Starkt
Lyckligtvis fick hon börja med att slicka av mitt finger så jag upptäckte att nåt var på tok. Hon fnyste och ruskade på huvudet, vilket fick mig att provsmaka kapselinnehållet. Oj! Det brände på min tunga också.

Mia har för all del sin egen vitaminburk, men då och då brukar jag klämma ur en kapsel Omega 3 efter­som det är lika nyttigt (enligt kostråd jag läst) för henne som för mig. Det var bara det att jag hade öppnat en ny burk som ska vara nyttig för lederna och den innehöll ingefära.

Stackars kisse! Den tavlan ska jag inte göra om. I fort­sätt­ningen får hon sköta sina leder själv och nöja sig med okryddad Omega 3.

Störd nattvila
Natten mellan lördag och söndag blev orolig. En timme efter midnatt vaknade Mia och jag av springet av små klo­försedda tassar på mellantaket till sov­rum­met. Mössen håller på att installera sig för vintern. Efter ett tag tystnade ljudet och vi somnade om.

02.07 var det dags för nästa väckning. Regnet forsade ner på taket och ljudet som Mia är så rädd för hördes igen. ”Snälla matte släpp ut mig” pep hon vid dörren.

Jag hämtade henne och la henne i sängen bredvid mig och hade nästan somnat när jag kände att hon hoppade ner. ”Snälla matte släpp ut mig” pep hon vid dörren igen.

Det blev en repris på hämtningen som också den slutade med att hon hoppade ner efter en stund och ville ut. ”Nej” ropade jag med eftertryck och tillade att hon skulle stanna inne.

Efter ytterligare en ljudlig konsert som inte gav önskat resultat, hoppade hon upp med fram­tassarna på dörr­hand­taget i förhoppning om att kunna öppna dörren. Efter en kort stund lyckades hon, bara för att mötas av nästa (jag har dubbla dörrar ut till verandan).

Hon praktiserade samma teknik på den, men var tvungen att ge upp så småningom. Klok av tidigare ut­bryt­nin­gar låser jag den dörren också numera. Jag hörde några lågmälda protester, men vid det här laget insåg hon att slaget var förlorat. Lyckligtvis hade regnet avtagit under tiden så skräckljudet hördes inte längre, annars hade hon säkerligen fortsatt.

En god stund senare hörde jag hennes ”här kommer jag-läte” och kände att hon hoppade upp på täcket. Där la hon sig äntligen till rätta. Strax efteråt slog klockan tre.

Hur i all världen ska jag kunna lära henne att störtregn mot plåttak inte betyder fara?