Den 8.5.1974 skrev jag min sista uppsats i Lilla hanken. Jag var då 22 år gammal. Vår modersmålslärare och en av mina favoritlärare hette Jakob af Hällström som också var rektor på den tiden. En sympatisk och duktig lärare. Högst antagligen den här mannen.
Av allt att döma skulle uppsatsen handla om våra framtidsplaner. Så här skrev jag. (Mina felskrivningar inom parentes.)
Jag, pulpetens fånge, är äntligen fri!
15 års skolgång ligger bakom mig… Det är med blandade känslor jag väntar på mitt dimissionsbetyg – det känns oerhört befriande att veta att det värsta är över, men samtidigt litet vemodigt och ovisst. Skall jag kunna uthärda ytterligare två års studier, eller skall jag kasta mig ut i förvärvslivet och hoppas på det bästa? En sak är i alla fall klar, jag är än(nu) en gång fri från pulpetens bojor med mitt sinnelag och min mentala hälsa i behåll!!
Jag minns min iver och min förväntan inför mitt livs första skoldag… Utrustad med rosett i håret och bästa ”gå-bort-klänningen” infann jag mig (till) i Söderlångvik folkskola tillsammans med en hop ungar i samma ålder.
Då jag gått fyra klasser var jag redan mera än villig att sluta. De äldre pojkarna retade mig för mitt stora öra, för mina kläder, för min cykel, för mina skidor osv. Jag avskydde den långa skolvägen, 4 km fram och tillbaka, och var inte ett dugg intresserad av att ”plugga”.
Därför kom mammas förslag om att jag skulle flytta ihop med henne och gå i skola i ”sta’n” som en underbar överraskning. Båda mina lärare och alla mina skolkamrater blev givetvis vederbörligen imponerade, därför fick jag 8 i matematik, mitt sämsta ämne, och därför var alla ”kompisar” med mig den sista tiden.
Studierna intresserade jag mig inte alls för, men miljöombytet var en upplevelse! Trots att jag struntade i läxor och prov lyckades jag få medelmåttiga betyg, till min mammas stora glädje. Hon hade antagligen inte hyst så stora förhoppningar trots allt!
Under de två sista åren i mellanskolan började min inställning förändras, jag läste mera och kom snart underfund med att det lönade sig. Resultaten blev bättre och jag ville fortsätta studierna tills jag fått den vita mössan. Lärarna observerade också att jag tog skolan på allvar nu, de sporrade mig därför till ytterligare ansträngningar genom sitt beröm.
Avgångsbetyget från mellanskolan innehöll för all del inga astronomiska siffror, men de var tillräckligt bra för att stärka mig i min uppfattning om fortsatta studier. Mamma var mycket belåten med mig och tyckte också att jag borde fortsätta. Hon var förresten den som uppmuntrade mig mest, hon krävde aldrig att jag skulle vara bäst, huvudsaken att jag klarade mig sade hon. Därför ville jag överraska henne med goda resultat och visa att jag dög till mera än vad det krävs av en medelmåtta.
Den ljusaste tiden av min skolgång är utan tvivel tiden i gymnasiet. Jag mognade så småningom till insikten, att lärarna också var mänskor och att jag också hade ett mänskovärde. Jag blev god vän med de lärare som undervisade i mina favoritämnen, dvs. i språk, och fann att jag trots allt hade något slags begåvning.
Studentexamen utgjorde inga problem, jag hade beslutat att jag skulle klara av den, vilket jag också gjorde. Tiden före och efter skrivningarna sammansvetsade eleverna med lärarna och eleverna sinsemellan kände mera gemenskap än någonsin tidigare, även det ett ljust minne!
Det enda negativa jag erfarit under hela min skoltid, är känslan av att bli hunsad av lärarna! Många lärare tycks lida av något slags Napoleon-komplex, eftersom de är så beroende av den auktoritet de tror sig besitta.
