Gamla klädhyllan har ny ägare, det är fel i givaren och språkfloran har utökats. I natt vakade jag, idag har jag blivit intervjuad och undrar häpet vart den här dagen tog vägen?

Ny ägare
Igår morse hörde fru grannen på udden mittemot av sig och undrade om mitt erbjudande om att överta den pensionerade klädhyllan fortfarande gäller? (Se slutet på inlägget 30.7) Jag svarade jakande och fick besked om att den hämtas på förmiddagen.

Ett par timmar senare dök hon upp. Breddmåttet var dess värre 10 cm mer än önskat men vi var över­ens om att hennes händige make skulle kunna fixa det lätt som en plätt. Gubbar mår liksom bättre när man sätter dom i arbete har jag förstått. 😀

Sen citerade hon tant Sissi, faster till sommar­gran­nen psykologens far: ”Hur mycket kostar det om det kostar nåt?” Just det här myntade uttrycket hade jag inte hört tidigare, men anammade det ome­del­bums. Så ska jag också uttrycka mig i fortsättningen!

Så klart kostade hyllan inget, jag var bara glad att den kom till användning, men det hindrade inte fru grannen från att överlämna en zucchini och minst en månads potatiskonsumtion för att hon visste att min torkat bort.

Innan hon överräckte potatispåsen öppnade hon den, tittade ner i den och sa: ”dom är inte så häva”. Inte så häva!?! Undrar vad hon då jämför med? Den var ju jätte­fin! 1000 tack än en gång!

Fel i givaren
Klockan 13 hade jag tid hos bildoktorn i Dalsbruk för att kolla elfelet. ”Den blir nog klar om några timmar” sa killen som tog emot den. ”Några timmar?!?” hojtade jag och såg framför mig ett par taxiresor, alternativt ”ring en vän”. ”Nåja ett par timmar i alla fall” backade han till. ”Det går nog på en dryg timme tror jag” insisterade jag, ”jag är tillbaka då”.

Helt rätt, bilen var klar när jag återkom efter 1,5 timme. Eller rättare sagt var felsökningen klar. För båda felen krävdes utbytesdelar. Det tackade jag bestämt nej till, jag orkar nog pilla upp låsknappen till bakdörren också i fortsättningen och att jag inte ser yttertemperaturen i displayen kan jag också stå ut med. Nu vet jag i alla fall att det inte beror på ett kabelbrott eller nåt liknande.

Utökad språkflora
Bara för att jag kunde ta mig extra god tid att veckohandla var jag klar redan på en halvtimme. Typiskt. Vad skulle jag hitta på att fördriva tiden med nu då?

Jag bestämde mig för kaffe och macka på Rosala handelsbods uteservering. Jag hade ingen lust att släpa på mina tunga matkassar nån längre sträcka.

Jag blir alltid lika glad när jag ser att man har ett konsekvent affärskoncept i sin verksamhet. På det här kaféet får man en båtformad bricka i trä och smörgåsen serveras på en trekantig Skärgårds­smaks-assiett i porslin. Ingen plast så långt ögat når.

Pricken över i:et var askkoppen. En handgjord skapelse i plåt bestående av rester från nåt slags tomat­burk. Bara den är värd ett besök! 🙂

Medan jag tuggade i mig den smarriga mackan (hembakat bröd, parmaskinka, ost, tomat, lök och sallad) och sörplade på kaffet kändes det som om jag var utomlands.

Förutom de båda inhemska språken uppfattade jag tyska från paret som satt bakom mig, en rysk familj strosade förbi och i matbutiken hade jag hört franska och ett språk jag inte kunde härleda. Fantastiskt att så många utländska turister har hittat till våra avkrokar!

Nattvak
Ganska exakt halv tre i natt väcktes jag av Mias jamande och förstod genast varför. En störtskur kastade sig på plåttaket.

Ända sen den hemska åsknatten för två år sen betyder mörker och störtregn att det är farligt att vistas inomhus enligt Mia. Hon blir så rädd så hon skakar, stackars liten. Efter ett miss­lyckat försök att lugna henne, fick hon som hon ville. Jag tog på mig morgonrocken, tände lyset i verandan och följde med henne ut på trappan.

Hon kurade ihop sig halvvägs under bordet och jag stod bredvid tills regnet lugnade sig. Sen bar jag in henne, låste och släckte igen. Den här gången stannade hon kvar bredvid mig i sängen även om öronen var på helspänn en stund innan hon tillät sig slappna av och lugnas av mitt kelande.

Tur det inte händer så ofta och att vi har sluppit åskväder hittills.

Telefonintervju
Igår såg jag att jag hade ett missat samtal och senare på dagen talade vår (Daphnias) ordförande om att ÅUs lokalreporter hade sökt mig för en intervju. Artikeln skulle handla om sjön och dess hälso­tillstånd.

Idag fick vi så kontakt och jag svarade på hennes frågor. Hon bad mig också ta bilder på det vi hade pratat om och skicka dom inom en timme. Snabba ryck. ”Du som är så händig med både kamera och dator” tyckte hon. Med den taktiken är det ju svårt att säga nej. 😀

Här finns ”försmak” av artikeln och i morgondagens tidning kan vi tydligen läsa mer.

Vart tog dagen vägen?
På grund av nattvaket steg vi inte upp förrän efter nio, så dagen har varit kortare än vanligt, men jag fattar ändå riktigt inte till vad tiden har gått åt?

Fram till lunch var det för all del diverse telefonsamtal i ett Daphnia-ärende men eftermiddagen försvann lika fort utan att jag har uträttat nåt vettigt. Men förhoppningsvis får jag en ny dag i morgon. 🙂

PS. Jag får nog sluta berömma Mia… I morse kom hon in med en nästan lika stor mamma vattensork, gårdagens ex var en pappa. DS.