Jag har gjort en egotrippad donation, hämtat fotoramarna och filosoferar över behovet av hågkomst.

Bildkälla: http://www.skyddahavet.fi

Egoistiskt understöd
Vad gör man inte för att bli odödlig? Insamlingen till Skärgårdshavets skydd har hittat en idealisk kombination av goodwill och egoism. Skänk 50 € så får du ditt (eller nåt annat) namn ingraverat på en stenplatta som ska pryda Skärgårdshavets skvär som byggs invid Forum Marinum i Åbo.

Jag övervägde en donation redan tidigare, men har inte kommit mig för. Artikeln i lördagens ÅU fick mig att göra slag i saken. Jag tänkte först låta ingravera Uddens officiella namn, men egot vann. Det får bli mitt sätt att göra mig odödlig. Fast det beror förstås på hur länge plattorna ligger kvar och hur mycket dom slits. Om 100 år lär dom inte finnas kvar misstänker jag.

Alla som har lämnat ett bidrag bjuds in till invigningen den 19.5.2011 och får stå på sin platta. Där går min gräns, jag har inga planer på att delta. Men alla som vet vad jag heter kan alltså ”söka upp mig” vid besök i Åbo den 19 maj och därefter.

Raminköp verkställt
Idag kom Silverpilen och jag överens om att åka till Ikea för att hämta fotoramarna till utställnings­bilderna. Det är mitt kortaste besök hittills på ett Ikea-varuhus. In, leta grejer, gå till kassan. Det enda jag köpte förutom det jag skulle, var en förpackning med påsklämmor som råkade ligga i min väg.

När jag har signerat bilderna och skurit utskrifterna så att dom passar i ramarna blir jag odödlig i en och en halv månad att börja med. Fotoutställningen pågår från den 15 maj till den 30 juni. Om jag dessutom har turen att få sälja alstren, kommer jag att vara odödlig ett tag till.

För att gardera mig har jag beställt stora vykort tryckta med samma bilder. Den som inte vill betala för en tavla kan alltså investera i ett vykort i stället. Och om dom inte går åt lär alla jag känner få ett oavsett om dom vill eller inte. Till födelsedag, namnsdag, jul, påsk, midsommar, etc. 😉

Mänskligt behov?
Undrar om alla människor känner behov av att bli ihågkomna efter sin död? Om man har barn och barnbarn ger det sig självt, men för mig som saknar arvingar är läget ett annat. När jag har avslutat det här jordiska livet är det ett fåtal individer som kommer att minnas mig.

Jag har aldrig tidigare känt att det skulle vara viktigt att lämna några minnen efter mig, men ju äldre jag blir desto viktigare tycks det bli. Gravstenen fyller för all del den funktionen, men bara delvis. Jag vill ju helst bli ihågkommen för nåt bra eller gott som jag har gjort eller uträttat.

Det måste vara därför en del människor bygger monument. Frågan är om dom gör det för att få känna att dom har betytt nåt under sin livstid eller för att göra sig odödliga? Det kanske går ut på samma sak?

Det är dags att beskära äppelträden. 🙂

Dagens planering sprack, jag har haft en delvis ofrivillig morgonrocksdag, gjort mig av med ben­värmar­na och njutit av gammaldags romantik.

Dagens program
Dagen var vikt för trädgårdsarbete, alternativt städning av Silverpilen, men varje gång jag tittade ut regnade det. Tyvärr är det mitt fel – jag fyllde på vattentunnan igår. Med ett undantag har jag lyckats framkalla regn varje gång, tro det eller inte. Min planering gick alltså åt skogen, men jag har haft fullt upp ändå.

Morgonrocksdag
Först klockan fyra i eftermiddags lyckades jag byta ut morgonrocken mot ”tidsenligare” klädsel. Första gången jag var på väg att klä på mig, knackade herr grannen junior på med en middagsinbjudan.

