2.12 – Advent och annat

Jag har lärt mig ett nytt ord och känner mig lurad, har haft besök i julpyntet, fått hjälp från tant­akuten och mental påfyllning.

Nytt ord
Jag känner till ett antal ord som slutar på –fil, men ordet halofil var nytt för mig när jag stötte på det härom dan. Ordet finns inte heller i Svenska Akademiens ordlista så jag konsulterade ett par källor på nätet, varav den seriösaste torde vara Sveriges nationalencyklopedi.

Halofila bakterier och växter gillar eller gynnas av att leva i salthaltig miljö. Så nu vet jag det. Lite tillspetsat kan man kalla mig också halofil eftersom jag gillar salt och har/har haft för låg natrium­nivå. 😀

Rationaliseringsförslag
För att minska förvirringen (min) föreslår jag att man slår i hop 1a advent, 1 december och Lilla jul. Då slipper man fundera på vad det är man ska fira när.

Lurad
I morse öppnade jag lucka två i julkalendern. Men den var tom! Jag blev bokstavligen snuvad på konfekten.

För att komma över den traumatiska upplevelsen tror jag att jag behöver konsultera min vän psyko­logen eller nåt annat hjärnskrynklarproffs. Tur att jag är vuxen och inte ett litet barn, annars hade jag ju fått men för livet. 😀

Så bra att jag kan kompensera det med den nyfunna finlandssvenska julkalendern! Alla FB-vänner i Sverige har givetvis fått länken.

Besök i julpyntet
En av dagens programpunkter var givetvis att gå upp på vinden för att hämta adventsljusstakarna. Den som ska förses med levande ljus ligger överst i lådan med julpynt så jag tog ner den också.

Hittills har innehållet fått vara i fred för mina ”husdjur”, men tydligen fanns det inget roligare att tugga på än en röd frigolitkula som satt på en ljusmanschett. Till och med halmbockarna verkade orörda, fast jag har förstås inte inspektera hela innehållet än så länge.

Tänk om Mia kunde få gnagarna att försvinna, men jag förstår problemet. Dom små rackarna har förstås en massa gångar som hon inte kommer åt.

Hjälp från tantakuten
Några minuter före händige släktingens besök för ett par dar sen hade jag utövat kraftigt våld på stickproppen till skriv­bords­lam­pan och lyckats få ”kontaktbenen” att försvinna in i kontakten. Det har jag aldrig råkat ut för tidigare, men ilskan över dom barnsäkra uttagen fick mig att ta i mer än dom tålde.

När det nu finns så stort utbud på det mesta kunde man väl ta fram eluttag som säljs enbart till barnfria familjer? Eller konstruera ett uttag som har barnsäkert lock i stället. Grrr.

Mina tafatta försök att förhindra att benen åkte in i fortsättningen gjorde ju ingen nytta så sagda släkting tog över och gjorde sig än en gång förtjänat av sitt epitet. Fast han var inte riktigt nöjd med konstruktionen, ändan på stoppskruven stack ut för långt tyckte han.

Utmärkande för en äkta konstnär är att han aldrig är riktigt nöjd med sitt alster har jag läst nånstans. Det gäller släktingen också. Herr grannen lider förresten av samma ”åkomma”.

Idag ringde släktingen och frågade om jag var hemma, han skulle strax komma förbi och fixa finliret. Jodå, jag var hemma, så det gick bra. Jag var fullt sysselsatt med att försöka kränga på mig ett par snöskoterbyxor som jag hade hittat i en plast­säck bredvid julpyntet.

Så smärt har släktingen sällan sett mig. Jag lyckades med nöd och näppe (läs våld) få igen blixt­låset över magen och stod rak som en staty när han kom.

Lyckligtvis inskränkte sig min insats till att förhindra att metallsmulorna flög omkring, vilket jag kunde göra genom att vika ner överkroppen från höfterna. Att sitta ner på huk hade varit stört omöjligt. Jag fick faktiskt bistå med snabblim också, men då fick jag ju också stå rak så det gick bra.

Nu är kontakten som ny och jag kommer aldrig nånsin att dra ur den igen!

Mental påfyllning
Vid kaffetid kom skyddslingen som aviserat. Det är alltid lika intressant att höra vad han har haft för sig sen sist och diskutera ”människohantering”.

Över kaffet ”dissekerade” vi bland andra ett par av medlemmarna i hans team. Som teamledare gäller det ju att kunna hantera både kreti och pleti.

Det känns bra att känna igen per­son­lig­hets­typerna och få bidra med egna erfarenheter. En av dom få fördelarna med att ha ena foten i graven. 😀

Vi avslutade med glögg och konstaterade att vi ses vid jul nästa gång. Bara femton arbets­dagar till dess hade han räknat ut den unge mannen.

Vilken tur jag har som får umgås med såna också emellanåt.