Dags att klippa gräset!

Mina gamla stövlar har gått upp i rök, jag har fått en ny beställning, levererat ett servettställ och överväger en investering.

Mystiskt försvinnande
Dom gamla Viking-stövlarna jag skickade till damen som ville ha dom mot portokostnad har försvunnit i hanteringen… Stövlarna alltså, inte damen. 😉 Svenska posten skyller på CityMail och dom i sin tur hänvisar till posten. Paketet går omöjligt att uppbringa trots kolli-ID.

Av allt att döma är det nån som har behövt dom innan dom nådde adressaten. Bedrövligt att inte kunna lita på att posten kommer fram. En god idé hade varit att rekommendera försändelsen, men det kändes verkligen inte motiverat för ett par gamla och slitna gummistövlar!

Ny beställning
Idag fick jag glädjande nog beställning på ytterligare 100 vykort. Två damer tittade på motiven och  gillade mina fotovinklar. Dom gillade också närbilderna på slaggsten och en del andra udda motiv. Kul. Himla kiva menar jag förstås. Här i landet säger man inte kul.

Den andra damen var också intresserad av att sälja vykort och gav mig dessutom ett litet uppdrag. Hon behövde en skylt för sina öppettider och ville gärna ha en bild på huset där hon håller till. Fan­tastiskt vad lätt det är att göra affärer ibland.

Servettställ
Eftersom jag inte hade nåt ställ till vykorten med utställningsbilderna som säljs i Söderlångviks café och dom som fanns var för små, plockade cafévärdinnan fram ett broschyrställ i plexiglas som nödlösning i söndags.

Igår hittade jag en bättre lösning. Jag köpte ett servettställ för matservetter hos Kimito­nej­dens Lås. Det passade utmärkt tyckte jag. Idag åkte jag in med det till caféet och passade på att ta med mig första vykortsupplagan till försäljning. För 70 cent per styck bör dom väl gå att sälja tycker jag?

Vi kom överens om provisionen och cafévärdinnan var hygglig nog att skapa plats för dom i ett av sina ställ. Ingen av oss blir rik på försäljningen, men det är bättre än att slänga dom. Faktiskt tyckte jag dom såg riktigt bra ut när jag hade plockat in dom i stället.

Möjlig investering
Idag fick jag en lysande idé (igen) – jag skulle ju kunna skriva ut vykorten själv. Min nuvarande skri­vare klarar det kvalitetsmässigt elegant, men har inte den kapacitet som behövs. Helst bör det vara en som klarar dubbelsidig utskrift, papperstjocklek på upp till 300 g och A3-format så jag får plats med flera vykort per ark. Någon som har ett bra tips?

Med full valfrihet i fråga om motiv och den lilla upplaga per motiv jag vill sälja blir det ganska kostsamt att anlita ett tryckeri. För bara två tryckningar får jag en ny skrivare har jag konstaterat. Kostnad för arbetstid, papper och bläckpatroner tillkommer förstås, men det måste ändå bli billigare i längden.

Alternativet är att trycka upp en herrans mängd och tvinga kunderna att köpa minst 100 per motiv. Det tror jag inte dom vill. Att få välja motiv och antal måste vara mer lockande.

Det har jag förresten redan konstaterat. En av damerna idag berättade att en tidigare vykortssäljare krävde en minimibeställning på 500 kort. Vem vill köpa på sig så många? Innan alla är sålda har motivet kanske försvunnit.

Om försäljningen går lika bra i fortsättningen, lär jag nog slå till bara jag hittar vad jag söker. Jag tänker mig redan att kunna sälja en serie med mina allra vackraste blombilder. Och så kanske en serie som är litet mer ”konstnärligt” betonad. Och en serie med kattbilder förstås! Oj, vad många kort det blir! Snart får jag nog börja exportera. 🙂

Jag har lämnat in en beställning, handlat grönt, planerat takinköp och köpt ved. Svanparet betar i viken.

Ny upplaga
Idag åkte jag till tryckeriet i Kimito med bilderna till första vykortsbeställningen. När jag kom in började jag med att fråga ägaren om han fortfarande vill ha mig som kund? Svaret var inte så där soklart ja. Han tittade inte upp från det han höll på med och svarade lite undvikande ”ja, jo, det är klart”. Han tycker säkert att jag är besvärlig.

Den här gången var jag ännu besvärligare än förra gången, jag hade med mig ett pappersprov och insisterade på att få vykorten tryckta på just den papperskvalitén. Det pappret hade han inte på hyllan och ifrågasatte om det gick att använda i en laser, men lovade kolla med sin pappersleverantör och återkomma på fredag.

Om det ordnade sig med pappret skulle jag få leverans nästa fredag, dvs den 27 maj. Perfekt! Jag har lovat kunden leverans måndagen den 30. Till dess hoppas jag verkligen att vykortsställen dyker upp, dom beställde jag redan den 9 maj.

