Månad: december 2024

av

Fegis

När jag drog upp rullgardinen var Udden helvit och snön vräkte ner. Jag som behövde åka till apoteket för att hämta medicin till Husse.

Jag slängde i mig frukosten och klädde på mig. Apoteket stänger kl 14 på lördagar, så om jag skulle ha en chans att ta mig fram på byvägen behövde jag ge mig i väg omgående.

Efter att ha sett tjockleken på snötäcket blev jag orolig. Mitt senaste äventyr i snöföre finns i färskt minne.

Då jag stod ute på trappan ringde Husse. Läkaren hade ändrat sig och flyttat fram ut­skriv­ningen till i morgon i stället. Det påverkade inte mitt ärende, söndagar har vårt apotek stängt.

Jag frågade Husse om jag kunde låna hans bil. Den är fyrhjulsdriven, större och tyngre. Det fick jag ja på, så jag borstade av snötäcket och startade.

Men det var trögt att backa ut från parkeringsplatsen eller så hade jag för lite gas. Jag kände att bakhjulen började slira. Efter att ha kört fram en bit och gjort ett nytt försök gick det vägen.

Jag var inte den första som hade åkt på byvägen så jag höll mig till befintliga spår och höll ett stadigt tag om ratten. På stora vägen var framkomligheten helt OK.

Redan när jag lämnade apoteket hade det nästan slutat snöa och upphört helt när jag kom tillbaka till Udden. Enligt gårdagens väderprognos ska det regna i eftermiddag. Fast nu har dom tydligen ändrat sig, regnar gör det först i morgon.

Av allt att döma har jag blivit fegare med åren. Det här väglaget hade inte bekommit mig för några år sen. Å andra sidan var jag välbekant med min dåvarande bil.

Jag tror att bärgningsbehovet för ett tag sen har gjort mig harig. Men förr eller senare måste jag ju köra min bil också i snöföre.

Nu slog klockan två och apoteket stänger, men det gör inget. Mitt ärende är uträttat utan incidenter. 😊

av

Hjärnsläpp

I går hade jag ärenden till öns södra centrum. När jag hade åkt en bit ville jag torka av bakrutan eftersom det regnade. Men hur jag än försökte vicka på spaken hände ingenting. Märkligt.

Till slut stannade jag för att försöka komma underfund med orsaken. Tji fick jag, ingen åtgärd akti­verade bakrutetorkaren.

Jag tog en titt i backspegeln  – torkaren kanske hade hängt upp sig på nåt sätt? Det var värre än så, jag hade ingen överhuvudtaget!

Det var lånebilen som hade en sån, inte min bil. Problemet löst. 😀

Innan jag var hemma hade det hunnit bli mörkt, så jag behövde helljusen. Men dom funkade inte trots att jag hade spaken i rätt läge.

Lyckligtvis ringde en klocka i bakhuv’et, det här hade jag varit med om en gång på Silverpilens tid. Om jag valde rätt belysningsläge funkade helljuset som det skulle. Hur tafflig får man (jag) vara? 🙂

av

Glöggafton och bästa julklappen

I fredags kväll gästades Udden av inbjudna glöggäster. Det var min idé att vi skulle ordna en sån. Gästerna fick för all del mer än glögg.

Vid ankomst serverades varm glögg, sen satte vi oss runt en ostbricka. (På bilden saknas päron och paprika på fatet i mitten.) När den var avnjuten fick gästerna kaffe med dopp och avec.

Den planerade knackkorven med potatissallad tackade gästerna nej till, dom var redan mätta sa dom. Så nu får Husse och jag försöka göra slut på potatissalladen – korven gick ju att frysa.

***

I dag har vi återlämnat lånebilen (en Skoda Citigo) till Wauhtipiste i Reso och åkt hem i min bil. 😊 Elläckaget är äntligen åtgärdat. Årets bästa julklapp!

Men det tog sin runda tid … Då vi lämnade in bilen en andra gång den 14.10 behövde en del bytas ut medan vi väntade, men det visade sig att felet inte låg där trots allt, så vi fick en lånebil eftersom vi hade åkt in med bara en bil.

Från den 14.10 till i dag har bilen således varit under behandling. Sista åtgärden var att byta ut generatorn.

För att vara helt säker på att felet nu var avhjälpt ville Husse ha bevis. Det fick han i form av en film som chefen hade spelat in för han antog att vi ville ha bevis sa han. Fiffig kille.

Det kan tyckas lyxigt att två pensionärer har var sin bil, men när man är van vid friheten att åka i väg när man vill eller behöver, känns det skönt att inte behöva koordinera med Husses bilåkning.

Nån lokaltrafik finns inte på ön, så om man är utan bil gäller det att lifta eller kolla regional­trafikens busslinjer. Fram till vår lilla by kommer man ändå inte. Närmaste hållplats ligger på ca fem kilometers avstånd. Utan bil är man alltså ganska handikappad.

Men nu står ju ”Pärlan” till tjänst så jag kan åka när och vart jag vill! 😊

av

Hushållsgymnastik

I går beslöt jag plocka fram vintertröjorna. Den som är bekant med bloggen vet att dom förvaras i lockförsedda lådor under sängen. När jag ändå hade dragit ut lådorna fick jag för mig att jag också skulle städa där.

Lådorna hade krävt ett antal knäböjningar så jag kunde lika gärna fortsätta ”övningarna”. Men för att komma åt med damm­sugar­slangen var jag dessutom tvungen att lägga mig på golvet.

Trots det nådde jag inte hela sängens bredd – den är 210 cm bred. Att komma åt från andra sidan är så gott som omöjligt. Det är knappt att jag tar mig ner i sängen.

Det lär dröja innan jag städar där nästa gång. Som tur, fångar lådornas lock upp det mesta av dammet. 😀

I dag tog jag itu med vardagsrummet, köket och badrummet. Där är det också trångt på sina ställen, men jag slipper åtmin­stone knäböja. Det blev desto fler ryggböjningar som jag får känna av ett par dar.

Nu återstår bara verandan. Den får vänta till i morgon eller eventuellt fredag. Sen är det julstädat för min del och nästan klart för gästernas ankomst på fredag kväll. Tur att dom kommer kvällstid så dom inte ser ifall jag har fuskat. 😀

av

1a advent på Udden

Strax före kl 15 knackade dom på, våra gäster som var inbjudna på Lilla juls­‑/adventskaffe i går. Husse hade bakat jultårtor och jag hade gett mig på att baka havreflarn i kakformar.

Ingendera av oss var riktigt nöjd med resultatet, men gästerna klagade inte. Åtminstone inte så vi hörde det. 😀

Husse påstod att en del jultårtor såg ut som jästbröd och jag konstaterade att jag hade haft för mycket smör i havreflarnen. Fingrarna dröp av fett när man åt dom. Fast smaken var det ju inget fel på om man bortser från att en del var gräddade för länge. Suck.

Bordet stod dukat redan kl 13.10, så för en gångs skull var jag klar i god tid. Nej förresten, jag var fort­farande klädd i morgonrock. Husse tyckte att jag inte behövde byta om, men där var vi av olika åsikt.

Tiden rann snabbt i väg under gemytligt samtal. Ingen av oss lider av tunghäfta. 😉