Nästa försök förhindrades av att Mia blev eld och lågor över ljud från skåpet under diskbänken. För att hjälpa till, plockade jag ut innehållet och insåg att det var dags att rengöra skåpet. Till Mias besvikelse hade snyltgästen lyckats hitta ut, bara doftspår och strimlade rester av aluminiumfolie återstod.

Efter en grundlig rengöring (fläckarna som syns på bilden går tyvärr inte att få bort) kom jag fram till att jag nu äntligen skulle blockera fyrfotingarnas ingång – eller åtminstone en av dom. Restbitar från ramen till snöskyddet blev lämpliga hinder som förseglades med en spik.

Jag hade just bestämt mig för att klä på mig när skyddslingens mamma knackade på. Hennes besök är i regel rekordkorta och idag var inget undantag. Hon satt ner i högst tio minuter. Eller åtminstone kändes det så. 😉

Om jag nu tvättade mig och klädde på mig skulle jag ändå hinna göra en del nytta innan det var dags för middagen. Jag hann bara in i badrummet så knackade det på dörren. Min före detta granne tittade in för en pratstund.

När hon inte såg till mig undrade hon om jag låg. ”Nä, jag är i badrummet” gastade jag och slängde på mig morgonrocken igen. Senast hon tänkte hälsa på träffade hon bara Mia, så vi hade en del ”opratat”. Strax före fyra var vi klara.

Den här gången lyckades jag fullfölja rengöring och klädombyte. Fast nu var klockan så mycket så det var lika bra att klä sig för middagen.

Ajöss till benvärmarna
Kombinationen middag och Valborgsmässoafton inspirerade mig till klänning. Klädvalet fick vissa konsekvenser. Om jag skulle ha klänning betydde det strumpbyxor.

När jag hade hittat ett par som jag godkände och hade krånglat på mig dom insåg jag att mina ”benvärmare” obönhörligen framträdde. Av med strumpbyxorna, fram med rakapparaten och ut på gräsmattan så jag slapp städa upp hårhögen.

Testosteronhalten måtte ha ökat under vintern. Rakapparaten nästan kroknade trots att den var inställd på trimläge. Det kändes kallt om benen då jag var klar, men nu kunde jag i alla fall ha strumpbyxor.

En stund efter att jag var färdigklädd knackade det på dörren igen. ”Bonuspappan” kom in med ett par nybakta semlor. Han var också på väg på middag så jag fick bara bjuda på ett glas vatten medan vi ventilerade ditt och datt.

Stolthet och fördom
Middagen var lika delikat som väntat. En härlig sallad späckad med grön sparris, mums. Efter en lika delikat dessert följd av kaffe, började husvärden gäspa oroväckande så jag tackade för mig och avvek.

Mia kom glatt springande när jag lockade på henne. Idag hade hon viktigare saker för sig än att följa med till grannen. Det berodde säkert på att hon hade namnsdag.

Min oplanerade Valborgsmässoafton avslutades med filmen Stolthet och fördom på TV medan Mia sov i min famn. En perfekt avslutning på dagen. 🙂

Igår försvann sista tvätthindret och sommarsäsongen inleddes med en skål. Idag har jag försökt uppbringa ramar, städat dasset och snyggat till på tomten.

Tvättat och hängt
Att jag fick tag på tvättlina härom dagen var ingen garanti för att kunna tvätta. Jag var dessutom tvungen att vänta på tömning av avloppsbrunnen. I måndags gick larmet, i tisdags beställde jag tömning och igår på förmiddagen kom den stora tankbilen stånkande uppför backen.

Idag kunde jag alltså tvätta och inviga nya tvättlinan. Tydligen hade jag inte lyckats sträcka den tillräckligt – när tvätten hängde på tork släpade den nästan i backen. Men problem är till för att lösas.

Då dasset byggdes 2009 måste en grov syren fällas för att den stod i vägen. Den tog jag rätt på, ska­lade av barken och ställde på tork i vedlidret. Idag kom den väl till pass. Den blev en utmärkt stötta till tvättlinan.

