Månad: oktober 2011

av

31.10 – En fullkomligt gräslig dag

Dagen har gett mig anledning att begrunda och har lärt mig ett ändrat förhållningssätt.

Bakgrund
Strax före sex i morse släppte jag ut Mia som vanligt. När jag steg upp ett par timmar senare syntes hon inte till, men jag var inte speciellt orolig. Vid det här laget vet jag att hon kan ”försvinna” några timmar.

Jag tröstade mig med att hon säkert skulle vara hungrig vid lunchtid och bestämde att hon säkert skulle dyka upp innan jag var klar med disken. Men nej, ingen kisse. Oron tilltog så jag gick ut och lockade. Ingen kisse.

För att skingra tankarna gick jag med soporna upp till soptunnan och höll samtidigt utkik, men varken såg eller hörde henne. På hemvägen lockade jag igen, fortfarande utan resultat.

Framåt halv tre var jag gråtfärdig. Idag var höstutställningen slut och vi hade fått besked om att hämta våra bilder före klockan fyra så jag ställde ut mjölkfatet på verandabordet, fyllde på torrfoder och åkte motvilligt i väg.

Hela vägen fram och tillbaka visualiserade jag Mia på sittande på trappan när jag kom hem. Men nej, ingen Mia. Både mjölk och torrfoder var orörda så jag visste att hon inte hade varit hemma. Det ledde till en ny resultatlös sökrunda.

Vid fyra mådde jag nästan illa efter alla inre syner om vad som kunde ha hänt henne. Jag hade ingen matlust och kände mig helt utmattad så jag la mig på sängen för att läsa. Innan jag kände att ögon­locken höll på att falla igen tyckte jag att jag uppfattade ett svagt ljud utanför köksdörren. Jag steg upp och öppnade för minst hundrade gången idag – och där stod hon.

Efter 9,5 timmar var hon äntligen välbehållen tillbaka. Hon fick genast mat som hon åt med god aptit och sen gjorde hon mig sällskap i sängen. En halv timme senare steg jag upp för att värma middag. Då hade Mia också vilat färdigt. Hon kände doften av fisk och parkerade sig vid diskbänken, fick ett par bitar, tog några slick ur matskålen och så ville hon gå ut igen. Det fick hon förstås.

Lärdom
Den här dagen har slutgiltigt lärt mig att jag omöjligt kan ha kontroll på var hon är eller vad hon gör. Om hon kan, kommer hon hem. Men först när hon själv vill. Att jag oroar mig hjälper inte ett smack, jag mår bara dåligt.

Och om hon inte kommer tillbaka, är det inget jag kan göra nåt åt. Jag kan inte skydda henne från alla faror med annat än att jag stänger in henne och det är inget kattliv anser jag. Jag måste leva mitt liv och hon måste leva sitt.

 

av

30.10 – Tid(löst)

Jag irriterar mig på tidsomställningen och har haft tur igen. Mia har träffat sin hundkompis.

Vintertid
Visst är det väl urfjantigt att vi ska ställa om klockan två gånger per år? Hur mycket kostar det samhället i form av extra administration? Årstiderna har ju sin gilla gång, kan vi inte nöja oss med det? Det vore oerhört intressant att träffa den som kom på idén och höra argumenten för införandet.

Tur igen
Idag hade jag den makalösa turen att bli bjuden på middag igen. Den avnjöts vid ett bord med sjö­utsikt och som alltid i trevligt sällskap. Kocken hävdade anspråkslöst att den enkla rätten inte var värd mina ovationer men det är ju inte måltidens komplexitet som avgör om det smakar bra eller hur?

Att jag fick ont i magen och att tårarna rann hade inget med maten att göra. Det berodde på att jag skrattade så gott åt en travestering att jag höll på att ramla av stolen. Roande underhållning ingick således. En middag som lyste upp den i övrigt gråmulna och regnsjuka söndagen.

Kompis på besök
Efter lunchtid ringde sommargrannen psykologen och frågade vad jag gör. ”Brer en smörgås så jag ska överleva till middagen jag är bjuden på” svarade jag. ”Du kan väl komma ut och äta din smör­gås?” tyckte hon.

