Om nån hade frågat hur jag ställer mig till eutanasi tidigare idag, hade jag säkerligen sagt att jag är för. Efter kvällens film om Jack Kevorkians kamp för dödshjälp i USA har jag modererat min upp­fatt­ning.

Att ämnet är aktuellt i Finland visste jag inte förrän jag googlade och hittade en artikel i Vasabladet från 2010 med rubriken ”Finland diskuterar eutanasi i höst”. Jag visste inte heller att en majoritet av mina lands­män är för dödshjälp, vilket Dagens Nyheters e-upplaga skriver om den 31.7.2011.

Tillbaka till filmen. Jack Kevorkian hjälpte närmare 200 människor att begå självmord och blev åtalad vid flera tillfällen men frikändes eftersom medhjälp till självmord inte var olagligt i Michigan.

Så långt hade han min fulla sympati. Men då han tog steget över till aktiv dödshjälp reste sig nack­håren. Jag förstår hans motiv till att få ett sånt fall prövat i Högsta domstolen, men jag tog avstånd från agerandet.

När filmen var slut var jag säker på vad jag tyckte. Att själv bestämma om och när jag tar mitt liv är helt i sin ordning, men så snart en annan person orsakar dödsfallet ansåg jag det måste klassas som mord. I annat fall är risken för missbruk uppenbar.

Tydligen gör man en annan bedömning i tre länder inom EU – Holland, Belgien och Luxemburg. Sen kan man förstås diskutera var man drar gränsen mellan passiv och aktiv dödshjälp?

Frågan inställer sig också om det är hu­manare att låta en människa långsamt svälta ihjäl genom att sluta med näringstillförseln än att ge henne en spruta som släcker livet omedelbart? Om jag fick och hade förmågan att välja i det fallet skulle jag säkerligen välja det senare trots allt.

I princip är jag alltså mot aktiv dödshjälp. Å andra sidan har jag bara en princip – att inte ha några principer. Måtte sunt förnuft och medicinska fakta få råda om eller när den dagen kommer!