Byggena avancerar, prästkragarna har tagit över och jag har umgåtts med min nyfunna släkting.

Avancerande byggen
Staketet till terrassen i bersån är finjusterat – och invigt – från och med idag, ledstängerna är putsade och oljade och stolparna står på plats på bryggan. Finfint blir det. I morgon sker det slutliga bygg­jobbet om allt går som planerat.

Prästkragsland
Mitt köksland är som sagt inte likt nån annans. Förutom allt ogräs samsas tulpaner, jordgubbar, gurk­ört, ringblommor, gräslök och morötter på samma plätt. Två av rosen­bö­norna har förresten grott såg jag idag till min glädje.

Men det dominerande inslaget just nu är prästkragarna som har annekterat en stor del av utrymmet intill potatisen. Om man inte vet att det ska föreställa ett köksland kan man gott tro att jag har slagit mig på odling av prästkragar. Och inte har jag hjärta att riva upp dom heller. Dom får bo där som dom själva valt.

Nyfunnen släkting
Om jag inte minns fel har jag tidigare skrivit om min nyfunna släkting? Igår kväll fick jag se henne livs levande. Vi är ju för all del inte så värst nära släkt – min fostermor och min mormor (som var syskon) var kusiner med hennes far, men det är ändå roligt att ha fått kontakt och framför allt möjlighet att träffas.

Igår kväll ringde frun på udden mittemot och bjöd in mig på champagne för att fira den lyckliga till­dragelsen. Dom var nämligen goda vänner i unga år och umgicks ofta.

Med mig hem hade jag två Wettex-dukar och en fyndig skylt som ”kusinen” förärade mig i present förutom en flaska rosa champagne. Wettex-dukarna fick jag som ersättning för den som blåste i väg i en storm och skylten för att hon har läst på bloggen om min ovilja att diska och städa. Cham­pagne­flas­kan fick stå kvar till idag.

Släktingen minns mig som ”en liten knodd”, åldersskillnaden på den tiden var mycket större än nu, kusinen är fem år äldre än jag. Och precis så sympatisk som jag har fått intryck av via kontakten på FB. Ibland kan det ju bli himla fel när man väl träffas, men den här gången kändes det helt rätt.

Innan vi skildes åt igår kväll, kom vi överens om att jag skulle stå för apéritifen och frun på udden mittemot för middag idag. Klockan tre i eftermiddags bänkade vi oss i bersån och intog var sin konjak.

Bilden på kusinen (eller Hunden/Tvillingen) är publicerad utan hennes medgivande men den blev så hejdlöst rolig tyckte jag så hon får acceptera att jag tog mig friheten. Skälet till att hon lusgranskade glasen var att hon ville ha det som var minst i, men eftersom mitt ögonmått är ganska exakt när det gäller att spilla i alko­hol­haltiga drycker (ett arv från farfar som var apotekare?) hade hon svårt att bestämma sig. 😀

Vid fem-snåret serverades champagne på udden mittemot och därefter middagen som också gästades av en annan barndomskamrat till kusinen. Det blev en både glad och god middag. Fast jag hade inte förväntat mig nåt annat, frun på udden mittemot kan det här med mat på sina fem fingrar. En hel del annat också förresten!

Till kaffet och den smaskiga rabarberpajen hade diskussionen övergått i livsåskådningsfrågor. Ett alltid lika intressant och personligt färgat ämne.

Efter påtåren kände jag att det var dags att återgå till mina plikter som matte. Mia undrade säkert var jag höll hus, det började närma sig ”ingångstid” för henne, så jag tackade för mig och rodde tillbaka till hemhamnen.

Två timmar senare behagade den fyrbenta lilla damen dyka upp. Hon lät lite skärrad när hon kom in, men lugnade sig snart. Av vilken orsak vet jag förstås inte, men det kändes bra att jag fanns på plats och kunde lugna henne. Ett gott slut på en god dag. 🙂