Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Sorgligt

I närmare 20 år har jag varit kund hos Klingel. Det mesta av min garderob kommer därifrån. Men nu är det slut med det, företaget har tydligen lagts ner 2022. 😥

Deras kvalitet, storlekar och sortiment passade mig utmärkt, så vart ska jag nu vända mig? De flesta klädbutiker på nätet verkar vara gjorda för icke-tanter och modellerna för sylfider med giraffben.

Det blir till att försöka Googla på finska förstår jag. Fast för närvarande behöver jag egentligen inga nya kläder. Mina Klingelplagg duger gott i flera år till. Det är ju ingen risk att jag blir bjuden på själv­stän­dig­hets­balen i år heller. 😀

Å andra sidan kunde jag tänka mig ett par svarta jeans … Dom jag har haft hade jag ”vuxit ur” och lämnade till klädinsamlingen. Det var ju dumt med tanke på min viktnedgång. Nåväl, tiden får utvisa hur stort behovet de facto är.

av

Hyllad hylla

Förra måndagen hämtade jag ut paketet med hylldelar från Ikea. Då Husse fick problem med foten bytte vi sängsida, han behövde mer utrymme än jag. Hans sida av sängen var nämligen bara en halv meter från väggen, eftersom vi har så trångt i sovrummet.

Av det skälet saknade han nattduksbord, han fick nöja sig med en pall, någon annan möbel fick inte plats. Det skulle Ikeas hylla råda bot på. För 29,90 hittade jag en som precis fick plats mellan sängen och väggen.

Av skramlet som hördes när jag packade upp paketet förstod jag att hyllan inte var i trä som jag hade trott, utan i metall. Strunt samma, huvudsaken att den funkade.

Det första jag såg på monteringsbeskrivningen var att det behövdes en hammare för monteringen. Den hade Ikea alltså inte skickat med. 😀

Första åtgärden var att skruva ihop hyllplanen med sidostolparna. Jag blev minst sagt konfunderad när jag såg att den sidostolpe jag höll i hade ett fyrkantigt hål och definitivt saknade gängor. Jag kollade en annan stolpe och upptäckte att ena änden visst hade ett skruvhål. Den hade jag alltså lyckats vända rätt. Elementärt, min käre Watson.

Sen uppstod ett annat dilemma. Hyllan kunde stå på två sätt, antingen med en högre eller en lägre överdel. Den lägre överdelen tyckte jag blev lämplig och satte i gång med att skruva. Då blev hyllan upp och ner visade det sig.

För ett ögonblick funderade jag på om det kanske vore fiffigt med kanter på hyllan …? Men sen vände jag på steken och beslöt att det får bli en högre överdel trots allt. Jag hade ingen lust att börja om med skruvandet.

Sista skedet i monteringen var att slå in över‑ och underdelen. Det var här hammaren kom till pass. Ändarna på delarna var i räfflad plast som tydligen skulle ge efter så mycket att delarna satt stadigt.

Jag plockade fram min lilla blommiga hammare – ni vet en sån där ”tjejmodell” med mejslar inne i handtaget – som jag har fått i present nån gång för länge sen. Den gjorde ingen som helst verkan.

Fram med tyngre grejer. Uddmor är välförsedd ska ni veta! Nu började det hända nåt. Fast plasten var inte alls så medgörlig som jag hade förväntat mig. Det krävdes ett antal slag innan delen satt som den skulle.

Det tjongade ljudligt i hyllplanen för varje slag, så om nån (utom Mia) hade hört mig, hade dom nog undrat vad i all världen jag höll på med. Till slut satt delarna på plats och jag kunde skruva fast tassarna i underdelen.

Innan jag kunde ställa hyllan på plats var jag förstås tvungen att städa bort allt damm och alla spindelnät som hade gömt sig bakom pallen. Det var en hel del kan jag avslöja! 😀

Pallen fick en ny plats och Husses grejer rymdes gott och väl på de nedre hyllorna. Översta hyllan belamrades med mina glasögon och kvällslektyr som planerat. Ett lyckat köp tycker jag.

av

Lättare – och kortare

Kläderna har blivit rymligare och byxbenen längre. Från att ha vägt 78 kg som mest är jag nu nere på drygt 67. Exakt vad det beror på kan jag inte avgöra, men flera faktorer bidrar.

