Igår hade jag nästan en nära döden-upplevelse, idag har jag plåtat och skidat – eller tvärtom.

Premiärtur
Igår var det min tur att ta med Mia ut på en liten tur. Den här gången på skidor, vilket var premiär för i år.

Så småningom blev det hennes promenad ”baklänges” (se slutet av inlägg 22.2). Start från stranden och över isen till samma ställe på G:vägen som vi hade gått ner förra gången. Att åka skidor på landsväg är ju ingen höjdare, men för hennes skull offrade jag mig gärna.

När vi kom till korsningen hade jag två möjligheter. Antingen ta av mig skidorna och gå nerför backen eller fortsätta åka skidor. Medan jag funderade vände jag skidorna i rätt riktning, sen fattades beslutet åt mig. Det lutade redan så mycket att jag började glida i väg ner.

”Neej” ropade jag högt och försökte stanna med hjälp av stavarna, men det var för sent. Med hjärtat i halsgropen delvis åkte och delvis plogade jag ner till kurvan i svackan där backen planar ut. Jisses Amalia, det var en nära döden-upplevelse med tanke på att backar med 5 % lutning är höga nog för min del och den här är minst tre gånger så brant.

Skidat och plåtat
I morse var det strålande fint väder. Solen sken från molnfri himmel och vid lunchtid hade tempe­ra­tu­ren gått upp till ett fåtal minusgrader. Idag skulle jag ut på en längre tur på isen beslöt jag. Mia före­drog att stanna kvar inne.

Jag följde tävlingsspåret en liten bit tills jag hittade ett bildmotiv och klev ur spår. Bakom mig kom näm­ligen en annan skidåkare. En damröst besvarade mitt hej. Hon stannade till och vi bytte några ord om det fina vädret och fördelen med spåret innan hon gled vidare.

Efter fotograferingen lekte jag med tanken på att skida till Dragsedet, dvs änden på sjön men insåg att det skulle bli på tok för träligt. Så roligt är det inte att skida på isen.

Redan vid Vidnäs­udden stannade jag nästa gång för att fånga iskristallerna som låg kvar på buskarna efter den kalla natten.

Det var ovanligt många skidåkare i farten upptäckte jag. Solen lockade fler än mig. Och tack och lov inte en endaste snöskoter eller fyrhjuling! Underbart tyst och fridfullt.

Efter ett par fotoavbrott varvade med träning av skid­musk­lerna nådde jag radiomasten. Nu hade jag fått nog. Men innan jag vände fick jag syn på några lämpliga bildmotiv uppe på bergen ovanför. Det blev en ganska lång paus innan jag satte av i (för mig) god fart tillbaka.

Från Vidnäsudden gjorde jag ett nytt spår rakt till bryggan. Nu ville jag hem utan omvägar. Tävlings­spåret följer nämligen strandkanten och det hade jag ingen lust med.

Bildskörden bestod av 83 foton, varav drygt hälften återstår efter att jag valt och vrakat. Land­skaps­foto­grafering är inte riktigt min grej kan jag konstatera. Eller för att uttrycka det på annat sätt: det finns stor förbättringspotential. 😀