Ordet sen (i betydelsen senare) är ett farligt ord. Det händer ganska ofta att jag ser nåt som behöver åtgärdas, men tänker ”jag gör det sen”. Det beror förstås på vad det rör sig om – i vissa fall är det nu som gäller.

Följderna av att skjuta upp eller förhala åtgärder är att de antingen blir akuta, inaktuella (i bästa fall) eller glöms bort. Det senare händer mig rätt ofta. Ibland har jag tur och får chansen på nytt då ögonen faller på det som skulle göras.

Trädgårdsarbete och städning är bra exempel på när sen kan tillämpas, men i båda fallen blir jobbet desto tyngre om det går för lång tid.

Att fylla på toapapper kan man däremot gott skjuta upp tills sista rullen är i användning. 😀

Prokastrinering påstås vara ett symtom på depression har jag läst. I mitt fall beror den snarare på brist på lust eller att jag tycker nåt är tråkigt eller oviktigt.

Å andra sidan finns det alltid saker man måste göra trots att lusten saknas. Allt kan inte vara roligt jämt har jag hört sägas. Men om man kan välja så. 😉

Några dar före midsommar för många år sen lärde jag mig en läxa. När jag åkte förbi ett av husen i byn kom jag på att jag borde hälsa på värdinnan som jag hade hört var krasslig. Men i vanlig ordning tänkte jag att jag gör det sen.

Efter midsommarhelgen fick jag höra att hon hade åkt in på sjukhus akut under helgen och avlidit. Oj, vad jag ångrade att jag inte tittade till henne när jag ändå åkte förbi. Nu var det för sent – jag skulle aldrig få chansen igen.

Mindre viktigt kan man göra sen, men när det gäller mänskliga relationer är det nu som gäller.