I förrgår kände jag mig hedrad, igår begagnade jag förskottsarvet och idag har jag hedrat de avlidna genom att putsa fönster och bjuda på kaffe.

Hedrande
I torsdags kväll kände jag mig hedrad. Kommunhuset i Dalsbruk var upplyst till min ära. När jag steg ur Silverpilen kom jag dessutom på att det var jag som var kvällens programpunkt. Det fick mig att känna mig extra viktig. 😀

Kvällens presentation skulle ge svar på frågan ”Vad är Facebook?”. När jag bad om svaret en timme senare var det en herre i sällskapet som uttryckte sig kort och koncist: ”Råddigt!”. Precis som i Kimito en vecka tidigare kom åhörarna fram till att det nog är mycket trevligare att umgås ansikte mot an­sikte. Jag instämmer till fullo.

Praktiskt förskottsarv
I somras (tror jag det var?) frågade mamma om jag ville ha mormors och morfars soppslev i silver. Det ville jag gärna. Dels för att jag saknar en ”finslev” och dels för att den har tillhört nära släktingar.

Igår fick jag anledning att använda den. Herr och fru grannen plus junior var inbjudna på snålsoppa. För att kompensera den ytterst enkla rätten dukade jag med finaste porslinet, silversleven och hand­målade vinglas. Det gjorde succé – gästerna tyckte soppan var god.

Alla helgons dag
Ingen av de avlidna i min släkt- eller bekantskapskrets är helgonförklarade, så jag tog mig friheten att putsa ena sovrumsfönstret idag trots att det var helgdag. Det var för all del ett plötsligt infall jag fick och med tanke på hur sällan just den här typen av infall anfaller skred jag omedelbums till verket.

Mia ”hjälpte till” som vanligt. Hon hoppade upp på sängen, klev via nattduksbordet upp på fönster­posten och klämde in sig mellan ytter-och innerfönstret så att hon var i vägen för mig. Men det gjorde förstås inget, jag hade ju inget beting.

När jag öppnade ytterrutan tyckte hon det var lämpligt att hoppa ut, gjorde en kort sväng och ville sen in tillbaka. Nu var hon nöjd med sina påhitt. Hon la sig till rätta på sängen, putsade sig som vanligt och somnade en kort stund senare.

På mindre än en halvtimme var jag klar. Innan jag hade hunnit städa bort tvättfaten knackade det på dörren. Bonuspappan var ut på promenad. ”Jag tänkt int kom hit” sa han när vi hade hälsat. ”Jasså?” undrade jag. Han förklarade att han hade tänkt vända vid sommargrannen psykologens hus men hade trots allt beslutat gå lite längre. Det var jag glad för.

Efter lite trugande fick jag bjuda honom på eftermiddagskaffe medan vi fortsatte prata. Ingen av oss visste för all del nåt nytt, men vi hittade ändå samtalsämnen i en timme. Sen ville han gå ”innan det blir mörkt”.

Efter det fortsatte rengöringsivern. Jag städade bort tvättfaten och diskade. Mia såg till att köksbordet blev rengjort. Fru grannens blombukett lockade hennes nyfikenhet, vilket fick vasen att stjälpa och vattnet att rinna ut över bordet. ”Neej Mia, vad gör du?” gastade jag i högan sky.

Innan jag hann fram med disktrasan hade hon börjat slicka i sig vattnet, precis som om hon insåg att hon borde hjälpa till att städa upp efter sig. Förstås var hon bara törstig, men jag uppskattade hennes insats.

En lite annorlunda helgdag. 🙂