Hon stod alltså redan utanför ytterdörren och eftersom hon bad mig komma ut förstod jag att hon hade Mias kompis med sig.

Mia följde intet ont anande med ut, men hajade till lite när hon såg Kasper genom kattingången. Sen kom hon tydligen på vem han var och gick ut och satte sig på trappan.

Doften av min smörgås lockade in Kasper på trappan så han kom att sitta bakom Mia men det hade hon inget emot. Men när han skulle gå tillbaka till matte tyckte Mia uppenbarligen att han kom för nära. Hon lyfte ena framtassen för att signalera att han höll på att överskrida ”integritetsgränsen”. Som den gentleman han är, stannade han till och tog sen en lite vidare sväng. En vacker dag kanske dom rentav möts nos mot nos?

 

av

29.10 – Pust och stånk

Jag har gått från ängel till ärkeskurk, slarvat med nattsömnen och hållit mitt gamla löfte.

Från ängel till ärkeskurk
Under 24 timmar onsdag-torsdag hann jag vara allt från drömkvinna till odräglig besserwisser och ”en impregnerad amazon som världen aldrig hittills har skådat”. Upprinnelsen till kontakten var min in­sän­dare i ÅU som uppmärksammades av en herre i mogen ålder.

Det är definitivt första – och högst antagligen sista – gången jag blir kallad impregnerad amason. Jag är lite osäker på om jag ska tolka benämningen som en komplimang eller som en förnedring? Amason känns ju positivt, men en impregnerad dito är minst sagt svårtolkat.

His­torien är för lång och utlämnande för att berättas i ett blogginlägg, men platsar mycket väl i mina kommande memo­arer i fall jag kommer mig för att skriva ner dom.

Nattsudd
Igår hade jag tänkt ta det lugnt och ladda batterierna efter veckans ”människomyller”. Ödet ville annorlunda – inbjudan att dela en köttgryta fick mig att tänka om.

Efter köttgrytan hade jag tänkt återvända hem och njuta av en stillsam kväll, men det trevliga middagssällskapet ville förlänga um­gänges­tiden, så för att inte överge Mia föreslog jag att vi kunde inta kaffe efter maten på Udden. Efter elva timmars samvaro tog gäspningarna till slut över handen, kaffet var slut för länge sen och klockan hade hunnit bli 02.30.

Idag har jag känt mig ganska upphängd och nersläppt måste jag medge. Ansiktet som mötte mig i spegeln i morse förstärkte känslan. Jag såg ut att ha blivit tio år äldre.

Damer i mogen ålder ska inte slarva med skönhetssömnen. Vilket påminner mig om en kommentar jag tror jag har läst i en av Gunilla Dahlgrens böcker: ”När jag sa att jag skulle sova min skön­hets­sömn, undrade han om jag tänkte gå i ide”.

Verkställt löfte
Redan för ett eller kanske två år sen, lovade jag bjuda min ryska bekant på middag. I tisdags skickade jag äntligen en inbjudan till idag. Då hade jag ju ingen aning om att jag skulle känna mig som en ur­la­kad sill.

I fredags tackade hon ja och vi kom överens om en tid. Nästan direkt efter hennes ankomst blev jag tvungen att förklara varför jag gäspade så ofta. Men tröttheten gick över medan vi petade i oss maten och diskuterade människosyn, politik och den inskränkta attityden i små samhällen.

När vi hade ätit klart gick vi ut för att dra upp några blomplantor som jag också hade lovat. Sen blev det te och kaffe med nybakt kanelbulle som hon hade tagit med sig. Och mera prat förstås. En trevlig och lättsam samvaro idag också således.

Jag är ganska övertygad om att jag kommer att krypa tillbaka ner under täcket efter att jag har släppt ut Mia i morgon bitti. 😀

 

av

26.10 – Orubricerat

Igår var jag (också) uppe i gryningen, fick instämmande kommentarer och blev erbjuden familjevård. Grön(a) Anna blev oköpt. I natt var det frost och jag har löst ett tekniskt problem. Mia har lärt sig vika tvätt.

