Igår blev det Långholmen runt och kaffe med dopp, idag ut i isrännan igen.

Långholmen runt
Vädret var lika fantastiskt igår som i förrgår så jag beslöt ta en skidtur åt andra hållet. Första tanken var att att störa händige släktingen i arbetet, men jag besinnade mig och modifierade färdrutten till Långholmen runt.

I spåret på väg norrut mötte jag en herre i mogen ålder som kom ångande i en oerhört proffsig skid­mun­dering. Mammas gröna fritidsdress stod sig slätt i jämförelse trots att jag tycker den är både snygg och praktisk, också för skidåkning.

Jag klev ur spåret för att visa min underlägsenhet i fråga om både klädsel och framfart. När vi var ansikte mot ansikte hejade jag. Det besvarades med ett surmulet och avmätt hej.

Jag har fått för mig att det hör till god ton att hälsa på alla man träffar på isen som är inom hörhåll, men det kanske är helt fel? Om jag ska vara ärlig tolkade jag den motvilliga hälsningen som ett bevis på att mannen var finne. Så fördomsfull är jag. Men jag kan förstås ha fel, det händer ju nån gång emellanåt.

När jag nådde norrudden på Långholmen såg jag på avstånd en dam i röd jacka komma gående i skoterspåret med bestämda steg. Eftersom jag skulle avvika från skidspåret för att komma närmare norrudden korsades våra vägar.

”Hej! Jasså du är ute och höjer konditionen” sa hon när hon kom närmare. Då först såg jag vem det var. Fru grannen på udden mittemot var ute på långpromenad. Hon var på väg till sin udde för att värma huset. Som avslut på den lilla pratstunden frågade hon om jag ville ha kaffe när jag kom till­baka. ”Jotack, gärna det” svarade jag.

Det visade sig att Långholmen är mycket längre på ”baksidan” än på ”framsidan”. Åtminstone kändes det så. Jag trodde bergsäkert att jag redan var halvvägs men kunde för mitt liv inte känna igen husen på andra sidan så det vara bara att fortsätta spåra. Där som jag ville ta mig fram fanns nämligen bara djurspår – jag höll till mellan strandkanten och vassen.

Klockan närmade sig tre, alltså kaffedags, då jag rundade söderudden. Jag hade ingen aning om hur länge sen det var vi hade kommit överens om kaffe men kände på mig att jag nog borde lägga på ett kol.

Kaffe med dopp
När jag steg in i stugan hörde jag ett konstigt vinande ljud som jag inte kunde identifiera och var tvungen att fråga om. Frun i huset förklarade att det var hennes perkulator som ”pratade”. Min giss­ning på en dator eller hennes man som var instängd nånstans var alltså helt fel.

Efter att vi hade pratat om ditt och datt och jag hade druckit ur påtåren och klämt i mig en bulle och ett par kex hade en dryg timme passerat. För att Mia inte skulle behöva vänta alltför länge (hon var ute) tackade jag för mig och gled i väg hemåt.

I isrännan igen
Idag tog jag som vanligt 15-färjan till Rosala. Solen försökte titta fram tidvis men besegrades snart av molnen och vinden var onödigt frisk.

Vinterföret på Rosalavägen fick mig att tänka på vintervägarna i Jämtland. Inget salt och inget grus, bara ren, vit snö som vid det här laget är hårt packad. Perfekt före tyckte Silverpilen.

Tiden på kursen gick i vanlig ordning fort så snart blev det dags att tacka för idag och åka tillbaka mellan isflaken. Vid ankomsten till Kasnäs hade skymningen börjat lägga sig, men jag hann faktiskt hem innan det blev mörkt.

Eftersom kursen som var planerad till nästa vecka inte blir av, fortsätter jag Rosalakursen två veckor till. Dels på grund av att antalet lektioner per gång har blivit felregistrerat och dels för att kursdelta­garna gärna vill det. Mig passar det också bra, då känner jag att vi hinner med det som jag hade tänkt och behöver inte ”pejla in” nya deltagare.

Nästa vecka är det ändå ljusare. 🙂