Jag har lärt mig en massa nytt, invigt vårkavajen och fått betalt för att prata. Mias jaktinstinkt är exemplarisk.

Information och presentationsteknik
Igår deltog jag i kommunens informationstillfälle angående den planerade vatten- och avlopps­lösningen. Tillfället gav en hel del nya fakta, intressantast tyckte jag var utsläppsnivåerna från de befintliga reningsverken på ön och nationell statistik över utsläppen av kväve och fosfor.

Tillfället gav mig också en chans att studera presentationsteknik. Alla föredragshållare använde sig av PowerPoint-bilder av varierande utseende och läskvalitet. Det ställdes stora krav på att höras och synas eftersom publiken bestod av ca 200 personer och alla anföranden skulle vara tvåspråkiga.

Dags för vårkavaj
Med nästan halvdussinet plusgrader tyckte jag det var dags att inviga vårkavajen idag. ”Åh, vilken härlig färg!” tyckte min uppdragsgivare som själv var klädd i lila tröja. Färgen föll mig också i smaken när jag såg den i postorderkatalogen och fick mig att känna mig riktigt vårfin. Vid första mötet med kursdeltagarna vill jag gärna vara extra välklädd.

På kurs med Kurt*)
Min ”publik” inskränkte sig till mindre än 5 % av gårdagens deltagare. Mysigt med en liten grupp. Redan i inledningen sprack det. När jag kom till tredje punkten i presentationen av mig själv hängde sig datorn. Eftersom jag inte var ansluten till Internet och klickade på en länk ”frös” hela presenta­tionen.

Det sista man ska göra innan man kör ”live” är att kolla att allting funkar brukar jag alltid framhålla. Jag VISSTE ju att nätverkssladden inte satt i datorn, så jag fattar inte varför jag prompt skulle klicka på länken i texten?

För att avrunda den bristfälliga inledningen drog jag till med: ”eftersom jag har fått i uppgift att underhålla er den här eftermiddagen, tänkte jag börja med ett litet sång- och dans­nummer”. Då tittade alla förvånat upp från sina medhavda datorer. En s k ice-breaker är bra att ta till ibland. Resten av kursen gick lyckligtvis som förväntat.

*) http://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5_kurs_med_Kurt

Blodad tand
Mia har bokstavligen fått blodad tand. Resterna av hennes jaktbyten hopar sig i verandan. Nä, nu överdrev jag som vanligt. En misshandlad ödla hittade jag under bordet när jag kom hem och just nu försöker hon få fatt i en näbbmus som hon har burit in och släppt taget om. Det är således inget fel på jaktinstinkten.

Näbbmusen är en av flera. Häromdagen hittade jag en i två delar, hon hade bitit av huvudet. Undrar varför just dom är populära? Kanske lätta att få tag i för att dom är oförsiktiga eller för att det finns gott om dom?

Presentationen för presentationen av kursledaren är också klar inför morgondagen. :). (Här i beskuren version)

Jag har jagat blåsippor, hissat vimpeln, kalkat, ansat ett blomland, tagit bort snöskyddet och gjort i ordning övningsmaterial.

På jakt efter blåsippor
Kvart i åtta var jag redan i färd med frukosten och ett par timmar senare drog jag på mig Snickers-byxorna. Planen var att klippa ner buskarna närmast väggen på långsidan av huset, därav klädvalet. Jag behöver knappast tala om att dom fortfarande är oklippta?

Fast först ville jag se hur det stod till med lärkträdet och kolla om ”mina” blåsippor blommar. Lärkträdet var en sorglig syn. Inte en tillstymmelse till liv. Jag kunde egentligen inte upptäcka någon ny åverkan, men fjolårets angrepp på stammen kombinerat med den gångna vintern har tydligen tagit kål på det lilla trädet. Om jag hade varit det minsta förut­seende hade jag förstås satt ett skydd runt stammen redan när vi planterade det, men så smart var jag ju inte.

