Igår var jag på kundbesök, idag har jag sytt en gardin och designat höstkorten. Mia har ny vilo­plats.

Kundbesök
Efter lunch igår greppade jag ”intelligensprotesen” och gav mig av till mina vykortskunder för upp­följ­ning av sommarens försäljning. Ingen hade sålt slut på sommarkorten, men det var ganska glest i en del av vykortsställen.

På första stället fick jag frågan om jag tänker trycka julkort. Samma fråga som mamma ställde mig när vi senast pratades vid. Mitt spontana svar blev nej, men sen ändrade jag mig och sa att jag skulle höra mig för om det fanns intresse på flera håll. Intresset var synnerligen lamt, så det blir inga julkort. Åtminstone inte i år. Jag kanske ändrar mig nästa år.

Dörrgardin
Eftersom det ösregnade och stormade när jag skulle i väg igår, fick Mia stanna inne medan jag var borta. När jag kom hem hade hon roat sig med att försöka få tag i hjärtat som hängde på insidan av den yttre köksdörren (jag har dubbla dörrar).

Hon hade naturligtvis lyckats och dessutom rivit ett par hål på den virkade gardinen som täckte glasrutan. Lyckligtvis passade en av dom gamla gardinerna från vardagsrummet, men den behövde sys för att jag skulle kunna hänga upp den på en sån där ”spännvajer” eller vad det nu heter.

Under dagens elavbrott blev det ett lämpligt tillfälle att sy, korta av och hänga upp gardinen. Riktigt fint blev det. Ingen märker att det är en del rostfläckar på den efter metalltrissorna som den hängde i tidi­gare.

Höstmotiv
Tack vare tips från en kollega i Fotoklubben har jag hittat ett nytt tryckeri. På deras webbsajt finns ett verktyg som man kan använda för att designa egna trycksaker och vykort.

Första beställningen på höstmotiven ramlade in redan igår så idag satte jag i gång med att testa verk­tyget. Ganska så smidigt gick det att fixa till bilderna och texten på baksidan. Jämfört med vad jag har betalat för tryck tidigare är dom dyra, men om kvalitén är så bra som det påstås är dom värda sitt pris. Förhoppningsvis tycker kunderna det samma.

Ny viloplats
Mia har kommit på att det är bra att ligga och vila i solstolen. Där kan hon hålla koll på regnet och har nära att gå ut när det är uppehåll. Stormen tycktes inte bekomma henne, men våt vill hon inte gärna bli.

Jag har beställt tömning, praktiserat i köket, haft tur med vädret, inspekterat olycksoffret och vet nu vilka grodarter som finns i vårt land.

Dags för tömning
Visst är det väl lustigt att tankvakten till avloppstanken nästan alltid larmar strax före en långhelg eller under ett veckoslut? Det är för all del ingen panik när larmet går, enligt dom upplysningar jag har fått är det en vecka kvar tills det börjar rinna över och jag visste att det snart var dags.

I går förmiddag fick jag i vilket fall höra den nya signalen. Det betyder alltså att den nya tankvakten fungerar. Tur det då.

Idag ringde jag och beställde tömning. ”Vi kommer när vi har passligt” fick jag besked om. Det brukar innebära max ett par dar.

Kökspraktik
Igår åt jag plommon till lunch och kokta ägg med smörgås till middag. Jag hade visserligen tagit fram kassler­biffar (skivad fläskkarré) ur frysen igår, men gav mig inte tid att tillreda dom. Idag åkte dom in i ugnen och smakade precis så gott som jag hade förväntat mig. Det var länge sen jag åt kött.

För att ta vara på åtminstone en bråkdel av den mogna frukten på tomten, beslöt jag laga kräm på äpplen och plommon. En riktigt lyckad och smaklig kombination.

Det känns också bra att veta att rätten inte innehåller en endaste tillsats. Bara färsk, obesprutad frukt, vatten, lite rörsocker och majspulver till avredningen. En dutt vispgrädde till satt fint.