Det är därför man aldrig vågar lita på sig själv, för det finns alltid någon av lärarna som ”plattar till” en, bara för att få känna den söta smaken av MAKT. Det är i och för sig inget fel på makt, men makthavaren bör komma ihåg att man kan utöva sin makt på åtminstone två sätt; genom att förinta eller uppbygga. Psykologerna påstår, att ett negativt omdöme ibland kan ha samma effekt som ett positivt, men det vägrar jag tro på! Beröm är alltid beröm!!
Jag beslöt fortsätta mina studier efter studentexamen just för att jag fick så mycket lovord och beröm, den enda svårigheten var att hitta en läroanstalt som utvecklade min begåvning och som koncentrerade sig på mina favoritämnen. Jag valde ett handelsinstitut, men ångrade mig redan efter ett par månader. Jag hade nämligen i min enfald trott att jag skulle få koncentrera mig bara på sådana ämnen som intresserade mig. Jag hade hittills accepterat att det inte är möjligt i ett läroverk att specialisera sig, men nu hade jag ju allmänbildning, så varför var det inte möjligt på en yrkesutbildningsanstalt??
Nu, då det är 23 dagar kvar till dimitteringen, kan jag sluta gräma mig över att jag inte fick det som JAG ville och börja koncentrera mig på min framtid. Jag vill tacka alla som stått ut med mig, men kanske i synnerhet en lärare som alltid fått mig på gott humör och som kunnat trolla fram det bästa hos mig… Denne lärare har samtidig hjälpt mig att avgöra min framtid!*)
Jag AVSKYR att skriva maskin, det är dödande tråkigt att skriva affärsbrev, jag HATAR att alltid vara någon till lags och framför allt känner jag att min personlighet skulle kvävas i ett jobb som sekreterarens! Därför är min framtid som sekreterare obefintlig!
Visst känner jag mig mogen, jag vill gärna gå ut i ”lifvet” och jag är fullt beredd på att axla ansvar, men definitivit inte på ett kontor! Jag har under det senaste året gripits av längtan efter att få pröva på sjömanslivet, närmast kanske för att få en möjlighet att överlägga med mig själv utan störande moment och för att få ro till att skriva en bok.
Mina drömmar är nog möjliga att genomföra, men men… Det betyder två år till på skolbänken och jag kan inte besluta mig för om mitt intresse för sjömanslivet är tillräckligt starkt för att överleva två års studier till, så framtiden ligger fortfarande inhöljd i mörker för min del…
*) syftar på Jakob af Hällström, som sa så här när jag ville ha hans referens:
”Ja, det ska jag bara tala om för (Efternamn), att nån sekreterare kommer ni aldrig att bli!” Han fick nästan helrätt – min ”sekreterarkarriär” inskränkte sig till tre år. Och det jobbet tog jag bara i väntan på att få ett annat. 🙂
Den var bra!
Överraskande dock att livet till sjöss lockade i dina unga år.
Du avslöjade inte vad du hade tänkt ”greja” med ute på böljan blå 🙂
GillaGilla
Trevligt att höra! Sjölivet lockade nog mest för att jag då var förlovad med en sjöman. Tänkte först på telegrafistyrket men orkade inte studera två år till, sen funderade jag på purser (på Tor Line) men det blev heller inget av på grund av arbetsbrist.
GillaGilla
Blir det en bok ännu, skall den garanterat köpas och läsas av mej.Tycker att du redan har material till en, så mycket roligt som du skrivit om dina härliga kissor.
Allt vad du skriver läser jag med intresse 😀
GillaGilla
Du e’ gullig du, tack för dina uppmuntrande ord, roligt att höra. 🙂 Jag hade helt glömt att jag hade författarambitioner redan då, men dom senaste 10 åren har jag ju sagt att ”när jag blir pensionär ska jag flytta hem och skriva min bok”. Nu börjar det verkligen dra ihop sig… Titeln kanske kunde bli: ”Mogen (/gammal/äldre?) dam med katt”? 😀
GillaGilla