Lite småsorgsen stegade jag vidare. Efter en liten omväg ner till ”flyet” gick jag till blåsippsslänten, men såg bara blad. Först när jag hade petat bort barr och gamla löv hittade jag några knoppar som stod och väntade på mera sol och värme. Jag får glädjas åt krokusarna till dess.

Vimpeln i topp
Tillbaka vid trappan fick jag för mig att det var dags att hissa vimpeln. Det hade jag egentligen tänkt göra redan när det blev sommartid, men glömde bort det. Nu får den hänga uppe tills det blir vintertid igen eller tills jag kommer i håg att ta ner den.

Kalkning
För att bli av med innehållet i den evigt gamla kalksäcken beslöt jag kalka på utvalda platser. Det är så smidigt att sprida kalken på snön har jag hört. Men dom sa inget om att man borde vara klädd i skyddsdräkt. Hela jag var täckt av ett tunt kalklager när jag var klar.

Tur att kalken var rätt så fuktig, annars hade jag varit helvit. Nackdelen med fuktig kalk är å andra sidan att den klumpar i hop. Det är nog första och sista gången jag för­söker mig på att kalka. Dess­utom kom jag på att till exempel granen och rhododendron föredrar sur jord. Med tanke på hur stor granen är har den väl rötter över hela tomten snart, så det gällde att tänka sig för.

Nyansat
Sen tog jag i tu med ett blomland. Bort med alla torra växtdelar, ruttna löv och spirande ogräs. Sista snön följde också med. Under dom ruttna och blöta löven upptäckte jag små vita maskar som såg ut som piskmask i miniatyr, urk.

Till slut såg landet ut som ett blomland igen. Med lite värme blir det full fart på växtligheten.

Demontering av snöskydd
Efter att ha städat bort dom torra resterna av ormbunken plockade jag fram skruvdragaren, ställde in backväxeln och skruvade loss snöskyddet. Troligen blir det en annan lösning nästa vinter, men jag har redan hittat ett nytt användningsområde för den här varianten.

Skrivbordsjobb
Stärkt av gösfilé och potatis satte jag i gång med att göra övningar i PowerPoint 2007 till tisdagens kurs­del­tagare. I höstas prövade vi ett upplägg som går ut på föreläsningspass varvade med praktiska övningar som deltagarna ska göra hemma och lämna in. Trots mina farhågor visade det sig fungera ganska bra.

Nu återstår bara att skriva anvisningarna. Det tar nästan lika lång tid som att hitta på och skapa övningarna vet jag. Men det får bli i morgon, just nu känner jag inte för det.

Idag har jag äran att presentera en av mina favoriter, den här planetens förmodligen tåligaste djur, björndjuret. Överlevnadsförmågan överglänser vida alla nu kända djur.

En närmare presentation av den lilla krabaten finns i senaste numret av Illustrerad Vetenskap, men bland annat Naturhistoriska riksmuséet har också en hel del fakta. Visst är den läcker den lilla ”björnen”? 🙂

Jag har ägnat dagen åt surdegar och meningslöst arbete. Mia har bråda tider.

Gamla surdegar
Direkt efter en ovanligt tidig frukost tog jag i tu med några ärenden som borde ha åtgärdats för länge sen. Första samtalet gick till bryggleverantören som jag senast pratade med den 25 maj i fjol och som lovade dyka upp V21 samma år.

Han erkände direkt att det inte fanns nån ursäkt och lovade åtgärda bryggan så snart isen har smält. Om han inte hörde av sig, skulle jag skicka en påminnelse via mejl.

Nästa samtal gick till sotaren. För snart ett år sen lovade han lämna offert på återuppbyggnad av den andra skorstenen på huset, men har inte hörts av. Han bad också om ursäkt och lovade göra ett nytt besök eftersom jag vid det här laget hade förslag på en annan lösning än att mura upp den på nytt.