Tur med vädret
Vilken himla tur att jag klippte gräset igår! Idag slog regnvädersprognosen in. Hela veckan ska bli regnig sa dom på TV-vädret igår. Förra gången hade jag också tur, det började regna dagen efter.

Dagen var alltså som klippt och skuren för att fortsätta på produktkatalogen. Troligen därför jag fick för mig att jag skulle laga mat? Allt för att förhala.

Men en katalogsida och 24 nya bilder lyckades jag få till innan jag och ryggen lessnade. Jag laddade också upp bilder till ett webbalbum, skickade länken till höstmotiven till mina vykortskunder och för­var­nade om ett förestående besök den här veckan, så lite nytta har jag allt gjort.

Rana temporaria

Inspektion av olycksoffret
Det allra första jag gjorde idag efter att ha fått i mig frukost och på mig kläder, var att kolla om liket från igår (se gårdagens inlägg) låg kvar. Annars kunde jag gott tänka mig att mårdhunden/-arna hade kalasat på det.

Det låg faktiskt kvar. Jag kände mig lika lessen som igår när jag bar i väg med det inför fotografering. Men gjort är gjort.

Artbestämning
Min biologilärare skulle få krupp om han visste att jag påstod att jag hade tagit livet av en lövgroda! Den lektionen var jag uppenbarligen inte med på.

Tur att mina bloggläsare är välinformerade. Jag har idag fått klart för mig att lövgrodor omöjligt kan finnas i det här landet. Dessutom är dom gröna till färgen så det borde vara svårt att ta fel. Men sånt är jag duktig på.

I det här landet förekommer tre sorters grodor om man bortser från skrattgrodan har jag nu lärt mig. För jag antar man kan lita på att Helsingfors universitet vet hur det ligger till?

Jag har börjat höststäda, amputerat en groda och blivit attackerad. Mia är mån om tand­hygienen.

Höststädning
Jag har äntligen insett att ju mer jag klipper ner och städar bort på hösten, desto lättsammare har jag det på våren. Idag fyllde jag skottkärran med gräs, mossa och utblommade lupiner och ställde in dy­nor­na till hammocken i vinterförvar.

Tragisk olycka
Efter en sen snabblunch tog jag i tu med gräsmattan ”på nersidan”. Jag var i gott sällskap. Både på udden mittemot och hos herr och fru grannen hördes också gräsklipparsurr.

I närheten av kaneläppelträdet hördes ett dovt ljud från gräsklipparen. Först trodde jag att jag hade klippt sönder ytterligare ett nerfallet äpple, men i samma ögonblick fick jag syn på en groda med avklippta ben som låg i gräset intill gräsklipparen.

Stackars groda… Den hade antagligen försökt gömma sig i det långa gräset i stället för att hoppa i väg. Jag stannade genast gräsklipparen för att se om den visade några livstecken, men den låg alldeles stilla och reagerade inte på beröring. För säkerhets skull krossade jag den under klacken för att den inte skulle lida om den mot förmodan fortfarande var vid liv.

Det är första gången det har gått så illa. En sork har jag tagit kål på tidigare, men grodorna brukar försöka hoppa ur vägen så jag hinner väja för dom.

Attack
Medan jag stod vid skrubbänken och satte färska blommor i en vas, upptäckte jag en vårtbitare som målmedvetet kröp in på trappmattan. Som tur är dom inte så snabba så jag hann greppa kameran för att få en närbild.

Bilden lyckades över förväntan men blev dess värre otydlig. Vårtbitaren kröp oförskräckt fram till kameran och var på väg över objektivet innan jag hindrade den.

Lyckligtvis gjorde den sig ingen brådska och verkade trivas på trappan, så jag fick några lyckade närbilder också.

Viktigt med god tandhygien
Att man borstar tänderna på hundar är inte helt ovanligt, men mig veterligen gör man det inte på katter. Mia har därför tagit eget initiativ. 😀

Jag har uppvaktat en 18-åring men kan inte minnas att jag fyllt 18 och knappt vad jag gjorde för 18 år sen. Hur ser det ut 18 år framåt i tiden?

