Helgen avslutades med besök hos ”nybyggarna” och en gästande skrakfamilj. Idag har jag lidit av ”digitalvärk” och varnar för nummerupplysning.

Besök hos ”nybyggarna”
Lördagen bjöd på ihållande regn, förutom bastu och vispgröt i Tallmo. Men igår sken solen, så efter vår lilla utflykt till Tallmo och kyrkogården övertalade(?) jag Husse att göra en tur till sista änden på G-vägen där byns ”nybyggare” har slagit sig ner.

Vi beslöt parkera i en korsning där en av vägarna var märkt 224 och använda apostlahästarna för den resterande sträckan. Tomten bebyggdes 2015-2016 med ett högt liggande hus vid sjön. Trappan ner till stranden gav mig svindel, så jag föredrog att fotografera utsikten uppifrån husets terrass.

När jag passerade ett av fönstren upptäckte jag en ung dam som förskräckt tittade upp från det hon höll på med. Jag vinkade och log mitt vänligaste leende för att hon inte skulle tro att jag hade onda avsikter.

Hon kom ut på terrassen så vi presenterade oss, jag som väglagets representant för att hon skulle förstå att jag (kanske?) hade legal orsak att smyga omkring på deras ägor. Hennes föräldrar var ute och fiskade sa hon och erbjöd sig att ringa dom, men jag försäkrade att det inte behövdes, att jag bara ville fotografera utsikten.

Medan jag plåtade underhöll Husse den unga damen med småprat, sen bad vi än en gång om ursäkt för att vi inkräktade och gick. Usch, så pinsamt. Om det hade stått en bil utanför huset hade jag aldrig gått fram, men nu tog jag för givet att huset var tomt.

På nästa tomt syntes flera bilar redan på håll, så vi vände om utan att skrämma nån. Den senast sålda tomten gick vi inte fram till, eftersom den är obebyggd och först nyligen fick sitt fastighetsnummer.

Gästande skrakfamilj
För många år sen häckade skrakarna vid vår sjö, men numera är holkarna obebodda. Därför blev jag glatt över­ras­kad av att se en hel skrakfamilj simma förbi vår strand igår eftermiddag.

Först trodde jag den dussinstora flocken bestod av änder – avståndet var för långt att kunna se några detaljer – men när jag laddade upp bilderna till datorn och förstorade dom, syntes färgsättning och näbbform tydligt. Ingen tvekan, mamma och pappa skrake var på söndagsutflykt med sina ungar. 🙂

”Digitalvärk”
I morse noterade jag att den viktigaste lampan på routern (som jag lånar av Husse) lyste rött. Som bekant kan en strejkande internetanslutning få mig att se rött, men nu var det konkret. Att använda mitt prepaid-abonnemang gick heller inte, det hade upphört.

Under samtalet till Elisas Help Desk fick jag några tips att testa och eftersom jag senare skulle besöka en nära vän som har dator, ringde jag och frågade om det var OK att jag lånade den. Det var det, så jag plockade ner prylarna som behövde åtgärdas.

Det räckte tydligen att logga in på sidan för underhållet, routern gick genast i gång som den skulle. Värre var det med prepaid-anslutningen, men den ordnade sig den också så småningom hemma vid köksbordet. Så försvann den här dagen.

Varning för nummerupplysning
För att få tag i telefonnumret till Elisas felanmälan anlitade jag 020202. Killen som svarade hade svårt med svenskan och trodde jag ville ha numret till en person som hette Elisa Felanmälan. Nån sån hittade han inte i hela landet.

Envis som jag är, bytte jag inte språk utan förklarade att det gällde operatören Elisa och då gick det bättre. Men tyvärr gav han mig numret till felanmälan för företag, så jag måste ringa upp igen.

Den här gången svarade en dam. Hon hittade kundtjänsten och därifrån blev jag kopplad till Help Desk så det samtalet var ju värt pengarna.

Dom här två samtalen visade sig betinga ett pris av 23,47 € meddelade min fakturabevakare för en stund sen. Hade internetanslutningen fungerat hade upplysningen varit kostnadsfri. Så undvik att ringa 020202 om du är rädd om slantarna!

På tal om rädd om slantarna… Att betala 29,90 för prepaid-abonnemanget trots att jag igen har tillgång till Husses router var däremot värt priset. Ett utslag av kvinnlig logik och illusionen om att vara helgarderad. Ett slags försäkringskostnad således. 😀