Det är Mias förtjänst att jag har nydiskat. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att hon har hämnats.

Klockan 5.55 i morse signalerade hon att hon ville gå ut så jag stapplade ur sängen och släppte ut henne. Om temperaturen tillåter det brukar jag haka upp dörren in till köket, men så tidigt i morse kändes det kallt så jag stängde dörren och gick och la mig igen. När jag steg upp såg jag att hon hade lämnat en ”present” på mattan i verandan i form av en näbbmus men hade inte hört henne.

Förmodligen ville hon in och få sin frukost, men ringde inte på klockan som hon vanligtvis brukar. Hennes för­synta jamanden hörs inte in i sovrummet. Eller så sov jag extra tungt. Jag får återgå till babyvakten.

Dagen har varit olidligt lång. Ju fler timmar som gick, desto oroligare blev jag. Jag har förgäves lockat i flera omgångar. Om jag inte hade haft sällskap ett par timmar på eftermiddagen hade jag antagligen gått upp i limningarna. Inte ens då dök hon upp, hon som brukar vara så nyfiken på besökarna.

Ingen kisse dök heller upp till nån av dom vanliga mattiderna. I regel ses vi var tredje eller var fjärde timme åtminstone när hon känner sig sugen på mat. Men inte idag.

Framåt halv sex ringde jag fru grannen för att höra om hon hade synts till där? Junior trodde sig ha sett henne på sommargrannens brygga vid tretiden, men inte sen dess. Det var ju en tröst, men flera timmar sen. Nya lockrundor.

Antagligen hörde hon min förtvivlan när jag ropade på henne och bestämde sig för att komma en stund senare. Jag hade just bestämt mig för att diska för att distrahera min oro men släppte förstås allt jag hade för händer när hon äntligen kom in.

Hon var lika glad som vanligt när hon kom. Och vrålhungrig. Hon satte i sig två portioner i ett nafs. Sen försvann hon ut lika fort som en avlöning. Men nu visste jag ju att hon var välbehållen och kunde diska med ro i själen.

Jag inser att jag är en bedrövlig kattmatte som inte begriper att det är katten som bestämmer. Ett marsvin eller en tamkanin skulle nog passa mig bättre.