Födelsedagskalas
Fördelen med att inte ha barn är att man inte blir påmind om sitt eget åldrande. Åtminstone inte på samma konkreta sätt som när man ser ens barn bli vuxna. Att ”lillflickan” plötsligt är myndig måste kännas underligt?

Bonussysterdottern firade sin 18-årsdag idag med allt vad mamman tyckte därtill hör. Vi fick inte sitta i köket som vi brukar, utan blev ombedda att kliva in i största salongen dagen till ära. Och som vanligt rikligt förplägade.

Den myndiga damen var lika rar och gullig som alltid och verkade inte tyngas märkbart av sin ålder. Det gör man nog inte förrän 20-30 år senare. 😉

18 år?
För 41 år sen(!) bör jag ha fyllt 18. Året var alltså 1970 och jag gick nästsista året på gymnasiet i ”Lönkan” i Helsingfors. Den skolan hade nämligen fyraårigt gymnasium.

Men själva födelsedagen har jag inget som helst minne av? Varken hur eller var jag firade den. Det året finns heller inte beskrivet i nån dagbok, jag gjorde uppehåll i dagboksskrivandet några år den tiden. Tänk om jag aldrig fyllde 18 och har en födelsedag till godo?

För 18 år sen
1993, då födelsedagsbarnet föddes, bodde jag med sambo och hund i Östersund och var anställd på Esselte Office, nuvarande Office, sen några år tillbaka.

I januari samma år fyllde svärfar 86 och i september föddes Fia, en cairnterrier, som blev en del av familjen i november ser jag i fotoboken, så lite koll har jag allt.

Om 18 år
Då är frågan hur 2029 ser ut, dvs 18 år framåt i tiden?

Jag har nyss fyllt 77, bor självfallet kvar på Udden med min kisse och är fortfarande pigg och rask för min ålder. Med ålderns rätt har jag dock investerat i tekniska hjälpmedel för snöskottning och gräsklippning. Silverpilen är utbytt mot en modernare och miljövänligare årsmodell.

Flera av ungdomarna har bildat familj så jag får fortsätta gå på födelsedagskalas, herr och fru grannen är pensionärer och junior fyller snart 29. På hans önskelista står en ny traktor, den gamla börjar bli sliten.

Den nya gröna vågen för några år sen har fått byn att blomstra och de flesta husen ägs numera av året runt-boende. Kommunen har bytt namn och blivit större, sjön framhålls som ett föredöme när det gäller vattenrening och vi fiskar gös och kräftor som aldrig förr.

Ute i stora världen har det skett en hel del förändringar till det bättre. Antalet svältande har minskat för femte året i rad, vår planet börjar sakta men säkert må bättre tack vare att profithungern har min­skat och konflikter löser man sällan längre med vapenmakt.

Om vi alla tror att det blir så, kan vi förändra världen!

Trapptaket håller tätt, fru grannen är ”oskyldig”, jag har tackat nej till en födelsedagspresent och guidat i byn.

Taket fixat
Snickaren aviserade sin ankomst till 10 i morse, men var i full gång redan en halv timme innan. Jag hade med knapp nöd hunnit avsluta frukosten.

En timme senare var taket klart. Ny skiva monterad och båda skarvar åtgärdade. Skönt att slippa oroa sig för att vattnet tränger in när höstregnen börjar på allvar.

Betalning verkställd
En stund efter att snickaren hade åkt, knackade fru grannen på och överräckte ett kuvert med texten Betalningstjänst. Jag trodde först att hon ville ha betalt för nåt, men kuvertet visade sig innehålla en tia. Det var be­tal­ningen för vykorten hon köpte i lördags.

Vi småpratade en stund (det är sällan jag storpratar annat än mot betalning ;)) och kom överens om samåkning på lördag. Bonussysterdottern blev nämligen myndig för ett par dar sen och firar till­dra­gelsen på lördag.

Tack, men nej tack
Efter lunch ringde Grisen/Tvillingen och undrade om jag hade några planer för eftermiddagen? Den enda planen jag hade kan jag lika gärna verkställa i morgon, så jag svarade att jag inte hade några. Det är viktigare att umgås.