Fortsatt tidig väckning
Mia har flyttat fram väckningen med en halv timme. Redan 20 över 6 börjar hon rafsa på grejerna som hänger på dörrhandtaget. I gengäld kommer hon in lite tidigare på kvällarna.

I förrgår gick jag tillbaka och la mig ett par timmar, men igår morse beslöt jag försöka vakna. Mina dagliga vädernoteringar inskränker sig numera till ”Mörkt” och aktuell temperatur.

Instämmande kommentarer
I gårdagens ÅU fanns min insändare med samma text som i blogginlägget den 23.10. Många hade tydligen läst den och tyckte den var bra. Alltid roligt att höra.

Alla som hade läst den delade också min uppfattning om den s k vården. Återstår att se om in­sän­da­ren kommer att bemötas av nån som vill försvara idén?

Vänligt erbjudande
Igår kväll ringde jag herr grannen i ett ärende. Innan jag fick en syl i vädret erbjöd han mig fa­mil­je­vård (han är knappt tio år yngre än jag). Jag kunde få eget rum en trappa upp, men var tvungen att ta mig upp och ner utan hjälpmedel. På övervåningen fanns också en toalett jag kunde disponera.

För säkerhets skull frågade jag om jag förväntades hjälpa till i hushållsarbetet? Jag tolkade hans svar så att det berodde på om jag var kapabel att ta mig upp- och nerför trappan. Diplomatiskt svar. 😀

Tji servis
Jag får dess värre fortsätta sukta efter Grön Anna… Den tredje damen på ön med samma namn som säljaren, hade heller ingen servis att sälja.

Så småningom fick jag ett svarsmeddelande på Facebook om att servisen fanns att hämta på en ad­ress i Åbo. Och dit åker jag ju inte om jag inte är nödd och tvun­gen.

Nattfrost
I morse frasade det under Croqsen när jag hämtade tidningen och det kändes ovanligt kallt i morgon­rock. Inte så konstigt, termometern stod på 2,2 grader. Det börjar väl bli dags för kallare väder och varmare kläder.

Tekniskt problem
Under gårdagens kurs kunde jag tyvärr inte använda datorprojektorn. Hur jag än bar mig åt syntes bara skrivbordets bakgrundsbild. Till slut var jag tvungen att ge upp och fick nöja mig med bläd­der­block och penna.

I morse beslöt jag mig för att göra nya försök. Samma resultat. Men sen kom jag på lösningen. Da­torn har tydligen varit kopplad till en extern skärm tidigare och var därför inställd på dubbla skärmar. När jag tog bort bocken vid ”Utöka Windows skrivbord till den här bildskärmen” funkade allt som det skulle. Tur det då, annars vore jag varit väldigt handikappad när jag ska visa kursdeltagarna hur det ska se ut på skärmen eller var dom ska klicka.

Mia har lärt sig vika tvätt. 😉

 

av

24.10 – Meningslöst arbete

En stor del av dagen har gått åt till att leta rätt på en adress och ett telefonnummer.

Adressjakt
I det här landet kan man fortfarande vara ganska anonym inser jag. En av fastighetsägarna i väglaget har bytt efternamn och därmed också adress trodde jag och har försökt hitta den nya adressen under en längre tid.

Efterforskningar på Fonecta/Eniro (numera samma bolag) och gav visserligen ett telefonnummer med samma riktnummer som området där vi bor, men jag har trots upprepade försök aldrig fått nåt svar där.

Idag anlitade jag befolkningsregistret och osoitepalvelu.net, men fick en nit där också. Sen försökte jag med servicenumret för adresstjänster. Jag fick besked om att det inte finns nån adress registrerad för personen i fråga: ”Den kan vara hemlig, men försök med magistraten”. Sam­talet med magistraten blev också fiasko, där hänvisade man till servicenumret jag nyss hade ringt.

