Jag har förberett ett möte, haft både inhemska och utländska besökare och mött fyra gentlemän.

Mötesförberedelser
Förmiddagen gick åt till förberedelser för dagens styrelsemöte. Ordföranden för väglaget hade kallat till möte idag kl 17.00. Det innebar att vägenhetsförteckningen behövde dammas av och göras om till ett faktureringsunderlag.

Besök
Jag hade en sida kvar att läsa i Annonsbladet när det knackade på dörren. Innan jag hade fått av mig filten, rest mig från sängen och bytt glasögon, hörde jag en välbekant stämma undra om det var nån hemma. Bonuspappan var ut på promenad.

För en gångs skull fick jag bjuda på kaffe, men var tvungen att truga först. Jag tror förresten att jag aldrig har hört honom säga ”ja tack, gärna”. Det kanske beror på generationen han tillhör? Eller så är det en personlig egenskap – han vill inte vara till besvär?

En liten stund efter att han hade gått, knackade det på igen. Till min stora överraskning stod sommargrannen psyko­logens två systrar och en systerdotter utanför dörren. Plötsligt var vi ett internationellt sällskap – en syster och hennes dotter bor i USA och den andra systern bor i Sverige. Av naturliga skäl sliter dom inte på mina mattor särskilt ofta, så det var ett glatt återseende.

Styrelsemöte
Vid 16-tiden tog damerna på sig ytterkläderna och sa hej då. Perfekt tajming, då hann jag putsa dojorna från katthår och fågelfjädrar, ställa ut Mias mat i verandan och göra mig i ordning.

Den här gången kom jag i håg att stoppa ner ficklampan i kassen med material jag skulle ha med mig. Kameran fick också följa med. Dessutom två soppåsar eftersom jag ändå gick förbi soptunnan.

Med fyra minuter till godo steg jag in i ordförandens kök och hejade på dom tre gentlemännen som satt där. ”Vi börjar väl med kaffe” tyckte ordföranden. När det var upphällt dök den fjärde gentle­mannen upp och styrelsen var samlad.

En och en halv timme senare var vi klara. Det hade inte ens hunnit bli mörkt, men jag plockade ändå upp ficklampan när jag kom till skogsstigen för att slippa dratta på ändan.

Om jag minns rätt har jag inte kunnat titulera mig sekreterare sen förra århundradet då jag satt i styrelsen för ett par föreningar. Efter dagens möte har jag återfått titeln. ”Du är ju utbildad sekreterare” påpekade ordföranden. Om jag hade talat om att jag inte har varit anställd som det mer än under ett år på 70-talet hade jag kanske inte fått uppdraget? 😀