Framåt kaffedags dök hon upp med en påse i var hand. Jag påpekade att det var för sent för födelse­dags­upp­vakt­ning, men hon påstod att den kan genomföras under hela året. Vad säger man till sånt?

Den ena påsen innehöll ett tjusigt blomarrangemang som kan stå ute och den andra en mängd små tomater. Det kändes hemskt att säga nej, men jag visste ju att jag inte skulle äta upp dom så jag tackade nej och förklarade varför. Som tur gillar Tvillingen tomater så det var inget problem.

Guidad byrunda
Vi har tidigare pratat om att gå runt byn, så jag föreslog en en promenad efter att vi hade tömt våra muggar. Rent geografiskt sträcker byn sig för all del långt bort, men vi beslöt gå den vanliga by­run­dan.

Hon frågade hur lång tid det skulle ta? Jag högg till med ”20 minuter, max en halv timme”, men i den makliga takt vi rörde oss förbrukade vi en hel timme! Troligen delvis beroende på att jag envisades med att berätta om alla tanter och farbröder som bodde i husen när jag var liten och vilka som bor där nu.

En givande och gemytlig dag!

Igår blev jag mätt på skattebetalarnas bekostnad, idag på en pensionärs. Mia har slitit på gångjärnen.

Lärarträff
Igår kväll var lärarkåren hos Kimitoöns Vuxeninstitut inbjuden till Villa Felix och en matbit som inledning på höst­terminen. Precis som i fjol, irrade jag bort mig och kom för sent.

För att säkert hitta rätt, tog jag hjälp av Google Maps innan jag åkte. Det borde jag aldrig ha gjort… Jag fick visserligen reda på kortaste vägen, men absolut inte den enklaste.

Halvvägs till Sirnäs var jag tvungen att ringa vår värd och fråga hur jag skulle åka. När hon förklarade vägen kände jag mig stendum. Om jag hade fortsatt rakt fram i stället för att svänga höger enligt färdbeskrivningen, hade jag sett Villa Felix-skylten. Suck.

Min försenade ankomst gjorde lyckligtvis inget, för köket var inte klara med maten. Jag hade till och med tid att gå runt och titta i den pietetsfullt renoverade fastigheten. Huset är byggt 1910 fick vi senare veta och fungerade som skola fram till 1968, därefter som åldringshem fram till ägarbytet. Väl värd ett besök!

Både laxsoppan och kakbiten till kaffet smakade bra. Det var också trevligt att träffa kollegerna igen, vi ses ju bara vid terminsstart och ‑avslut för det mesta.

Middagsinbjudan
Igår ringde Trollkarlen och ville bjuda på middag idag. Jag tackade förstås ja och infann mig sju minuter före utsatt tid.

Lustigt nog var ”kökspersonalen” försenad den här gången också, men maten var väl värd att vänta på. Faktiskt många strån vassare än gårdagens måltid vill jag påstå. Han är minsann händig i köket också den gode Trollkarlen.

Ut och in
Mia har effektivt sett till att jag inte har blivit sittande framför datorn alltför länge idag. Det har regnat i stort sett hela dan, vilket betyder att gångjärnen har varit i flitig användning.

Minst en gång i halv­timmen har hon bett att få gå ut, bara för att konstatera att vädret är pest och bett att få komma in tillbaka efter en kort stund.

Men det är förstås kärt besvär. 🙂

Vi har haft sommarvärme, trädgårdsmöblerna är under tak, tvätten har torkat på nolltid och gräset är nyklippt. Mia har följt mig som en skugga.

Sommarvärme
Vädergudarna har varit oss nådiga idag. Klockan 9.30 stod termometern på 18,2 grader och som mest på 20,4, dvs lika varmt ute som inne. Den sydliga vinden har varit frisk men varm, så både kaffe och lunch har intagits utomhus.

Slut på säsongen
Redan den 22.4 – innan isen hade gått – lyfte jag ut trädgårdsmöblerna. Drygt fyra månader har dom alltså stått ute, så för att dom inte skulle rota sig tyckte jag det var bäst att ta in dom innan höst­reg­nen börjar.

