Månad: november 2025

av

Det lackar mot jul

Jag är dålig julfirare och ‑pyntare. Ännu sämre på julklappar. Och nu närmar sig ”byta-grejer-dagen” igen med stormsteg. Suck.

Sen 2021 har jag noterat vilken julklapp jag gett till vem, men det gör inte saken enklare. Om jag inte helt resolut kör en repris på 2021 förstås. 😀

Jag fick en idé som – om den lyckas – löser nästan alla julklappsbekymmer, men först måste jag testa den i praktiken. I fall testet misslyckas står jag där med min otvättade hals igen, så det gäller att vara garderad.

På söndag är det redan 1 advent, så tiden rusar värre än vanligt känns det som. En advents­stjärna och ‑ljusstake ska jag försöka plocka fram före det. Men i år tror jag att jag skippar ljusslingan ovanför trappan.

Då är det enklare med julhälsningarna. Dom har jag koll på sen 2007. I fjol skickade jag åtta analoga julkort och resten via mejl. Årets lista är än så länge inte reviderad, men det är fort gjort.

Tack vare Husses dotter slipper jag engagera mig i julmaten. Det får hon en stjärna i himlen för. ❤ Tror bestämt jag har en kålrotslåda kvar i frysen från förra julen … Och lutfisk är inköpt eftersom vi brukar äta den redan före jul.

Julstädning då? Inte min grej det heller. Lyckligtvis får vi inga julfirare till Udden, så för att citera min rara mormor ”tar jag det värsta” lite längre fram. 😀

av

Höstpyssel

Så snart regnet upphörde var Husse i full färd med att ”kratta manegen”, det vill säga stigen till trappan. När han var färdig kom han in och meddelade att ”tre små högar” var klara för bortforsling.

Så då hämtade jag skottkärran, fyllde den ett par gånger och lämpade av löven där jag brukar. Det var fort gjort.

Nästa åtgärd var att tömma soptunnan med växtavfall. Också det fort gjort.

Dagens planerade uppgift var att tömma och rengöra regntunnan närmast trappan. Den andra som står nedanför köksfönstret tömde jag för ett bra tag sen.

Under sommaren bildades alger i vattnet och på innerkanterna av tunnan, men då jag tömde ur vattnet var kanterna helt rena. Jag som hade rustat mig med en borste kunde alltså befria den från arbete.

Däremot hade tunnans botten en intressant beläggning … Full med svarta små ”korvar”. Först trodde jag att det var larver av nåt slag, men efter en liten stund upptäckte jag små maskar som dök upp ur korvarna.

För ett ögonblick övervägde jag att låta korvarna ligga kvar och lämna lite vatten för att se vad det eventuellt kunde bli av de små krypen*). Men jag insåg snabbt att dom hur som helst skulle frysa ihjäl i vinter.

Alltså spolade jag helt samvetslöst bort hela rasket och tömde ut vattnet på marken, så nu är jag mass­mördare. Antagligen var det dom som hade rengjort tunnan så grundligt, eftersom mygg­larver äter alger om man ska lita på information på nätet.

Dagens sista uppgift bestod i att tömma trädgårdsslangen och flytta in den i boden. Därmed betraktas höstpysslet som avslutat. 😊

*) Högst troligt mygglarver.

av

Tankar kring medicin och sjukdom

Jag har alltid förhållit mig skeptisk till mediciner för att dom inte botar sjukdom. Enda undantaget är antibiotika. Men visst kan dom lindra smärta och ta bort symtom. Dock kvarstår grundorsaken till sjukdomen.

Sjukdom kan förebyggas med vaccin, men effekten är i en del fall omdiskuterad. Fast nån ”antivaccare” är jag inte. Senast vaccinerade jag mig mot bältros och tror att det ska förhindra att jag drabbas.

Att läkarvetenskapen numera är specialiserad gör saken inte bättre. Man bortser från att kroppen är ett enhetligt system och att det finns en – eller flera – bakgrundsfaktorer till symtomen.

För ett tag sen hittade jag ett citat av en finsk läkare som slår huv’et på spiken. Fritt översatt från bilden: ”Modern läkarvetenskap är en affärsmodell där man behandlar symtom – inte orsaker.”

Det finns människor som är övertygade om att alla sjukdomstillstånd har en själslig orsak. Vår kropp reagerar på våra emotionella sår.

En idé som varken kan bevisas eller motbevisas, men som i mina öron låter plausibel. En frisk själ är viktigare än fysisk kondition.

Numera är den senare det man huvudsakligen fokuserar på och glömmer att analysera och bearbeta sitt inre i första hand.

av

 Fågelmat och örfilar

Så länge Mia levde avstod vi från att mata småfåglarna, men nu tyckte vi att det var läge. Husse fixade en stång som man kan hänga upp maten på utanför köksfönstret.

Det nästan viktigaste var att fåglarna syntes från gungstolen, för där sitter Husse och vill hålla utkik. Vi har därmed också underhållning när vi sitter vid matbordet och kan se dom.

Första dagarna syntes inga fåglar till, men sen kom dom flygande i en aldrig sinande ström. Fågelmaten har därför haft strykande åtgång.

Så nu är det dags att se till att det finns mera. På Husses inköpslista för i morgon står talgbollar och solrosfrön, eventuellt också jordnötter.

Hittills är det bara talg‑ och blåmesar som kalasar. En skata tog sig en sväng förbi, men avvek utan att ha tagit för sig. Mysigt med fågelliv.

Jag har inte kommit mig för att fotografera pippisarna, så du får hålla till godo med en arkivbild tagen då en talgmes förirrade sig in i köket.

I dag har Husse invigt sitt nya bakbord. Måttbeställt hos en lokal snickare och mycket välgjort.

Bakbordet fick med beröm godkänt förstår jag eftersom baket resulterade i ett antal väl­sma­kande örfilar (kanelbullar). Nybakade bullar är farligt goda.

Men det gäller att hålla igen för min del eftersom brödet är bakat på vetemjöl, det vill säga innehåller gluten. Fast ett par, tre bullar klarar jag nog har jag bestämt. 😀