Säsongsskål
Igår kväll skrämde sommargrannen psykologen nästan slag på mig. Jag var i färd med att plantera julrosen jag fick i julas och hörde inte att hon kom förrän hon hejade.

Efter en mugg te med tilltugg bänkade vi oss ”i södra salongen” för att låna Filosofens uttryck, försåg oss med varsin whiskypinne och skålade för inledningen på sommarsäsongen. Efter en liten påfyllning och fortsatt prat fram till skymningen, drog hon på sig ulltröjan, tackade och knallade upp till sig. Ett lika oväntat som välkommet besök.

Ramlöst
Efter sedvanlig morgonrutin tog jag i tu med att försöka få tag på ramar till utställningsbilderna. Hos Pappersboden var maxstorleken 30 x 40 cm. Jag hade nästan förväntat mig att damen jag pratade med skulle visa sig kundvänlig nog att erbjuda sig skaffa större, men där satte hon punkt.

På min fråga om hon kunde tipsa om nåt ställe som kunde tänkas ha 50 x 70 cm svarade hon nej, men kom på att det finns en kille som ramar in tavlor på sin fritid. Jag tackade för tipset och ringde upp killen som för övrigt visade sig vara en f d kursdeltagare, men han åtog sig inga inramningar den här årstiden. Förutom ett heltidsjobb driver han ett jordbruk tillsammans med sin bror och nu är det dags för vårsådden.

Då var jag tillbaka där jag började – ramarna jag hittade hos IKEA, men tyvärr gick dom inte att köpa i nätbutiken. Som ett sista desperat försök ringde jag till varuhuset i Reso och frågade om dom möjligen kan skicka ramarna som bussgods? Nix pix, om jag ville ha ramarna fick jag antingen pallra mig dit eller be en kompis köpa och skicka dom. Suck.

184 km t/r bara för några ramar känns motigt, men jag vill heller inte irra omkring i Salo trots att det ligger något närmare, ca 130 km t/r. Stan är för all del inte så våldsamt stor, men att åka dit på vinst och förlust känns inte heller bra. Det får bli en tur till Reso i början på nästa vecka.

Dass- och tomtstädning
Ett antal flerbenta varelser har blivit hemlösa, lemlästade eller livlösa efter att jag gick loss med damm­sugaren inne i dasset. Tidningskorgen är på plats och extra toarullar finns på hyllan. Återstår bara att tömma ett lager kompost så snart den tinat helt.

Städivern höll i sig så länge att jag hann göra fint på tomten fram till ytterdörren. Två för dagen nya amplar pryder ingången för att man ska fastna med blicken på dom i stället för på allt som är ogjort. Men det blir gjort vad det lider. Med lite tur blir jag klar under dom kommande två dagarna.

Gårdagens isläge. Inom ett par dar är hela sjön isfri. Då är det vår på riktigt. 🙂

Jag har mejlat bildbevis, servat Silverpilen, fotograferat och shoppat hejvilt.

Bildbevis
Jag började dagen med ett bistert mejl till Fortum och infogade en bild på förödelsen. Råttan/Väduren undrade i en kommentar varför jag inte sa till med en gång och avslutade med: ”du brukar ju inte ha tunghäfta”.

Förklaringen är enkel – jag var inte hemma när ”stolpskotten” avslutade arbetet. Jag hade kurs på eftermiddagen, annars hade jag förstås inte släppt i väg dom utan att återställa gräsmattan. Jag såg för all del spåren redan när jag åkte, men trodde i min enfald att dom skulle åtgärda dom när arbetet var klart. Tji fick jag.

Det kan tyckas fjantigt att reagera så kraftigt, det finns ju mycket värre saker, men jag blir lessen över såren i marken och grinig över att inte bli visad respekt. Men nog om det.

Service och däckbyte
13.00 idag hade jag tid på macken för årsservice och däckbyte. Sen förra servicen har jag kört bara 4.480 km, så jag skrev en lapp till servicekillarna att dom inte behövde byta olja. I fjol påpekade dom nämligen att jag gott kunde köra lite längre mellan oljebytena.

