehållen följde jag henne till hemtrappan och kramade varmt om henne en gång till.

Tid att passa
Jag hann nätt och jämnt bli klar för avfärd till halv två idag. Men jag uträttade inte ett smack. Tiden gick åt till frukost, blomvattning, dassbesök, tidningsläsning, morgontoalett och påklädning. Makalöst hur jag kan få tiden att gå.

Jag hade tid hos frissan klockan två men hade tid över för att sticka mig in i butiken en snabbis. När jag var hemma tillbaka hade klockan hunnit bli halv sex. På hemvägen åkte jag med utlovade rädisor och några gamla fotografier till Råttan, lämnade tillbaka en bok hos skyddslingen och hade prickat in eftermiddagskaffe hos turturduvorna.

Emil
För ett par dar sen ringde mamma och sa att hon hade hittat en son till mig! Honom fick jag med mig hem idag, han var redan döpt till Emil. Till skillnad från andra barn, är han tyst och lugn. Han behöver heller ingen mat eller skötsel. Utom möjligen en avdammning då och då. En helt idealisk liten son med andra ord. 😀

Regnmakeriet lyckades över förväntan, tvättivern har övergått till mattor, jag har fått en ny ”kompis” och iakttagit två mårdhundar.

Regn
Natten bjöd på sju millimeter regn. Mitt regnmakeri lyckades alltså igen, tack för det! Två dagar dröjde det till verkställning, den 5.7 fyllde jag på vattentunnan.

Tvättiver
Fönster kan man ju putsa i nästan vilket väder som helst, men mattor måste man skura när vädret medger resonerade jag igår. I en av verandabänkarna gjorde jag för ett tag sen ett ”fynd” – en sopsäck märkt ”Små mattor att tvätta”, daterad 9.8.2007. Det var alltså hög tid att verkställa.

Sex mattor hann jag med igår, idag nöjde jag mig med den långa köksmattan och har lagt ytterligare tre i blöt. Lyckligtvis hann jag rädda den matta som var nästan torr igår kväll undan regnet, dom övriga var så blöta så dom fick hänga kvar ute. I morgon skurar jag dom sista (tror jag?).

Respektingivande kompis
För att få plats med fler mattor på bryggräckena, hämtade jag ett par för att hänga på piskställningen i eftermiddags. En bit från ställningen såg jag nåt svart som närmast påminde om en hög med avföring, men en bråkdels sekund senare insåg jag att det var en orm som låg och vilade.

Min första tanke var förstås att det måste vara en snok eftersom den var svart, men dom gula fläckarna saknades, det var alltså en huggorm. Jag vände bums, la ifrån mig mattorna och skyndade in för att hämta kameran. Ormen låg snällt kvar, men tittade upp när jag närmade mig och tyckte tydligen att jag blev för närgången så den kröp raskt i väg under granen.

Jag gjorde mitt bästa för att förklara att jag var helt ofarlig, men ormar litar förstås mer på instinkten än på oss människor. När jag hängde upp mattorna såg jag bara en skymt av den i gräset under granen.

Det förklarar den svarta svanstipp jag såg härom dagen när jag öppnade dörren till boden. Då trodde jag att det var en ödla även om färgen inte stämde riktigt. Antagligen bor min kompis där under golvet nånstans.

Vi sågs en gång till efter en stund. Efter att jag hade betygat min ofarlighet och lugnet åter hade sänkt sig tyckte ormen tydligen att det var riskfritt att fortsätta sin vilopaus. Den låg hoprullad på samma ställe som när jag först såg den. Den här gången försökte jag smyga mig fram för att få en närbild, men då jag var ett par meter bort lyfte den på huvet och iakttog mig stint. För att inte störa den stannade jag där och tog min bild.

Mårdhundsmöte
Jag kan bara önska att jag hade haft kameran till hands också när jag tog dagens sista simtur vid halv nio-tiden. Jag stannade till vid min skurplats och övervägde om jag skulle hinna tvätta resten av mattorna i morgon? Medan jag stod där och funderade, fick jag syn på en fyrbent varelse som av allt att döma letade efter ätbart på den övervuxna gamla bastugrunden.

Först såg jag bara bakdelen och undrade vad i allsin dar det kunde vara för djur. Pälsen var mörk och verkade korthårig. Sen såg jag hela kroppen och konstaterade att det var en mårdhund. Troligen en valp av färgen och den korta svanstippen att döma. Strax därefter såg jag en till!

Jag hann också se ansiktet tydligt på den ena. Teckningen ser ut som på en tvättbjörn och påminner om en bandit i Kalle Anka. Den stod och spejade åt mitt håll och kände till slut min vittring. Det fick den att vända om och gå sin väg. Kompisen märkte inget först, men gjorde sen sällskap när den också upptäckte mig.

Jag kunde inte låta bli att undra hur Snuttan hade reagerat, både på ormen och mårdhundarna. Troligen hade hon försökt jaga/fånga ormen, men frågan är hur hon hade hanterat mårdhundarna? Sett dom som hot kanske och tagit till flykten? Dom frågorna är och förblir obesvarade. Usch, vad jag saknar henne fortfarande.

Det är tydligen fler än jag som gillar harklöver 🙂

Jag har mest ägnat mig åt att låta bli att svettas och försöker vänja mig vid en ny färg i sovrummet.

Toppnotering
När jag steg upp ca 9.30 låg temperaturen redan på 22,2 och fyra timmar senare hade jag 26,8 grader i skuggan. Minsta lilla kroppsansträngning fick svetten att bryta fram. Alltså tog jag det lugnt och fint och höll mig till husets skuggsida i möjligaste mån.

Idealiskt verktyg
Verandafönstren låg bra till ur skuggsynvinkel och behövde putsas på utsidan. Dess värre är jag kortare än jag tror märkte jag och var tvungen att hämta hushållsstegen. Men att få den att stå stadigt gick tyvärr åt skogen så jag hämtade Sini-Piikan i stället. Lätt som en plätt gick det nu att putsa. Resultatet skulle säkert inte godkännas av nåt proffs, men det duger gott åt mig.

Positiva och negativa biverkningar
Jag blev så inspirerad att jag beslöt fortsätta med ett sovrumsfönster. Men då började cirkusen. Om jag fick ett rent fönster kunde jag ju passa på att tvätta gardinerna och kanske putsa fönstren på insidan också?

Jag började med att ta ner gardinerna och höll på att storkna i dammolnet. Om jag minns rätt har dom suttit uppe dom fem senaste åren… I fall jag skötte min privata hygien lika illa skulle nog ingen vilja umgås med mig. Jag var tvungen att gå ut och damma av dom innan jag stoppade ner dom i tvättmaskinen.

Konsekvenserna av min inspiration ledde till att bokhyllan i vardagsrummet är dammtorkad, att jag så småningom hittade mina gardiner och lampskärmar, att det gick en säkring, att vattentunnan är fylld och att fönstret faktiskt blev putsat på utsidan till slut. Insidan återstår, inspirationen tog slut innan jag kom så långt.

Ny färg
Gardinbyte är inget jag ägnar mig åt speciellt ofta, men idag kom jag på att jag för nåt år sen köpte ”höstgardiner” till köket. Dom har aldrig blivit upphängda för jag tyckte inte dom passade trots allt. Men i sovrummet kanske jag kunde ha dom?

Från grågrönt till mörkt vinrött gör att jag hajar till varje gång jag tittar in i rummet. Antagligen vet jag inte var jag är när jag vaknar i morgon. Men jag vänjer mig väl. Ombyte förnöjer.