Medan jag hade ångan uppe, ringde jag också SEB Tryggliv för att be dom slopa förmånstagar­för­ord­nandet på min pensionsförsäkring. Det gick naturligtvis inte så enkelt som jag hoppades, damen i andra änden skulle skicka en blankett som jag måste fylla i.

Städjobb och premiärkrattning
Efter ytterligare ett par samtal  gick jag ut i vårsolen. Första prioritet var att baxa trappmattan på tork. När den är torr väger den inte särskilt mycket, men nu var den genomdränkt så armmusklerna fick bekänna färg innan jag nådde vädringsställningen.

Efter att ha hämtat posten och mätt upp bredden på dom gamla bräderna jag har tänkt använda till mitt lilla byggprojekt, tog jag tag i ”tassklämman” (se inlägg 4.4) och krattade bort alla gamla löv från slänten vid utedasset. Oj, vad fint det blev!

Under dom blöta löven stod fullt med små gulgröna sticklingar som inom kort förvandlas till blomman­de scilla och både malört och akleja har redan skjutit skott. Ju mer jag såg mig omkring, desto fler växter hittade jag som har börjat spira. Ogräset inte minst.

Krattandet inkluderade också en del snö bara för att det var roligt och tog mig allt längre bort från startpunkten. Till slut var jag ovanpå avloppsröret och -tanken. Ingen vettig människa skulle väl komma på idén att snygga till på ett sånt ställe? Men det struntar jag högaktningsfullt i. Även om jag sällan vistas på den sidan av huset känns det bra att veta att det är snyggt, men i andras ögon betraktas jobbet säkert som meningslöst. Fast det är ju inte mitt problem. 🙂

Mia jobbar övertid
Sen nio i morse har Mia vistats utomhus med undantag för ett par korta matpauser. Först vid 23-snåret var hon klar med sin arbetsdag. Dagens första byte bestod i en ödla. Den var väl tidigt ute kan jag tycka, men dom kanske börjar röra på sig redan innan snön har töat bort?

Innan ödlan blev skadad bar jag ut den och stängde in Mia så hon inte såg var jag la ner den. För att få henne på andra tankar plockade jag fram godisburken när jag kom in tillbaka. Ett bra trick.

Medan jag underhöll mitt sällskap i kväll hörde vi dunsar från verandan och välkända pip, men vis av tidigare erfarenhet lät jag bli att öppna dörren. Det fick räcka med att jag berömde henne inifrån.

Den lilla damen har alltså haft en bråd dag. Just nu ligger hon utsträckt på gungstolen och tar igen sig. Hon har inte ens använt kattoaletten på hela dagen. Förmodligen har hon kommit på att det faktiskt går att uträtta sina behov utomhus.

Vissa dagar är trevligare än andra. 🙂

Sparksäsongen är obönhörligen förbi, snödropparna tittar fram och jag har ett kryddtips. Mia har infört tvättlåda.

Slutsparkat
I morgon flyttas sparken in i sommarförvar. Dom senaste dagarnas väderlek har tärt hårt på isen och snön. Alla jag pratar med tycker det ska bli skönt att slippa snön. Jag instämmer, det ska bli gôtt (som dom säger i Göteborg) att få spotta i nävarna och ta i tu med allt som hittills har varit gömt under den.

Än så länge går det faktiskt att skida, men det är väl lika bra att ställa undan skidorna också så att stålkanterna inte rostar alltför mycket. Snösläden och ‑skyffeln lär inte heller behövas längre, men elkabeln till motorvärmaren får ligga kvar tills snövallarna har tinat.

Vårtecken
ÅU innehåller dagligen läsarrapporter om vårtecken. Jag har läst om snödroppar, humlor, tussilago och blåsippor och suckat lite avundsjukt. Tussilago såg jag för all del förra veckan, men snödropparna har legat begravda under ett tjockt snölager hittills.

