Månad: oktober 2025

av

Potatis och sniglar

I dag trotsade vi de mörka molnen och åkte till Tallmo för att ta upp potatis. Skörden var god, men orken och ryggarna nöjde sig med knappa två får.

Till Udden tog vi med en pyts som får stå i skafferiet i verandan tills det blir för kallt. När vi orkar hämtar vi mer och ställer i jordkällaren. Där mår dom bra i vinter.

Resten av fjolårspotatisen som vi ätit hittills hamnar på komposthögen. Dom är nu utväxta och börjar skrumpna. Fast smaken är det inget fel på.

Innan vi åkte hämtade Husse några plastbackar från källaren och rapporterade att det fanns en mängd sniglar där. En del ”jättestora”. Han undrade vilken sort det var. Sen tidigare vet jag att skogssniglarna(?) brukar hålla till där, så det ansåg jag mest troligt.

Då vi kom hem beslöt jag hämta inlagd gurka som också förvaras i källaren. Tack vare Husse har vi både ättiks­gurka och gurksallad. Det är han som är inläggningsentusiasten i vårt hushåll.

Det första som mötte mig var ett antal sniglar och ett par gråsuggor på tröskeln till innerdörren. När jag såg mig omkring inne i källaren kunde jag konstatera att Husse hade rätt. Jag räknade till minst ett par dussin sniglar. Jag kallar dom skogssniglar*), men kan ha fel. Det händer ibland. 😉

Så många brukar det inte vara, men dom kanske gillar värmen? Eller har sina förökningsorgier där? Läst på nätet: ”De flesta arterna lever dock bara en säsong, förklarar Jonas. Skogs­snig­larna, inklusive trädgårdssnigel och parksnigel, övervintrar som juveniler (unga). När parning och äggläggning är avklarat på hösten dör de fullvuxna.”

Återstår att se hur länge dom överlever. För mig får dom gärna hålla till där, dom gör ju ingen skada. 😊

*) Det korrekta namnet på sniglarna är Gråsvart kölsnigel (Limax cinereoniger) har jag fått veta av en snigelkunnig granne. 🙂 Närmare info på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Gråsvart_kölsnigel.

av

Nygammalt intresse

Ända sen jag upptäckte att mormor gett mig ett keltiskt kors i konfirmationsgåva, har jag fascinerats av kelterna. Ursprungligen förknippat med keltisk tradition och kultur, representerar detta kors en djup förståelse för enhet, harmoni och evighet. Liksom de intrikata mönster som pryder keltiska kors, är dess betydelse lika komplex och djuplodad. (Källa: zecero.se)

Intresset har återuppväckts tack vare Peter Mays böcker. Hos Antikvariat Kojan hade jag för nåt år sen turen att hitta The Celts av Nora Chadwick som jag ska läsa på nytt vid tillfälle. Men det finns fler författare på samma tema, till exempel Alice Roberts.

Lika stort intresse väcker gaeliskan som är ett av de keltiska språken. Den skotska gaeliskan är aktuell i och med att jag läser Peter Mays trilogi (se föregående inlägg). Jag har nu kommit till tredje delen och är fortfarande lika förtjust i hans sätt att skriva och beskriva.

Det finns också en uppföljare har jag konstaterat: Den svarta sjön (The Black Loch) som jag definitivt ska läsa.  Efter det kanske det blir fler böcker av honom, han är mycket produktiv.

Utdrag ur The Celts:
… The first attacks on Ireland came from Norway, perhaps by the way of the Island of Lewis*), for we read of the ‘the sea-king of Lewis’ quite incidentally. This island was more Norse than any other part of the Hebrides or of Gaelic Scotland, as place-names make clear, and may possibly have been in early medieval times an independent kingdom.

*) Ön där Mays böcker utspelas

av

Läslusta

På Udden är vi flitiga läsare. För min del räcker det vanligen att läsa en till två timmar innan sömnen tar vid. Undantag förekommer då handlingen i boken är extra intressant.

Valet av litteratur sträcker sig från fakta till fantasier. Just nu föll valet på en bok som Husse läste och trodde kunde vara av intresse också för mig. Det stämde bra, även om jag inte är så värst begiven på kriminalromaner.

Det här är första boken i en trilogi om kriminalkommissarie Fin Macleod, Svarthuset skriven av Peter May. Boken utspelar sig på en av öarna på Yttre Hebriderna.

Det som gör boken extra intressant är dess indelning. Dels skriver han i jagform där han beskriver Fins barndom och uppväxt, dels i tredje person som kriminalkommissarien.

Jag-avsnitten ger en inblick i levnadsöden och ‑förhållanden på den vindpinade ön, Isle och Lewis, medan texten i tredje person beskriver hans undersökning gällande mordet på en invånare.

Del två och tre är beställda, så det återstår att se om de följande delarna är lika intressanta.

Av nån konstig anledning är fåglar ett återkommande tema i de senaste böckerna. Den förra boken, Sångfåglar av Christy Lefteris, berörde tjuvjakt på småfåglar, i Svarthuset får man bekanta sig med jakten på havssulans ungar.

Före Sångfåglar läste jag Den första stenen av Carsten Jensen. Handlingen är förlagd till kriget i Afghanistan och beskriver en grupp frivilliga danskars öden. Boken imponerade inte nämnvärt. En del logiska luckor och en osannolik handling störde mig.

Orsaken till att jag valde den var Afghanistan. Föregående bok var en biografi, Defiant Dreams av Sola Mahfouz och Malaina Kapoor och handlade om Sola, en modig ung kvinna som mot alla odds lyckades skaffa sig utbildning och emigrera till USA.

När jag har läst ut Svarthuset får det bli en faktabok igen: Ramströms i Argentina. Den är skriven av en bekant som har släktforskat och beskriver emigrationen från Finland.

Intresset för den väcktes av att min farfar emigrerade till grannlandet, Uruguay, i slutet av 1940-talet. Och i Buenos Aires var min far anställd som servitör under en kort period. Men det är en annan historia. 😊

av

Föds vi goda eller onda

Onsdagens film på teve, Dansar med vargar, fick mig att fundera över människans ondska. Jag vill tro att vi föds goda, men vad är det då som gör oss onda?

Vår ondska drabbar såväl människor som djur som bekant. Utöver mental sjukdom tänker jag mig att intolerans och maktbegär är förklaringen i många fall.

Vi har svårt att acceptera människor som är avvikande. Oavsett om det gäller utseende, beteende, ras, religion eller kultur. Men varför drabbas de av vår ondska? Varför vill vi fördriva och utplåna dem?

De ursprungsfolk jag känner till har alla blivit trakasserade, förföljda och bortträngda från sina boplat­ser. I många fall också systematiskt mördade. Indianfolken och aboriginerna är typexempel, men det gäller också samerna.

I vilket skede av vår utveckling uppstod vår ondska om vi föds goda? Eller är vi onda när vi föds och vår godhet är bara ett tunt ytlager? Så fort vi får chansen att ge uttryck för ondskan övertar den oss.

Enligt forskarna är svaret på frågan: vissa föds ondare än andra. Artikeln i SvD illustreras av ett antal kända ansikten.

Lyckligtvis varken känner jag eller har drabbats av onda människor.