Sista chansen var min före detta kollega, pärlan på skattekontoret. Om skattemyndigheten skickar ut besked om fastighetsskatten måste dom ju ha en adress? Jodå, det hade dom. Det visade sig att det var den som jag redan har! Alltså har jag lagt ner ett antal timmar fullkomligt i onödan. 😦

Telefonnummer
Ägaren till servisen jag fyndade är också svårfunnen. Idag ringde jag den dam som jag trodde var säljaren och som bor här i byn, men hon hade absolut ingen aning om nån Grön Anna. Nehe, då finns det förstås fler med samma namn konstaterade jag.

In på Eniro igen. Javisst fanns det en namne på ön, två till och med. Jag ringde den första, men hon ville heller inte kännas vid nån servis. Den tredje damen med samma namn hittade jag två telefon­nummer till. På båda numren fick jag meddelandet ”Kontakt med numret ni har slagit fås ej”.

Men skam den som ger sig. På samma adress fanns en herre med samma efternamn. På hans nummer var det upptaget. När jag så småningom fick svar visade det sig vara hans pappas fru som säkerligen var ute i stallet där det inte fanns nån hörbarhet.

För säkerhets skull kollade jag vilket av numren till henne som var korrekt. Det var inget av dom. Jag fick ett helt nytt nummer. Där fick jag samma felmeddelande, fast på finska så hon är nog kvar i stallet.

Jag har tidigare idag lämnat meddelande till henne på Facebook så egentligen kunde jag vänta tills hon läser det och svarar, men eftersom jag hade lovat hämta servisen idag på eftermiddagen ville jag gärna nå henne snarast möjligt. Hon måtte ju tro att jag bluffade när jag aldrig dök upp.

Ibland är det tungt att vara envis. 😀

 

av

Åldringar som handelsvara?

Nya grepp
En artikel i ÅU den 21.10 med rubriken ”Vård i familj ny satsning inom äldreomsorg” fick mina nackhår att resa sig. Jag såg med fasa framför mig hur jag på ålderns höst blir inhyst i en skrubb hos en vilt främmande familj och satt i slavarbete. Och om värdfamiljen inte gillar mig kan dom dumpa mig och byta ut mig mot en annan åldring.

”Familjevård lämpar sig för äldre som inte längre klarar sig ensamma hemma, men som inte heller behöver ett effektiverat serviceboende” står det som förklaring till den nya vårdformen och i fakta­rutan läser jag: ” Vårdersättningen till familjen som tar emot en äldre människa i sitt hem är 1000‑1200 € per månad per klient. Ersättningarna för omkostnader, som mat och bostad, är omkring 550 € per månad.”

Det finns alltså ett pris på mitt huvud. Om en värdfamilj kan ta hand om ett halvdussin åldringar börjar ersättningen närma sig en årsinkomst. Vilken affärsidé! Mor eller far i familjen behöver inte längre jobba utanför hemmet.

Och ifall familjen tröttnar på mig eller är missnöjd med mig kan dom slänga ut mig och skaffa en ny åldring. Det lär inte råda nån brist på ”klienter”. Bara ordet klient får mig att må illa.

Idén är också att åldringen i famil­je­vård ”kan laga mat och delta i hushållsarbetet enligt förmåga.” Det är där slavarbetet kommer in. Så länge jag kan gå och stå, blir jag tvungen att passa ungar, gå ut med hunden, städa, diska, tvätta och laga mat åt familjen. I bästa fall får jag också mat.

När jag är klar med dagens arbete blir jag inlåst i den mörka skrubben som ska föreställa ”eget rum” och lyset släcks senast klockan 21. Ficklampa eller stearinljus får jag förstås inte ha på grund av s k säkerhets­skäl och mina personliga tillhörigheter är begränsade till en kam och en tvål.

Kommunen som ska övervaka värdfamiljen blir givetvis visade ett trivsamt litet rum när dom kommer på inspektion och jag visas upp i finaste klänningen med rouge på kinderna för att se välmående ut. Alla mina försök att beklaga mig hindras av att jag har fått en kraftig dos med lugnande medel.

