Långfredagen på Udden har varit stillsam.

Precis som dom flesta andra dagar på året har också Långfredagen varit ”slow”. Vid 9-snåret var alla damer vakna och en halv timme senare fick man äntligen frukost på det här stället. 😉

Framåt halv två föreslog mamma en sol­skens­prome­nad, så när jag hade torkat håret och fått på mig kläder gav vi oss av mot slutet på G:vägen. ”Vi” inkluderar givetvis Mia.

Jag har hört motorsågen men inte sett resultatet förrän idag. Fantastiskt fint blev det efter gall­ring och buskröjning på sjösidan av vägen! Nästan parklikt.

Vi vände före backen. Mia hade redan försökt påtala att det var läge att gå till­baka några gånger och blev jätteglad när hon fick sin vilja igenom.

Jag föreslog att vi skulle gå hem över isen, vilket mamma gick med på när jag försäkrade att det gick att ta sig fram till fots. Mia var inte alls med på noterna. ”Vad ska ni där att göra?” tolkade jag hennes kroppsspråk som där hon stod med framtassarna på snökanten. Men när hon såg att hon var den enda som röstade för landsvägen gav hon sig och trippade efter oss.

Tack vare ett ganska färskt skoterspår gick det utmärkt att gå största delen av vägen och då vi när­ma­de oss hemstranden kunde vi nyttja mitt gamla skidspår. Backen upp från stranden är vältrampad så den utgjorde inga problem för framkomligheten.

Den lilla turen retade aptiten, vi var alla hungriga när vi kom in. Mia fick en portion lamm, vi människor fick Kerstins uppvärmda persiljejärpar som jag hämtade igår. Mamma åt min gamla vispgröt som dessert och jag satte i mig en liten burk (köpt) pasha med vit choklad. Snabbt och enkelt.

Efter maten vilade mamma tills hennes favoritserie började och jag tankade över dagens bildskörd från kameran. Sen serverade personalen eftermiddagskaffe med en bit gammal sockerkaka till.

Kvällen torde tillbringas framför TVn om inget sensationellt inträffar. Lugnare än så kan man väl knappast ha det?