Jag har tagit mitt straff. Och varit ohövlig.

Tagit mitt straff
Varför åker man drygt 179 km när man kunde ha klarat sig med 50? Enkelt. Det beror på att man är (mer än lovligt) glömsk. Men idag har jag tagit mitt straff. 😦

Härom dagen slog det mig plötsligt att jag inte har besiktat Silverpilen i år. I fjol var jag en dag för sen och det var i slutet av mars mindes jag. När jag kollade visade det sig vara den 23.3, alltså hög tid att boka tid.

I vanliga fall beställer jag tid i Kimito. Det kostar ju betydligt mer att åka till Åbo, Salo eller Ekenäs om man ser till reskostnaden. Men dess värre fanns det ingen tid i Kimito före den 22.3 så jag valde Ekenäs idag kl 14:20 i stället.

Som vanligt följde jag med in i besiktningshallen. Alla mätvärden var bra, bortsett från att den högra strålkastaren lyser lite för högt, men det var OK tyckte besiktningsmannen. Samma trevliga kille som jag hade i Kimito i fjol. Han tyckte dock att jag gott kunde dammsuga bort alla löv och barr i motor­utrymmet. 😀

Värre blev det när han kom till underredet och fick syn på ett läckande gummiskydd. Och ännu värre när han kon­sta­te­ra­de att styrstagsänden behöver bytas. Alltså underkände han Silverpilen – precis som i fjol – men det är ju ingalunda hans fel.

Silverpilen med tillhörande chaufför är alltså nyligen hemkomna från långturen. Hade jag åkt till Salo i stället hade resan blivit 18 km kortare insåg jag på hemvägen då jag läste avståndsskyltarna. Men det var det värt. Nu fick jag ju prata svenska och hade dessutom en bekant besiktningsman.

Varit ohövlig
På vägen mellan Bjärnå och Kimito satt jag och funderade på om jag skulle svänga in till butiken i Kimito? Mina magnesiumtabletter är snart slut. Strax före Brusaby bestämde jag mig och åkte in vid avtaget till rondellen.

När jag kom in i butiken och med bestämda steg gick mot hyllan med kosttillskott fick jag syn på ett bekant ansikte som jag först inte kunde placera. Men sen slog det mig – det var ju ex nr 1!

Jag töjde på smilbanden och hejade, men stannade inte för att höra hur han har det nuförtiden. Ytterst ohövligt tycker jag.

Det är minst ett par år sen vi sågs senast så jag kunde gott ha bytt några ord. Men jag får väl ta igen det om vi ses en annan gång.

Lika ohövlig var jag då jag passerade ”Pustis-värdinnan” här i byn och bara vinkade i stället för att stanna och säga hej. Med tanke på hur länge hon har varit borta kunde jag ju ha hälsat henne välkommen tillbaka åtminstone. Bedrövligt uppförande. 😦