Absolut säkraste vårtecknet på Udden är att jag kan öppna och stänga ytterdörren utan att bruka våld. Det kan jag sen ett par dar, men idag beslöt jag ändå att inspektera hur långt snödropparna har hunnit. Och faktiskt, längst in vid verandaväggen syns deras gröna blad och några knoppar. Det är det bästa med den här årstiden, det sker nästan dagliga mirakel i växtvärlden.

Ett antal fåglar visar sig också flitigt nedanför mitt köksfönster. Jag som knappt ser skillnad mellan talgoxe och kråka ska inte våga mig på att artbestämma, men det är säkert dom vanliga vårfåglarna, trastar och starar. En domherre och en nötskrika spanade jag också in härom dagen. Dom känner jag faktiskt igen tack vare den kännspaka färgsättningen. 😀

Kålsoppa och nytvättat
Idag möttes postbäraren av en doftblandning av kålsoppa och ren tvätt när hon kom in med post och ett paket som skulle kvitteras. Under tiden som tork­tumlaren gick, kokade jag kålsoppa. Det var länge sen sist vill jag lova.

När jag förväntansfullt satte första skeden till munnen blev jag besviken. Soppan doftade godare än den smakade tyckte jag. För att råda bot på det, rörde jag ner en matsked vitlöksspäckad crème fraîche som jag fixade till för ett par dar sen. Den gjorde underverk.

Skönt, nu har jag mat för en vecka framåt och behöver inte tvätta på ett tag.

Renlighet är en dygd
Liksom alla katter är Mia mån om sin renlighet. Idag ville hon prompt vara i min närhet medan hon putsade sig och räknade ut att lådan jag höll på att packa upp var den idealiska lösningen.

Bildkälla: Ny Teknik. Foto: APN/Scanpix

Den ”osannolika olyckan” i Harrisburg 1979 har dess värre fått flera efterföljare. Med tanke på händelserna i Japan och den pågående debatten om kärnkraft i vårt eget land kan det vara intressant och/eller nyttigt att läsa om det som hände i vårt östra grannland för snart 25 år sen.

Läs artikeln om Tjernobyl som publicerades i Ny Teknik den 14.3.2011.

PS. 1999 gjorde KSU (ägs av de svenska kärnkraftsföretagen, ingår i Vattenfallkoncernen) en analys av (de ringa) följderna av olyckan i Harrisburg. DS.

Dom senaste femton timmarna har varit spännande och dramatiska på Udden. Husets ordinarie invånare har klarat sig utan bestående men, men händelserna har förorsakat hål i taket och krävt ett dödsoffer. (Fru grannen och andra känsliga personer kan sluta läsa här.)

Framåt halv nio i går kväll hade Mia fått tag på ett byte förstod jag av oväsendet i verandan. Jag öpp­nade dörren för att berömma henne och se vad hon fått tag på. Det visade sig vara en skogsmus. Vips som det var, kilade musen in i köket genom dörrspringan.

Hur korkad får man vara? Jag borde förstås ha stängt dörren. Nu gällde det att öppna den så Mia kunde ta sig in och avsluta jakten.

Efter ett par varv runt köket var musen försvunnen. ”Den är kvar här inne” sa jag med eftertryck till Mia som snopet gick och nosade i spåren, men varken hon eller jag lyckades lista ut vart den hade tagit vägen. Så småningom gick jag och la mig, Mia föredrog att hålla koll i köket.

Strax efter fyra väcktes jag abrupt av ett ljudligt skrapande som slutade med en duns. Tack vare regnet hade sista snön rasat ner från taket. Jag var säker på att Mia skulle dyka upp i sov­rummet, men det gjorde hon inte. Hon kanske har vant sig vid ljudet eller så vägrade hon överge bytesbevakningen?

