Författare: Uddmor

av

Inte min dag

I morgon är det Alla helgons dag. Inspirerad av Husse bestämde jag mig för att följa traditionen med ljus på graven.

På vägen till kyrkogården funderade jag på om jag skulle gå till butiken först, men beslöt att jag kunde göra det på hemvägen. Halvvägs till graven kom jag på varför jag hade ärende till butiken … Jag behövde ju gravljus!

Alltså åkte jag till butiken. Lyckligtvis ligger den nära kyrkogården. Det fanns flera modeller av gravljus, men oljeljus som brinner 55 timmar lät bra så jag köpte en förpackning. Fast då kom jag på att dom måste passa till min gamla ”gravlykta”, en sån där liten i plast med lock och kors på sidorna.

När jag kom ut till bilen provade jag ett av ljusen. Nehe, dom ljusen var för höga. Tillbaka in i butiken och nytt val. För säkerhets skull tog jag med gravlyktan.

Jag hittade en lägre modell men då fick ljuset inte plats. Suck. Det fick bli en fristående modell i stället. Tidigare år har jag nöjt mig med ett LED-ljus, men det har sagt upp bekantskapen.

På kyrkogården tog en hård, iskall vind tag i mig när jag gick till graven. Händerna som redan innan var kalla, blev nu stela av köld. Men skam den som ger sig.

Först klippte jag och krattade bort gräset runt den lilla Buddhan som pryder graven, därefter stack jag ner ljushållaren och i den ställde jag ljuset och tände det.

Eftersom Husse hade bett mig kolla om hans ljus brann, gick jag bort och tittade till dom. Alltmedan den kalla vinden slet i kläderna och kylde ner mig ytterligare.

På tillbakavägen noterade jag – utan förvåning – att mitt ljus hade slocknat i den hårda vinden. Suck igen.

Alla andra ljus brann i lyktor, så jag är den enda som inte har hajat att dom slocknar annars. Nu gav jag upp. Jag tog bort ljuset och beslöt att mina avlidna nära och kära säkert såg ljusen fast dom brann på Udden. För det är ju för dom vi tänder ljusen.

För att trösta mig för motgången öppnade jag godispåsen jag hade köpt och öppnade en  Omar. Självklart tappade jag godbiten på bilgolvet. 😦

Hemfärden gick utan incidenter. Då jag hade parkerat, plockat ut inköpskassen och skulle låsa bilen uppstod nästa problem. Var hade jag bilnyckeln?

Inte i strömlåset konstaterade jag. Då hade den väl åkt ner i kassen kanske … Jag plockade ur varorna, men si där låg den inte. Medan jag rotade i kassen föll nyckeln ur min vänstra hand. Tydligen hade jag flyttat över den dit men redan glömt att jag gjort det. En sista suck.

Önskar er alla en fin helg!

av

Impulsivt

I november 2010 skrev jag ett inlägg om spontanitet, respektive impulsivitet.

I går slog den till igen – impulsiviteten – jag fick en ung man att rodna. Vilket verkligen inte var avsikten.

Den unge mannen tjänstgör som kundmottagare på företaget som har haft hand om min bil. Eftersom en ny del till bilen är beställd, men där leveranstiden inte har kunnat fastställas, hämtade vi bilen i går. Den går ju att köra bara jag gör det minst var tredje dag för att batteriet inte ska laddas ur.

När vi hämtade bilen frågade jag om han talar svenska. ”Bara nåt enstaka ord”, svarade han. ”Jag älskar dig” klämde jag ur mig. Det förstod han minsann. Och rodnade påtagligt.

Riktigt varför han rodnade vet jag inte … Han trodde kanske att jag bekände min kärlek till honom?

Jag var senare tvungen att fråga Husse om han tyckte jag var pinsam, men det nekade han till. Efter alla år tillsammans är han lyckligtvis rätt härdad. 😊

av

Antennfritt och skogspromenad

I går installerades vår nya teve som har HD-upplösning eftersom det krävs från och med nästa månad.  För att slippa antennen – som har svårt att hitta signalen tidvis – valde vi IPTV.

Det innebär att ”IPTV-boxen ansluts till IPTV-nätverksporten på modemet, varefter den kopplas till TV:n med exempelvis HDMI eller Scart.” (Källa: kjell.com)

Det är verkligen en befrielse att slippa pixelering, avbrott och meddelandet ”dålig signal, kontrollera antenn­an­slut­ningen” som vi har fått stå ut med hittills. Det finns två sändare tillgängliga, men båda har för svaga signaler för oss, så när det blåser hårt och/eller regnar har vi inte kunnat se vissa kanaler utan störningar.

För tre år sen blåste antennen dessutom ner så vi var tvungna att köpa en ny. Det händer aldrig mer!

Teverutan är också större än den gamla, så nu kan vi nästan se porerna i huden på de uppträdande. 😀

I dag tog jag två små skogspromenader. Det var dags att gå med soppåsarna till soptunnan som ligger en bit upp i skogen. På vägen dit fick jag syn på två vackra stubbar.

