Senast jag tömde båten flyttade jag den till stranden under stora alen. Hur i all sin dar kunde jag vara så korkad?

I dag var det dags att tömma den igen. De senaste dagarna har vi förärats allt från sol till störtskurar och senast en hagelskur.

Dels hade regnmängden lösgjort båten från strandkanten där den låg uppdragen, dels var den halvfull med vatten där alhängen och löv simmade omkring. Färgen på vattnet påminde om sirap.

Vattenmängden var inte så stor som jag befarade, alen har gett ett visst regnskydd, men det övriga innehållet gjorde mig beklämd. När jag hade öst klart beslöt jag flytta tillbaka båten till bryggan.

Efter diverse baxande ligger den nu förtöjd vid bryggan igen, så jag hoppas på fler ösregn så den värsta smutsen spolas bort. Allsköns luftföroreningar täcker durken med en sotsvart yta (vilket inte syns på arkivbilden).

Förr om åren – innan letargin slog till – skurade jag alltid båten, antingen innan den togs i bruk eller innan den drogs upp på hösten. Men det var förr som sagt.

Och gissa hur många gånger jag varit ut och rott på sjön? Inte en endaste en, bortsett från då det skulle fiskas vårgäddor. Vad jag minns behövdes jag för övrigt som rorsman bara en gång.

Min övriga båtvistelse har bestått i att ösa vatten och ändra ankringsplatsen. Frågan är om vi över­huvud­taget ska sjösätta båten nästa sommar?

Vi är heller inte längre kapabla att få upp den på land, så vi får allt be om assistans av nån hjälpsam själ igen.

Men jag tror jag vet hur det blir … När den tiden kommer tar gammal hävd över. Har man båt så ska den i sjön om den sen används eller inte. 😀