Om jag inte var förvirrad eller dement när jag flyttade in, lär jag bli det på nolltid, vilket resulterar i att jag blir omyndigförklarad och fråntagen mina sista medborgerliga och mänskliga rättigheter i sam­hället.

”Det är en mycket mänsklig form av vård!” anser Kirsi Ollonqvist, medlem i planeringsgruppen för familjevård i Egentliga Finland. Det får stå för henne, mig övertygar hon inte.

Jag kan bara hoppas att jag dör hux flux i min egen säng på Udden innan jag ”kvalificerar mig” för familjevård!

 

av

22.10 – Nice doing business

Igår aktiverade jag en guide och levererade vykort. Idag har jag beställt donationskort och fyndat på bytesbörsen.

Borttappad guide
Min före detta granne ringde tidigare i veckan  och undrade om hon kunde få hjälp. Guiden skanner och kamera verkade ha försvunnit från datorn.

Jag återställde guiden, städade datorn från skräpfiler och återaktiverade Picasa som stan­dard­pro­gram för bildvisning. Installationen av den nya skrivaren hade tydligen ändrat på en del inställningar.

Under tiden jag höll på med datorn ringde min vykortskund och flyttade fram mötestiden en timme. Det gav mig tid att göra en snabbvisit hos Trollkarlen innan jag infann mig hos kunden.

Leverans
Redan för en månad sen fick jag beställningen på höstmotiv men leveransdagen har inte lyckats passa in förrän nu. Bättre sent än aldrig.

Det är första gången jag har blivit bjuden på kaffe hos en vykortskund så det var en trevlig över­raskning. Dom tio motiven valdes snabbt ut och vi förflyttade oss tillbaka ut i butiken där jag plockade upp önskat antal i vykortsstället.

När jag hade räknat igenom antalet osålda vykort från förra leveransen och vi var överens om åter­köps­priset, sträckte den unge mannen fram handen och sa ”nice doing business”. Jag borde förstås ha svarat ”my pleasure” men fann mig inte till­räckligt snabbt. Det fick bli ”tack det samma” i stället.

Donationskort
I dagens ÅU hittade jag en artikel om behovet av organdonationer. För länge sen fyllde jag i ett dona­tionskort i Sverige, men slängde det när jag flyttade hem eftersom det inte gällde här.

Tack vare webbadressen i tidningen kunde jag beställa ett nytt idag. Om det finns nåt organ som duger sen jag lämnat min kropp överlämnar jag det med glädje till nån som kan ha nytta av det.

Fantastiskt fynd
På Facebook finns en bytesbörs för Kimitoön där jag blev medlem idag för att se om jag kanske kunde bli av med nåt jag inte behöver. Det blev tvärtom (inte helt oväntat ;)).

En medlem i gruppen ville bli av med Grön Anna i 21 delar. Grön Anna! Mitt älsklingsmotiv! Jag högg direkt. Ända sen jag åt middag hos mina svärföräldrar 1989 har jag älskat den servisen. Min svärmor hette förresten Anna. Henne älskade jag också.

Jag gillar mönstret och framför allt att det går i grönt i stället för blått som annars ofta är fallet. Servisen är tillverkad av Rörstrand i början av 1900-talet, men medan jag bodde i Östersund hittade jag ny­pro­duk­tion (eller kopia?) av kaffekoppar i en affär. Fast mönstret stämde inte helt överens med svärmors koppar upp­täckte jag och gick besviket därifrån.

Säljaren på bytesbörsen ville ha prisförslag, så jag googlade hastigt och lustigt. Serviser med mer än dubbla antalet delar säljs för mellan tre och fyratusen kronor (328-437 €) noterade jag. På sajten där jag hittade bilden här intill, säljs mattallrikar för 55 kronor per styck, vilket innebär 72 € för ett dussin enligt dagens kurs.

Därefter lämnade jag ett bud som jag var beredd att höja, men fick ja på stört. Vilken lycka! Till råga på allt bor säljaren här i byn så hämtningskostnaden är minimal. På måndag har vi kommit överens om att jag hämtar dyrgriparna. Snacka om röta. 😀