När jag steg upp några timmar senare kom hon fram och hälsade god morgon som vanligt. Efter vår gemensamma frukost satte hon i gång med att krafsa i ”diversehörnan” mellan skrivaren och bokhyllan. För att hon lättare skulle komma åt flyttade jag undan en del prylar. Och se där satt den förrymda lilla musen!

En ny jaktomgång tog sin början. Vis av gårdagens erfarenhet stängde jag dörren till vardags­rummet. I stället öppnade jag dörren till verandan och ytterdörren i tron att musen skulle se sin chans eller att Mia skulle förstå vad jag menade med ”gå ut med den”.

Det funkade inte alls. Musen ilade i väg mot sovrummet men hejdades och sprang i stället in i badrummet. Självklart under duschkaret. Mia gjorde sig platt som en pannkaka och ålade envist efter. Ut kom musen och sprang nu in under köksspisen. Till Mias försvar ska sägas att hon fångade musen flera gånger mellan varven, men släppte den igen.

Jag insåg att Mia inte hade en chans att ta sig in under spisen så jag assisterade med skaftet på sopborsten, men den lilla rackar’n hade satt sig mellan väggen och foten på spisen. Då fattade Mia ett radikalt beslut och utförde samma trolleritrick som i badrummet.

Avståndet mellan golvet och spisen är 10,5 cm, jag har kontrollmätt. Det räckte för att hon skulle ta sig in. Jag förstod att det gjorde ont för hon morrade till men hon gav sig inte. Hon lyckades peta till musen som den här gången tog riktning mot verandan. Jag såg min chans och föste ut den med sopborsten. När Mia hade följt efter stängde jag dörren. Puh! Men än var äventyret inte över.

En stund senare hörde jag Mia vråla i högan sky. Det lät som om hon kämpade för sitt liv… Tankarna rusade runt i huv’et och hjärtat dunkade i bröstet medan jag rusade ut på trappan. Under bordet fick jag syn på henne. Hon satt med en tass rejält fastkilad mellan pinnarna på lövkrattan.

Jag kunde i hastigheten inte komma på nåt bättre sätt än att dra tassen rakt neråt där avståndet mellan pinnarna är större, men kanterna skar förstås in i tassen så hon vrålade till igen. Den smärtsamma manövern var lyckligtvis framgångsrik och hon var äntligen befriad.

Stackars liten, hon var så skärrad att hon gick direkt in och glömde vad hon hade hållit på med. När jag ställde tillbaka krattan förstod jag varför hon hade fastnat. Musen hade tagit sin tillflykt längst in i hörnet och krattan hade stått i vägen.

Nu var det min tur att fatta ett radikalt beslut. Med jordspaden lyfte jag upp den utmattade musen, la den på marken och drämde till. Äntligen var den långa jakten över.

Det var när jag ställde tillbaka spaden som jag upptäckte hålet i taket. Plasttaket över trappan är sen 1992, så det kanske inte är så konstigt att det inte tålde den isiga massan som vräkte ner på det. Tur att det finns silvertejp. 😉

När jag kom in tillbaka stod Mia vid matskålen och lät sig väl smaka. Hon stod på alla fyra tassar och rörde sig nästan som vanligt, jag kunde bara upptäcka en lätt hälta. För säkerhets skull inspekterade jag tassen, men såg inga tecken på allvarliga skador.

När hon hade ätit klart frågade hon mig alldeles tydligt vad som hade hänt med bytet så jag visade henne var den döda kroppen låg. Så bra tyckte hon och bar in den i verandan igen. Men då greppade matte tag i svansen på kadavret och slängde i väg det. Nån måtta får det vara på nöjena.

Jag ser fram mot en lugn kväll och en fridfull natt.

En lätt sårad, men tapper jägare

En datoriserad översättning måhända? ”Left” kan översättas både med vänster och återstår, alternativt kvar. Här blev det ju helt fel.

(Varför är det alltid lättare att se smolket i sin grannes öga än bjälken i sitt eget?)