Det blev en snabb och billig service. Redan efter en timme blev jag uppringd om att jag kunde hämta min kära Silverpil. Notan slutade på 46 €. Först trodde jag att jag hörde fel, men beloppet var inte större än så.

Det måste med andra ord betyda att oljebyte är tidsödande och dyrt. I fjol betalade jag 210,25 €. Då ingick för all del tvätt och motortvätt. Jag tror jag ska sluta byta olja. 😀

Fotorunda
Medan Silverpilen blev omhändertagen passade jag på att fotografera mig fram längs strandkanten och vidare till för mig okända miljöer. Jag upptäckte till min förvåning att Dalsbruk är en riktigt vacker plats med många vackra hus. Det finns visst undantag, men dom ”såg” jag inte.

134 bilder senare avslutade jag min lilla sightseeing med kaffe och paj i solen på nya Kaffemosters veranda. Sen knallade jag i väg ner till macken för att hämta Silverpilen. Men först tittade jag in i Bussgods’ (Matkahuoltos) nya lokal som numera inrymmer en del varor till försäljning. Lustigt nog hittade jag några grejer som jag kom på att jag behövde. 😉

Shopping
Egentligen behövde jag bara handla veckans TV-program, kattmjölk och tvättlina. På Sale fanns ingen tvättlina, så jag åkte ner till Kompis. Ingen tvättlina där heller. Jag chansade på Wahlstens, men där hade dom heller ingen. Då erbjöd sig damen i kassan att ringa och kolla om ”gamla butiken” kunde ha och si, det hade dom.

Gamla Wahlstens heter numera Skärgårdsbutiken West och hade invigning just idag. Jag fick min tvättlina, men upptäckte en annan sak jag också behövde. Ägarinnans säljradar måtte ha pejlat in att jag var på shoppinghumör för efter det började hon prata om dom fina etanolbrännarna som var alldeles nyinkomna. ?? Jag stod som ett frågetecken. Hur i all sin dar kunde hon tro att jag skulle vara intresserad av en sån?

I en snabb svada på finska förklarade hon vilka alla användningsområden brännarna har. Inne, ute, i sommarstugan, som insats i kaminer, etc, etc. DÅ spetsade jag öronen. Kunde det här vara en lösning för att värma min kamin i vardagsrummet utan att behöva köpa ved eller ta upp en ny skorsten?

Jag tände på alla fyra när jag tänkte efter hur mycket tid och pengar jag kunde spara på idén. Klart jag skulle ha en etanolbrännare! Innan jag kom till kassan hann jag också få syn på en matta som såldes med 20 % rabatt. Rätt färg och rätt längd – den fick också följa med hem.

Brännarmontering
Innan jag lastade av vinterdäcken satte jag i min iver i gång med att tömma askan ur kaminen och testa om brännaren fick plats. Det var på håret, men när jag hade lagt en sten i botten gick det bra.

Än så länge har jag bara läst bruksanvisningen, men om det blir kyligare snart ska jag stänga av luft­värme­pumpen och provelda. Om en bränslepåfyllning räcker fyra timmar eller mer bör kaminen hinna bli varm.

Sotaren kommer förmodligen att bli snopen, men det bjuder jag på. Om han hade hållit sitt löfte hade jag redan haft en fungerande kamin och skorsten till en avsevärt mycket högre kostnad.

Udden har begåvats med en modernitet och gräsmattan har fått djupa sår.

Klart för fjärravläsning
Vid 11-snåret idag dök det upp en kille i arbetskläder som ville komma åt min elmätare. Tack vare brevet jag fick från Fortum i torsdags visste jag vad det var frågan om. Alla elmätare byts ut till digitala dito som kan fjärravläsas.

Av nån anledning låg jag långt fram i kön – installationerna påbörjades idag och pågår till den 2.5. Det hade jag förstås inget emot. Och snabbt gick det, på tio minuter var den nya mätaren installerad.