Snabbtorkat
Vädret inspirerade till att tvätta. Solen, värmen och den friska vinden fick plaggen att torka på nolltid.

Finns det nåt härligare än nytvättade kläder som fått torka ute? Alla zeoliter har förhoppningsvis blåst bort och den friska doften är oöverträffad.

Nyklippt
Efter lunch tog jag på den lättare varianten av ”gräsklipparskor” och lyfte ut min fina ramp. Jag upp­täckte att jag redan har lyckats böja några nitar som håller fast förstärkningen, så jag får tydligen hantera den varsammare i fortsättningen.

Efter bränslepåfyllning startade jag gräsklipparen och satte i gång. Tomtens ovansida stod på tur att klippas även om nersidan också skulle behöva en ny omgång. Jisses vad gräset växer fort igen. Hetta och torka har sina fördelar.

När fabriksvisslan signalerade slut på arbetsdagen hade jag redan hunnit hälla upp efter­middags­kaffet. Det avnjöts givetvis också utomhus.

Ytterligare ett par timmar gick åt till att finputsa och kratta i hop gräsklippet. Sen var jag nöjd. Vid det laget hade svetten torkat så jag slapp gå och simma. 😉

Närkontakt
Mia uppskattade av allt att döma att jag höll till ute. Hon följde med allt jag gjorde och var hela tiden i närheten. Utom när jag klippte gräset. Då låg hon på trappan och väntade på att den förskräckliga tingesten skulle sluta låta.

Hon uppskattade också att jag tömde tunnan med växtrester så hon kunde inspektera den.

Jag är 55+ ett tag till och har tillbringat dagen med att göra så lite som möjligt.

55+
En bukett rosor sprider väldoft i köket och en ljuvlig blombukett pryder vardagsrummet. Till min hjälp att inleda det nya året hade jag ett halvdussin gäster igår.

Draken/Tvillingen var först på plats vid kaffetid, övriga firare troppade in efter hand och avlöste varandra. På så sätt fick jag njuta av upp­vakt­ningen i många timmar. 🙂

På Facebook ser alla vänner när man fyller år. Det innebar en lång rad med gratulationer och upp­vakt­ning med allt från virtuella blommor till musik.

Jag har konstaterat att det inte längre är viktigt att fira födel­se­da­gar­na, men jag blir ändå besviken om ingen kommer i håg att gratulera mig. Att bli uppmärksammad är alltid lika välkommet för egot.

Nästan lat dag
Efter en ovanligt sen frukost beslöt jag ta vara på det fina vädret. Jag övervägde att klippa gräset när jag hörde ljudet av gräsklippare från flera håll, men nöjde mig med trimmer, sekatör och grentång.

Jag började med att klippa bort vissna blommor från hängpetuniorna. Dom har skjutit ny fart sen jag bör­jade gödsla dom med utspädd ”kompostvätska”. Lönnen som har smygtittat in genom ett av var­dags­rums­fön­stren en tid fick stryka på foten efter det och slutligen gick jag med trimmern runt mina s k blomland.

Mellan varven hann jag studera en spindel som hängde i en tråd som vajade i vinden och en buskvårtbitare som höll till på husväggen. Jag hörde också en humla som surrade bland petuniorna och såg en blomfluga som hade hittat en av sommarblommorna.

Det kändes sommarlikt. Att temperaturen orkade upp i nästan 20 grader bidrog – det var inte kyligt ens i skuggan på trap­pan när jag drack mitt eftermiddagskaffe.

Efter kaffet knackade Luther på axeln. Om jag inte klippte gräs kunde jag åtminstone skriva på pro­dukt­katalogen tyckte han. Jag accepterade lite motvilligt, men känner mig nöjd över att jag nu är klar med tre sidor.

Som avslutning på dagen ska jag parkera mig i TV-stolen och låta mig underhållas av en långfilm. En skön söndag och en angenäm inledning på det nya året. 🙂