Ny huvudkategori 2.7.2014
Den 14 mars 2014 var jag i avverkningstagen. En björk och en lönn fälldes, kapades till vedlängder och klövs till klabbar. Men då var jag förstås tio år yngre.
Nuförtiden kapar jag inga träd. Efter den stora avverkningen 2017 finns det heller inga andra träd än den stora björken och den gamla alen i stranden och dom får stå kvar så länge dom orkar. 🙂
I går kväll smygplåtade Husse oss. 😊
På Alla hjärtans dag/Vändagen levererades ”Pärlan” hem till Udden. En begagnad bil, men i gott skick. Husse är less på att låna ut sin. Nä, jag skämtar, det var ett gemensamt beslut.
De facto är jag ännu inte rättmätig ägare. Jag har visserligen skrivit på köpekontraktet, men fakturan är än så länge obetald, förfallodagen är några dar bort. Så nu står det två bilar på parkeringen igen.
Båda har dragkrok och motor‑ respektive kupévärmare. Pärlan är dock manuellt växlad. I övrigt är det inte så många likheter utom standardfunktionerna förstås.
På grund av det bedrövliga väglaget har jag inte kunnat provköra som jag vill, men i dag åkte jag Dragsfjärdsvägen som var bar och kunde dra på lite grann. Måste ju testa hur det kändes att lägga i sexan! En sju-växlad bil har jag aldrig kört eller ägt tidigare.
En pigg liten rackare är hon min Pärla. I all synnerhet jämfört med Silverpilen. För att få sprutt på den krävdes solsken, nerförsbacke och medvind. Men den var för all del årsmodell 2000 och hade svagare motor.
Enda ”problemen” jag hade vid första åkturen var att det kändes som om jag satt på golvet och ryggstödet var i helt fel vinkel för min (onda) rygg. Förarsätet var inställt på lägsta möjliga nivå och hur jag än trixade fick jag inte upp det. Därmed satt ratten på tok för högt upp och skymde sikten.
Den senaste ägaren/chauffören måtte ha haft dubbelt så lång rygg och dubbelt så långa ben som jag. Men det ordnade sig tack vare en bekant som har haft en bil av samma modell. När jag följde hans råd fick jag upp stolen så högt som jag ville ha den.
Tydligen är det inte meningen att man ska justera ryggsätesvinkeln under körning. Reglaget sitter illa till för det och fjädern är hårt spänd, men jag fixade det också när jag hade parkerat.
Beroende på hur ryggen känns behöver jag ändra vinkeln, så nu får jag se till att ställa in den före avfärd och stanna om jag behöver justera.
Nu återstår bara att programmera om radiokanalerna. Hitmix, Suomipop, City etc är inte mina favoriter. För det mesta lyssnar jag på Nova när jag kör. Dom spelar mycket musik och har programledare som jag gillar.
Att lära sig alla funktioner kräver tid och mycket läsning i (den finskspråkiga) handboken. Troligen behöver jag inte ens alla. Hur som helst är jag jättenöjd med köpet. 😊
I går såg vi solen och resultat av takdropp. 😊
Så här års är det dags för årsbokslut, både i väglaget och hembygdsföreningen. Båda är klara och underskrivna men ska ännu granskas av våra verksamhetsgranskare. I morgon ska jag leverera materialet till vardera granskare.
Väglaget fick ett överskott i år, men hembygdsföreningens resultat slutade på minus. Väglagets resultat kan jag inte påverka, men föreningens underskott är jag förstås delskyldig till. Vi hade visserligen budgeterat ett minusresultat, men inte så stort som det blev.
Den största orsaken är vår 60-årshistorik som slukade flera tusenlappar. Förhoppningsvis kan vi sälja tillräckligt många exemplar av historiken för att täcka en stor del av kostnaden.
Härom dagen fick Husse leverans av toppkapellet han beställde till bilen. Det var vältajmat – i dag har det fallit stora vita flingor nästan hela dagen.
Det innebär att morgondagens utflykt underlättas betydligt. I stället för att sopa och borsta, kan jag bara dra av kapellet så är bilen snöfri. 😊
På förmiddagen var det knappt att hemsjukvården tog sig fram till trappan. Alla stigar hade fyllts av yrsnö på grund av gårdagens snöstorm. När jag såg ut på eländet önskade jag verkligen att Udden hade haft snöslunga och garage.
Efter vår kaffetid beslöt Husse att han skulle ut och skotta. Jag försökte avråda honom, men det hjälpte föga. När jag tittade ut genom fönstret en timme senare såg jag att det mesta av stigen upp till parkeringen var röjd och att Husse satt och vilade på rullatorn.
En stund senare kom han in, så då var det min tur. Av stigen till pumphuset och vedlidret sågs knappt en tillstymmelse. Inte heller av stigen till komposten. För att minska på tanktömningsintervallen tömmer vi nämligen gråvattnet i en hink som sen töms på komposten.
Jag övergav genast tanken på att skotta genvägen till vedlidret. Det gick ju att ta sig fram där vår eminenta vägmästare hade röjt. En kort sträcka fram till lidret behövde däremot röjas för att jag skulle kunna ta mig in och få plats med pirran som jag använder för att frakta veden.
Snövallarna på parkeringen efter vägmästarens röjning behövde avlägsnas, liksom snölagret på bilen. Dagens ärende krävde att jag sopade av den.
Efter ett par timmar gick det att ta sig fram överallt. Bilen var avsopad, ved och vatten inburet, slaskhinken och Mias begagnade kattsand tömda.