Redskapsbelägring
Under tiden som elkillen monterade den nya mätaren körde två lastbilar och en skåpbil uppför backen. Jag nästan gapade, vad skulle nu hända? Allting fick sin förklaring då jag fick syn på elstolparna som stack ut från det ena lastbilsflaket.

Fast det var inte ”min” stolpe som skulle bytas ut visade det sig, utan sommargrannens. Men varför grävskopan måste ta vägen över min gräsmatta är för mig en gåta? Säkerligen ett utslag av manlig logik.

Dom djupa spåren som larvfötterna orsakade blev däremot mitt problem att lösa. Helst innan dom torkar och blir stenhårda.

Killen som körde grävskopan kunde väl ha backat upp tillbaka och jämnat till med skopan vartefter? Men så smart var han inte. Eller så brydde han sig inte. Det var ju inte hans gräsmatta.

Dagens räddningsaktion gav tillfälle till en närbild. 🙂

Igår var jag kulturell, idag har mattorna på Udden slitits mer än vanligt och jag har tränat matlagning. Mia har utvidgat reviret.

Äppelsprit
Igår kväll såg mamma och jag Bruksteaterns nästsista föreställning av Äppelsprit i Dalsbruk. Folkets hus, eller ”Talon” som lokalen kallas till vardags, var fullsatt.

Med lokala bilder från 50-talet som bakgrund fick vi följa en fattig Dalsbruksfamilj som livnärde sig på  olaglig spritför­säljning. Även om vi delade mammans oro för sina barns väl och ve, låg tyngdpunkten på dråpligheterna som uppstod i samband med dom lukrativa affärerna.

Med tanke på att alla(?) skådespelare var amatörer, gjorde dom en imponerande insats tycker jag och instämmer i den positiva recensionen som pjäsen fick i ÅU strax efter premiären. Det är härligt att få skratta så tårarna rinner.

Hög besöksfrekvens
Under eftermiddagen idag har besökarna överlappat och avlöst varandra, liksom språken. Först in var dagens matgäst och i väntan på kaffet drygades sällskapet ut med herr grannen junior och en av hans kompisar, tätt följda av fru grannen och hennes gästande besökare.

När kaffet var urdrucket tittade fru grannens syster in en stund och som avslutning gästades vi av ”äktenskaps­kan­didaten” (mamma har myntat epitetet). Det händer ju inte så ofta att jag är social nio timmar i sträck och samtidigt har möjlighet att träna språkörat.

Fru grannens besökare kom från Tyskland och ”äktenskapskandidaten” som är född på andra sidan Atlanten talar förstås helst engelska. Mina kunskaper i tyska inskränker sig till att lyssna flytande, så där låg jag i lä jämfört med mamma, men engelska hanterar jag ganska obehindrat.

Vi har således haft en varierande och trevlig påskdag på Udden. Morgondagen blir betydligt still­sam­mare förmodar jag, men ett besök har jag redan hört glunkas om.

Mat- och diskträning
Till undantagen hör också att jag lagar mat i fyra dar och diskar med två dagars mellanrum. Jag konstaterade idag i mitt stilla sinne att jag aldrig skulle stå ut med att vara husmor på heltid eller ha matlagning som yrke. Inte diskare heller för den delen.

Men snart nog får jag återgå till mina spartanska vanor och ovanor. Påskhelgen är slut inom kort och mamma åker hem imorgon eftermiddag. Kvällen är vikt för kursförberedelser och återgång till vardagens slit och släp som kattägare och deltidspensionär. 😉

Utökat revir
Idag upplyste junior mig om att Mia har utvidgat sitt revir. Hon har setts jaga på herr och fru grannens tomt dom senaste dagarna. Fullt förståeligt, näbbmössen och ödlorna har nog tillfälligt tagit slut på det närmaste reviret.

Blåsipporna på Udden går mer i lila än i blått. Mer andliga än högborgerliga med andra ord. 😉