Största anledningen tror jag beror på att jag numera undviker produkter som innehåller gluten. Sen dess började vikten minska. Jag har också minskat på matportionerna och äter mig ytterst sällan proppmätt. Oron för Husses hälsotillstånd är säkerligen också en bidragande faktor, möjligen också mitt eget.

Vid gårdagens besök hos Husse upptäckte jag att man kunde mäta sin längd med en manick på väggen i korridoren. Längden har också minskat kunde jag konstatera: från 1,65 till 1,61 och en halv, så tyvärr är jag lite för kort för normalvikt enligt BMI-värdet.

Rymligare kläder är ju positivt, men att byxbenen har blivit längre hade jag inte väntat mig. 😀

av

Lördags- och söndagsprogram

I går var det tidig väckning, men jag vaknade strax innan telefonen larmade. Klockan tio skulle Husses släktings urna nerläggas.

Släktingen har jag känt hela mitt liv och var en av våra grannar, så det kändes självklart att närvara trots att Husse inte kunde delta. En handfull personer deltog förutom släktingens bror som bjöd oss på kaffe hemma hos sig efter ceremonin.

Kaffet värmde gott efter den isande vinden på kyrkogården, men jag tände ändå upp i köksspisen då jag kom hem. Den friska ostliga vinden hade kylt ut huset tyckte jag.

Efter att ha gett Mia mat och fått upp värmen tog jag i tu med de sista vinterförberedelserna utomhus. Slänga sista sommar­blom­morna, klippa ner plymspirean, tömma och rengöra vattentunnan vid trappan. Bänken på trappan bar jag till boden tillsammans med den tömda vattenslangen och regntunnan.

Från stranden hördes samma vattenskvalp som brukar höras då båten ligger vid bryggan så jag gick ner för att ta mig en titt. Båten låg förstås på land där den skulle, ljudet kom från bryggänden då vågorna slog emot den och fick den att guppa eftersom bryggdelarna är ledade.

Än är det långt kvar till maximalt vattenstånd kunde jag konstatera. Det regn vi har fått senaste tiden har inte räckt till för att fylla på i sjön efter vårens och sommarens torka.

Sista uppgiften var att ta in ved. Egentligen hade jag tänkt fylla vedlådan, men ryggen var inte med på noterna efter allt kånkande så jag nöjde mig med att klyva tillräckligt för en korg. En hög med ”reserv­delar” fick också följa med.

Under årens lopp har jag nämligen samlat på mig alla träbitar som har blivit över efter diverse byggen. Efter 16 år har det hunnit bli en hel del, men nu ska det äntligen bli ved av dom har jag bestämt. Som en del andra är jag släkt med ekorrarna.

I går kunde jag med gott samvete ha svarat ja på läkarens fråga vid det senaste besöket: ”Brukar du röra på dig?” 😀

Dagens program har varit betydligt stillsammare. Medan jag höll på med morgontoaletten tyckte jag mig höra att nån ringde på dörrklockan, så jag tog på mig morgonrocken igen och gick ut för att se om jag hört rätt.

Jodå, fru grannen på udden mittemot ville kolla läget. Hon ville inte komma in, så hon fick en snabbrapport på trappan.

Efter det åkte jag till ”bäddis” i Kimito för att hälsa på Husse i en dryg timme. Sen vidare till matbutiken och därefter hemåt. Eftersom jag hade glömt att köpa en sak, svängde jag in till butiken i Genböle, men dom hade inte den vara jag ville ha.

På väg ut genom ytterdörren möttes jag av ett par som helt klart inte var landsmän. Varför då? Jo, för det första log dom och för det andra höll dom upp dörren för mig. Sånt brukar mina landsmän i regel inte ägna sig åt.