Fast innan arbetet var avslutat inträffade en malör. Den fulla slaskhinken stod invid ytterdörren och bredvid ställde jag också en fylld vedbärare. Av nån mysko anledning ”skvimpade” veden ur, vilket fick till följd att några klabbar hamnade i slaskhinkens vatten. Tur att vi har ugn i vedspisen!
Dagens lättsammaste uppgift var utan tvivel ärendet på byn. 😊
Tack vare Husses handikapp får jag nyttig motion. Dom uppgifter han skött tidigare faller numera på min lott: snöskottning, ved‑ och vattenhämtning, gå med soporna, etc.
Däremot har han återgått i tjänst när det gäller disk, vilket gläder mig. Och envis som han är, har han också bestämt sig för att klyva ved trots att han fryser rysligt om fingrarna och är tvungen att pausa med jämna mellanrum.
Med tanke på min bristande klyvteknik är jag tacksam för att han vill ställa upp.
***
För nytillkomna läsare och dom som eventuellt glömt, repeterar jag tidigare information: Vi bor i en liten by ute på landet i ett (dragigt) hus från slutet av 1800-talet. Huset värms med el och ved.
På ”Udden” har jag tillbringat min barndom och alltid betraktat som mitt enda hem. 2007 flyttade jag tillbaka hit efter drygt 30 år i Sverige. Ett beslut jag aldrig ångrat!
Vi har vatten in från sjön Dragsfjärden och ut i en sluten tank, men tar dricksvatten från en borrbrunn en bit från trappan. Det s k pumphuset skymtar till höger i bild. Soporna lämnas i en soptunna som vi delar med herr och fru grannen och som står en bit upp i skogen.
Fjolårets sista timmar slutade oväntat. Meningen var att fira nyårsafton i Tallmo, men då vi skulle åka gick bara förarplatsens dörr att öppna. Lördagens regn hade hastigt och lustigt frusit till is och därefter föll temperaturen snabbt till ‑16°.
Alla försök att få upp dörrarna misslyckades; trots kupévärmare, hårtork och sparkar inifrån. Det enda som lyckades var att Husse åkte på akut ryggskott.
Enda utvägen var att ringa Husses dotter i Tallmo och be henne hämta oss. Hennes dörrar gick alltså att öppna och bilen startade lyckligtvis trots kylan.
Firandet blev kort. Efter maten bad vi om skjuts hem tillbaka och tillbringade resten av kvällen med långfilm på teve. Ingen champagne och definitivt inga raketer.
Husses rygg fick värmebehandling och utrustades före läggdags med en hundhårsgördel som jag har fått av en bekant för länge sen. I morse var ryggen återställd till vår stora förvåning. Så det nya året började bra trots allt. 😊
Kylan kvarstår veckan ut enligt MI, men spås sjunka till -10° på söndag. Snömängden är hanterbar än så länge. Och tack vare spis och kakelugn som komplement till elvärmen har vi varmt och skönt inomhus.
Epilog
I går fick bilen tina upp i Husses mosters garage, så nu går dörrarna att öppna igen.
Alla bloggläsare och -kolleger tillönskas en God och Fridfull Jul!
Julen närmar sig obönhörligen. Suck. I år har jag inte ens hämtat adventsljusstakarna från vinden, än mindre nåt julpynt.
Julstädning, julgardiner och julbak har aldrig varit min grej, även om det under årens lopp har blivit jultårtor och nån enstaka dadelkaka.
Fast på ytterdörren har ljungen i blomkorgen faktiskt bytts ut mot grankvistar och en skylt med God Jul. Det är det närmaste vi kommer julgran har jag talat om för Husse. ”Jaha”, svarade han lakoniskt.
Ja, och så har ljusslingan ovanför trappan kommit upp som vanligt, liksom julkransen på dörren. Allt som påminner om jul finns således utomhus. 😀
Juligare än så blir det inte på Udden i år – om jag inte drabbas av nåt hugskott som omkullkastar planeringen. Dock har jag skickat julkort i vanlig ordning och öppnar en lucka i julkalendern varje dag. Nästa vecka mejlas de digitala julkorten.
Julen är i sig OK om det inte vore för ”byteshandeln”. Trots mitt nekande får jag julklappar varje år och känner mig därmed tvungen att återgälda klapparna.
Det är förstås mitt eget val, så jag får skylla mig själv. Men hellre återgälda än att vara oartig och verka otacksam. Å andra sidan tycker jag det är tråkigt att mitt nekande inte respekteras. ”Vaffö gör di på detta viset?” för att citera Rumpnissarna.
Enligt planerna äter vi julmiddag i Tallmo som vanligt, resten av julkvällen tillbringas i Mias sällskap. Några andra planer har vi inte.
Enligt MI blir det töväder redan på lördag, så snölagret lär krympa, men förhoppningsvis får vi ändå en vit jul.
Byggnadsvård med kulturhistoria.
annicaaktiv
när livet går runt i cirklar, ibland avigt men för det mesta rätt.
Livet i Thézan-les-Beziers, Languedoc, Södra Frankrike
TJYVTJOCKT
My life My show, My dog, Enjoy
Life is not about waiting for the storm to pass… It’s about Learning To Dance In The Rain.
Allmänt, mat, resor, vardagen, litteratur
– med Sissella Helgesson
utan bamse
Bättre sent än aldrig
Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar
vardagslunk, praliner och beska droppar!
Uddmors betraktelser 