På den ena växte ”bara” lav, men den andra hyste ett flertal arter. Både mossor, lavar och nån sorts svampar som såg ut som bruna kulor.

Jag gick därför tillbaka och hämtade kameran. På hemvägen fångades min blick av liljekonvaljens röda bär. Rätt så ”snyrpiga” så här års, men lysande vackert röda ändå.

av

Äntligen!

För tio år sen var jag sysselsatt med samma sak. Jag försökte avsluta mammas konto i Swedbank sen hon avlidit. Det var en ytterligt seg och långdragen process. Allt hade varit enklare om jag hade åkt till Stockholm och gått in på deras kontor, men jag gav mig den på att ärendet kunde avgöras på distans.

Den 5.7.2014 skrev jag följande inlägg: Tveksamt om jag existerar? och den 4.8 skrev jag Trevligt och svettigt som avslutade det långvariga ”dramat” som pågått sen februari.

I dag – trots att det är söndag – har jag äntligen lyckats avsluta mitt eget konto i samma bank. Det har jag försökt göra sen i slutet av augusti utan resultat.

Orsaken var att banken i somras meddelade att de gamla säkerhetsdosorna inte längre kunde användas från slutet av september. Dock fungerade den fortfarande till all lycka.

Jag hade innan dess lämnat mitt finska kontonummer till pensionsutbetalarna och informerat berörda parter om att jag numera vill ha information per post eftersom jag inte har möjlighet att identifiera mig digitalt.

Bank-ID gick inte längre att installera efter att jag bytt till Windows 10 upptäckte jag. Eller så berodde det på nåt annat.

Dagens ärende var minsann inte heller avgjort i en handvändning. Delvis för att jag sjabblade när jag skulle välja rätt tjänst. Jag har kommit upp i den åldern när jag inte längre minns vilka val som erbjuds … Det krävdes därför nio(!) uppringningar till banken.

När jag äntligen fick prata med en människa ombads jag identifiera mig. Men min säkerhetskod var spärrad på grund av för många försök fick jag veta, jag behövde en ny.

En ny säkerhetskod gick att beställa om jag loggade in på banken talade damen i kundtjänsten om. Därefter ombads jag ringa upp på nytt. I dag hade dom inga köer påpekade hon.

Sagt och gjort. Tydligen fungerar det så hos Swedbank Sverige när man vill avsluta sitt konto att den nya banken genomför uppdraget. Men det gällde ju inte i mitt fall.

Först av allt krediterade hon avgiften jag blivit påförd för tillgång till internetbanken, sen avslutade hon min kontokredit, tog bort alla tjänster och plockade slutligen bort min säkerhetsdosa. Att höra henne säga att kontot nu var avslutat kändes verkligen som en befrielse.

”En sten föll från hans hjärta och med den dödade han vakten” 😀

av

Skopensionering

I går gjorde jag slag i saken. Skor som jag inte kommer att använda eller som jag har använt vid enstaka tillfällen lämnas till Återbruket.

Tre par blev det. Samtliga så gott som oanvända, men med för hög klack för mina redan hoptryckta ryggkotor. Ett par fårskinnstofflor fick också respass. Dom är visserligen varma, men obekväma att gå i.

Sandalerna på bilden hade jag senast på mig 2016(!) så dom får nån annan slita på i fortsättningen. Av bildarkivet framgår att jag gjorde mig av med högklackade pumps också 2012 och 2016. Det börjar bli ganska gott om plats i garderoben.

I en av askarna – jag har förvarat skorna i originalaskar för att kunna trava dom på varandra – låg ett par sprillans nya tofflor som jag nästan hade glömt att jag äger.

Sen flera år tillbaka har jag gått in för filttofflor, så dom nya får ligga till sig ett tag till. Eventuellt kan dom erbjudas kvinnliga besökare i fall dom inte har med sig inneskor vintertid.

Jag gillar fortfarande klackar, men i moderat höjd och förutsätter att jag inte ska gå långa sträckor. Som inneskor funkar förstås högre klack om jag bara ska sitta still. Två par såna beslöt jag ha kvar.

av

Tillbaka till gå

Trots åtgärden den 9.9 hos märkesverkstaden i Ekenäs gick det inte att starta min bil i lördags (5.10). Den hade då stått parkerad sen den 25.9. Alltså var felet inte åtgärdat trots allt. 😦

I går slog min syssling och Husse sina kloka huv’en ihop och mätte att strömmen från batteriet är konstant 440 mA*). Men vad det är som förorsakar strömmen gick inte att fastställa.

Så om jag kör bilen minst var tredje dag klarar jag mig säger Husse, annars blir batteriet tomt igen på fem dagar.

I dag bokade vi tid till den 14.10 hos ett företag som en bekant varmt rekom­men­de­rade. Om dom inte heller lyckas med felsökningen, får märkesverkstaden eventuellt en chans till. Jag meddelade dom i går att felet fortfarande kvarstår.