Väl hemma, fick Mia middag innan jag började elda mina träbitar och värmde Mrs Cheng’s som i dag serverades med Couscous som omväxling. Eftersom det redan har hunnit bli kväll, hoppar jag över eftermiddagsvilan och kollar kvällens teveprogram i stället.

av

Räddningsplankor

Jag har (i flera?) tidigare inlägg avslöjat att jag inte är värst road av att laga mat. Det gäller för övrigt allt hushållsarbete. Resultaten blir därefter.

Ännu mindre road är jag av att laga mat till en person. Eftersom Husse har vistats på sjukhus en längre tid, har det blivit många enmansmåltider.

Lyckligtvis finns det räddningsplankor. Dagens middag stod till exempel Mrs Cheng’s för: thaimat i konservburk. Den drygade jag ut med kycklingstrimlor och lite fryst ärter-majs-paprikablandning. Helt OK och framför allt snabblagat.

Kitchen Joy’s Thai cube är också OK, men räcker bara till en portion, Mrs Cheng’s räcker till tre middagar, så jag har övergått till den. Den här gången hade jag köpt en mild variant bara för att se hur den skiljer sig från medium.

Smaken var i stort sett densamma, men chilin var inte lika framträdande som i medium­varianten, dock fullt tillräckligt för min smak. Bra att det finns att välja på. I våra butiker finns det medium och två milda varianter.

En annan räddningsplanka, också den på burk, är dillkött. Med tillsats av dill, lite salt och en skvätt ättika blir det riktigt bra, även om det är gjort på fläskkött, inte kalvkött som det egentligen ska vara. En burk räcker gott och väl till två middagar.

Vid ett tillfälle greps jag av hybris och beslöt tillreda eget dillkött. Det gör jag aldrig om! Jisses vilket stök och vilken tid det tog. Av samma anledning avstår jag också från att laga risotto flera gånger.

Jag är full av beundran för alla som är duktiga på att laga mat. Förmodligen hänger det ihop med intresse, vilket alltså saknas i mitt fall.

I morgon får Mrs Cheng’s tillfälligt ledigt. Det blir köttfärssås med mycket lök och vitlök i stället har jag tänkt mig eftersom jag har mera tid på mig. Till det serveras glutenfri pasta. Maten ska nämligen helst vara klar i samma ögonblick som jag känner mig hungrig, men med god planering ska det lyckas. 😀

av

”Strålande Sickan!”

I stället för att uppvakta ett födelsedagsbarn i dag, beslöt jag minska på min att-göra-lista. Av fem punkter återstår nu två.

Högst upp listan stod Ved. Vedlådan är tom och kvällarna börjar kännas kyliga. Nu har jag ved inne för flera dar framåt.

Det är en fröjd att se att veden helt mirakulöst ökar för varje gång jag tittar in vedlidret. Det är herr grannen juniors förtjänst. Han har åtagit sig att hämta ved från byns ”vägmästares” förråd. 😊

Enligt överenskommelsen gör han det i omgångar när han känner för det. Husse oroar sig nämligen för att den ved vi har inte ska räcka till i vinter eftersom vi snålar på elvärmen.

Nästa punkt var Boden. En del sommarattiraljer återstod att föra in under tak. Bänken på trappan (bild från 2016 då den var ny) återstår, men den står under tak, så det får bli en annan dag. Eftersom jag har en ”darrig dag” då ben och händer skakar fick den vänta.

Men den ena regntunnan blev i alla fall tömd. På skyddsnätet över tunnan gjorde jag en tråkig upptäckt, resterna av en fågel. Av halva kroppen fanns bara skelettet kvar, så den hade tydligen legat där länge. Såg ut som om det kunde ha varit en skatunge. Hur den hade hamnat där är en gåta?

Tredje punkten var Laga mat. Alla rester var slut, så jag bestämde att en Chili con carne var en bra lösning. Så nu har jag mat för hela veckan misstänker jag. 😀

Återstår att diska och tömma aska ur köksspisen. Båda får vänta till i morgon, känner att jag behöver vila ett tag.

av

Skönt

I går var sista strålbehandlingen, nu återstår bara bentäthetsmätning och läkarbesök i morgon. Sen är det lugnt till den 30.11, då hudkliniken vill testa vad jag är allergisk mot.

