Läckaget är tätat, jag har fått ett nytt låsproblem och träffat en vykortskonsument. Resten av veckan är körig.

Blixtens bror
Idag på förmiddagen ringde snickaren och sa att han var i närheten och undrade om han kunde komma och fixa dasstaket? Jag sa att han var välkommen. ”Jag är där om fem-tio minuter” lovade han.

Jag fortsatte med det jag höll på med vid datorn, men kom efter en stund på att det måste ha gått mer än tio minuter. Strax därefter knackade det på dörren och in kom den omtalade.

När jag var på väg ut för att visa honom läckaget talade han om att han redan hade tätat läckan. Wow, den mannen måste vara bror med blixten! Och inget blev jag skyldig – ”det hör till” sa han glatt. Flera såna hantverkare tack!

Nytt låsproblem
Mina antika skåp under diskbänken har lika antika lås. En enkel och fiffig konstruktion i sig, men ett av låsen har Mia lyckats få ur funktion när hon i sin mattiggariver fastnade med klorna.

Tappen som går genom handtaget sitter inte längre i rätt läge och hittills har jag inte lyckats åtgärda det. Jag har för all del inte ansträngt mig så väldeliga, det är lika enkelt att lämna dörren på glänt, men det irriterar mig att låset inte fungerar.

Vad jag kan förstå, behövs inga nya delar. Dom gamla håller säkert i 100 år till, det gäller bara att pilla dit tappen. Förutsatt att den inte är så sliten att den åker igenom hålen? Hm, det får bli en programpunkt under helgen.

Vykortsköpare
I samband med att vi bytte skrivbordsbakgrund under kursen idag, utbrast en av deltagarna: ”Och så vet jag att du är en duktig fotograf!”. Jag blev så häpen så jag inte kom mig för annat än att niga. Sen återfick jag fattningen och tackade så mycket för vänligheten.

Hon hade minsann köpt flera av mina vykort och blev glad då jag talade om att det nu finns höstmotiv att köpa. Jag passade också på att visa mina utställningsbilder eftersom dom råkar sitta direkt vid in­gån­gen till vår kurslokal.

Späckat program
I morgon har jag tänkt åka upp till FPA för att visa att jag lever, därefter har jag bokat in ett kund­besök i Dalsbruk och som avslutning ska jag gratta ett födelsedagsbarn i efter­skott. Full rulle med tanke på att jag känner mig upptagen redan om jag har en enda tid att passa.

Fredagen är något lugnare – bara två tider att passa. På lördag är jag faktiskt obokad och reserverar redan nu den dagen som ”egen-tid” för att kunna vara trevligt sällskap på söndag kväll. 🙂

Egentligen begriper jag inte varför jag bokar tider med folk? Det räcker väl om man säger till exempel ”mellan två och tre”. Troligen är det nån kvarleva från yrkeslivet. Av respekt för andras tid fastslår jag ett klockslag och försöker hålla den tiden. Men jag gillar det inte. Då känner jag mig ofri.

Å andra sidan blir möten eller besök aldrig av om jag säger ”nån gång nästa vecka” har jag märkt. Då förtränger jag dom helt och tycker det är nesligt när nån är tvungen att påminna mig om vad jag lovat.

Tips på en optimal lösning mottas tacksamt!