Alltså får jag fram till den 14 föra bok över mina körtillfällen. I går körde jag, så nästa gång blir den 11.10. Det passar bra, för då ska jag till frissan. 😊

Tre dagar senare är det ju dags att åka till verksta’n, så då ska det väl gå vägen. Och om allt går riktigt bra kan jag ta egen bil till nästa Skrivlördag.

Håll en tumme – eller gärna två!

*) Husses korrigering

av

Sen

Ordet sen (i betydelsen senare) är ett farligt ord. Det händer ganska ofta att jag ser nåt som behöver åtgärdas, men tänker ”jag gör det sen”. Det beror förstås på vad det rör sig om – i vissa fall är det nu som gäller.

Följderna av att skjuta upp eller förhala åtgärder är att de antingen blir akuta, inaktuella (i bästa fall) eller glöms bort. Det senare händer mig rätt ofta. Ibland har jag tur och får chansen på nytt då ögonen faller på det som skulle göras.

Trädgårdsarbete och städning är bra exempel på när sen kan tillämpas, men i båda fallen blir jobbet desto tyngre om det går för lång tid.

Att fylla på toapapper kan man däremot gott skjuta upp tills sista rullen är i användning. 😀

Prokastrinering påstås vara ett symtom på depression har jag läst. I mitt fall beror den snarare på brist på lust eller att jag tycker nåt är tråkigt eller oviktigt.

Å andra sidan finns det alltid saker man måste göra trots att lusten saknas. Allt kan inte vara roligt jämt har jag hört sägas. Men om man kan välja så. 😉

Några dar före midsommar för många år sen lärde jag mig en läxa. När jag åkte förbi ett av husen i byn kom jag på att jag borde hälsa på värdinnan som jag hade hört var krasslig. Men i vanlig ordning tänkte jag att jag gör det sen.

Efter midsommarhelgen fick jag höra att hon hade åkt in på sjukhus akut under helgen och avlidit. Oj, vad jag ångrade att jag inte tittade till henne när jag ändå åkte förbi. Nu var det för sent – jag skulle aldrig få chansen igen.

Mindre viktigt kan man göra sen, men när det gäller mänskliga relationer är det nu som gäller.

av

Återanvändbart

Dagens utflykt gick till flera platser för återanvändning. Första stoppet var Återbruket i Dalsbruk. Flera kassar med avlagda plagg som är fullt användbara överlämnades med varm hand till den trevliga personalen.

Nästa anhalt var Antikvariat Kojan. En kasse med böcker som inte ska läsas flera gånger får förhoppningsvis nya läsare.

Dit är det förresten farligt att gå! Man lockas nästan alltid till köp av böcker som är intressanta och som man inte har läst tidigare.

Tredje stoppet blev pappers‑ och kartonginsamlingen. En hög med kartonger blir förhoppningsvis nya så småningom. Jag kan undra var dom alla kommer i från, men svaret är förstås nätbutikerna. Jag anlitar dom ganska flitigt för sånt jag inte får tag på i våra butiker.

Att inte bidra till sopberget känns bra. Jag hoppas ju att så mycket som möjligt kommer till åter­använd­ning i någon form, även om jag har hört skräckhistorier om till exempel glasflaskor. Dom samlas in men tippas sen nånstans i stället för att bli nya flaskor.

Innan jag åkte hem stannade jag vid biblioteket för att hämta min lånebok. Jag försöker hålla mig från inköp av nya böcker numera – bokhyllorna svämmar redan över och plats för fler finns inte. Undantaget är förstås Kojan-böcker. 🙂

 

av

Slitage

Den här sommaren har slitaget på bersåmöblemanget och dynorna i hammocken varit i stort sett obefintligt. Slitaget på trappmöblerna har dock kompenserat.

Tror jag har suttit i bersån två gånger och våra få gäster har funnit sig i eller föredragit att sitta inomhus. Husse gästade bersån då han svarvade äpplen till sylt för ett tag sen.

Dynorna till hammocken har inte ens kommit ut ur vinterförvaret. Jag som brukar ligga ute och läsa tills jag somnar. Men i år har det av nån anledning inte blivit av.

Varje gång jag har kommit på tanken att lägga mig där, har jag konstaterat att jag då måste bära ut dynorna först, vilket har känts övermäktigt.

Däremot har vi flitigt bevistat trappan. Där har vi haft skugga när det varit som hetast och lä då vinden har tagit i. Den obekväma bänken har också haft ett visst slitage. På den har jag fångat sen efter­middags­sol.

Kortbyxorna har slitits i vanlig ordning, medan sommarklänningarna kommit lindrigare undan. Behovet av att klä sig gå-bort-fin blir allt mer sällsynt eftersom jag helst håller mig på Udden. Här får jag gå klädd i mina gamla paltor. 😀

Mia sliter numera hårt på Husses famn. Ju äldre hon blir, desto mer närhet verkar hon behöva. I min famn får hon alltid sitta när det är tevedags.

Det har hon lärt sig. När klockan närmar sig går hon jamande mot vardagsrummet. Ibland vänder hon sig om och ger oss en uppfordrande blick.