Vid gårdagens besök fick jag med mig en lista på två sidor(!) med biverkningar som kan uppträda efter avslutad behandling. Men jag låter bli att läsa den tills jag upptäcker nåt skumt, annars blir jag påverkad och tror att jag har nån av dom.

Det viktigaste är att smörja huden på strålningsområdet och ta luftbad – hur man nu tolkar det? Gå omkring barbröstad kanske?

Svalget börjar kännas ganska normalt, så Buranan jag blev ordinerad gjorde tydligen nytta. I morgon ska jag fråga läkaren hur länge jag ska fortsätta ta den. Medlet mot halsbränna fick jag av allt att döma för att ibuprofen kan orsaka magkatarr har jag läst mig till.

I dag har jag tagit en ledig dag. Efter att ha vinkat av Husse i morse som åkte in för att få sina fotsår åtgärdade, la jag mig igen ett par timmar och har inga måsten på agendan. Frivilliga uppgifter och ”borden” finns det förstås gott om, men inget som brådskar. 😊

av

Snipp, snapp, slut

Efter gårdagskvällens upplevelse avbokade jag de tre sista strålbehandlingarna i morse. När jag skulle ta mina kosttillskott fick jag inte ner dom. Jag kunde inte ens svälja enbart vatten på grund av svull­naden i halsen. Det trånga svalget framkallade i stället kräkningsreflexen.

Redan förra veckan konstaterade jag att den vänstra insidan av halsen var svullen, så jag frågade skötaren om det kunde bero på strålningsbehandlingen. Efter att ha kollat strålningsområdet bekräftade han att så var fallet.

Svullnaden har ökat för varje behandling och i går kväll var det som sagt tvärnit. Jag ringde därför i morse och avbokade fortsatt behandling och resorna jag hade bokat med ”min” sjuktaxi.

Enligt skötaren jag pratade med, skulle hon meddela läkaren som skulle ringa upp under dagen. Men eftersom jag ändå har en avtalad tid med henne/honom den 5.10 kanske det kan vänta till dess?

I dag är det också slut på Uddens befintliga kyl och frys. Husse har beställt nya som levereras i efter­middag. Det känns skönt även om de gamla fortfarande fungerar. Frysen dock bara hjälpligt i och med att tätningslisten i dörren läcker och därmed förbrukar extra el.

Slut är det snart också på det varma vädret som vi kunnat njuta av en längre tid. Björklöven har övergått i gult, liksom en del andra träd och buskar. Men det hör förstås hösten till.

Epilog
Nehe, så enkelt gick det inte. Läkaren ringde nyss och insisterade på att jag fullföljer behandlingen efter att ha fått vila i dag. Det innebär fortsättning som planerat i morgon, på måndag och tisdag för att få full dos. Suck.

För att minska svullnaden(?) eller minska smärtan (som jag inte besväras av) skulle jag ta tre Burana per dag och ett medel mot halsbränna som hon skrev ut recept på.

av

Strålande tider

I dag var jag kallad till läkaren som ansvarar för strålningsbehandlingen på ÅUCS och datortomografi. Jag har nu kommit längst fram i kön och fick tid för första behandlingen: den 12.9 kl 13.30.

På grund av närheten till hjärta och lunga kunde vissa biverkningar uppstå, men dom hoppas jag verkligen slippa!

Det innebär att den sista behandlingen blir den 3.10 om jag har räknat rätt. Då har jag fått alla mina femton doser. Hoppas innerligt att jag slipper fler!

av

Tack och farväl

I måndags lämnade Silverpilen Udden för gott. Firman som köpte den kom och hämtade den på eftermiddagen, skrev på överlåtelsehandlingen och överlämnade köpesumman.

Tack Silverpilen för alla dessa år … Jag köpte den i Östersund 2001. Då var den ett år gammal, men hade bara använts som provkörningsbil hos återförsäljaren. Sen dess har den varit min och tagit mig fram i vått och torrt.