Grönt är skönt
Tidningen från Multasormi kom för flera veckor sen och har blivit liggande utan åtgärd. Igår kväll tog jag fram den, kollade på vilka sidor jag hade vikt hundöron och skrev en lista på inköpen. Det blev ingen lång lista – jag har ju bestämt att jag inte ska ha några fler blomland.

Så vad hade jag med mig hem? Jo, bland annat fem blomplantor, varav två liljor. Jag har fått pippi på liljor och dom tycks trivas på Udden dom också så jag lät mig frestas. Ängsnejlikan som stod på listan fick däre­mot stå kvar. Åtminstone tills vidare. 😉

Takplanering
Jag hörde mig också för om nytt tak över trappan även om min lagning tycks hålla. Bara häromdagen hade dom haft besök av en leverantör och fått in varuprover så det var ju lägligt. Nu ska jag mäta upp hur mycket jag behöver och be dom beställa i fall det inte finns på lager.

Vedinköp
Väglagets ordförande tittade in i kväll med anledning av förteckningen han fick i söndags och frågade innan han gick om jag vill ha veden som ligger på berget en bit upp i skogen. Jag tackade självklart ja, vi kom överens om pris och att jag kärrar ner den själv.

Bäst att jag tar med mig min special­an­pas­sa­de sågbock så jag kan kolla att klabbarna inte är för långa. Max 36 cm får dom vara har jag lärt mig.

Svanar i viken
Redan innan isen hade gått såg jag svanparet flyga över sjön på en första rekognoscering och så snart sjön var isfri syntes dom allt oftare. I kväll intar dom som vanligt sin middag i viken nedanför mitt köksfönster. En del av livskvaliteten på Udden. 🙂

Nästan allt jag gjort dom senaste dagarna är osynligt. Mia har övergått till mullvadar.

Osynligt arbete
Mitt senaste ex utbrast en gång när han var in på min dåvarande arbetsplats ”men ni gör ju ingenting, sitter bara och pratar i telefon”. För hans del betydde arbete synliga resultat.

Dom senaste två dagarna har jag pulat med en hel massa, men resultatet syns bara i datorn. Jag kan inte ens specificera vad jag har uträttat?

Av Skickat-mappen i Outlook framgår i alla fall att jag skickade vägenhetsförteckningen till ord­fö­ran­den och information till en kursdeltagare igår. Idag tackade jag en dam för tips på tryckeri och skickade länken till Dalsbruks-vykorten till en presumtiv kund. Alltid nåt.

Jag har också besvarat ett mejl från Råttan/Väduren, fotograferat, bildbehandlat, installerat ett program för tidsredovisning, testat det, betalat en räkning och tittat på Siden Selmas vå­rnyheter. Och så har jag förstås gratulerat en norrman med anledning av nationaldagen.

Ett par fysiskt konkreta resultat har jag ändå lyckats med – brevkorgen är tom och jag har en vas med narcisser på köksbordet. Och disk förstås. Igår kände jag för stekt korv med mos och har ätit resterna idag. Summa disk: Tallrik och bestick.

Från näbbmus till mullvad
Mia har mer och mer övergått till jakt på mullvad. Igår kväll förärade hon mig för all del en näbbmus, men i övrigt har flera av dom senaste bytena varit mullvadar.

Först visste jag inte vad det var. Ljusgrå mage och mörkgrå, nästan svart överdel var inte alls bekant, men nu har jag googlat och tittat närmare på det senaste kadavret. En mullvad utan tvekan, det fram­går tydligt när man tittar på tasskonstruktionen.

Ombyte förnöjer. Eller kanske det rentav är så att möss, sorkar och näbbmöss börjar bli en bristvara på tomten?

Jag har varit ute på diverse ”förrättningar” under dagen. Fästingar låter som popcorn.

Väglagsärenden
Igår ringde jag upp en fastighetsägare för att höra om han hade fått mitt mejl med bilaga som jag skickade före påsk. ”Nä, det vet jag inget om” sa han. Vi kom överens om att han skulle höra av sig när han var hemma så skulle vi reda ut ärendet öga mot öga.

Idag på förmiddagen ringde han, så jag lovade dyka upp inom en timme – jag var fortfa­rande i mor­gon­rocken som vanligt. Den rara frun i huset bjöd på kaffe medan vi redde ut fastighetsnumren och vem som ägde vad. Som avslutning fick jag se bilder från deras senaste semesterresa.

Jag har alltid förordat mejl och i andra hand telefon som kommunikationsmedel, men måste nog med­ge att personliga möten är helt oöverträffade. Eller så är det jag som saknar förmågan att uppfatta samma signaler via andra kanaler?

Efter pratstund och semesterbilder åkte jag över till grannen för att reda ut motsvarande uppgifter där. Både husbonn’ och värdinnan var i full färd med utomhusarbete, men värdinnan åtog sig att leta fram informationen jag behövde. Jag tackade nej till kaffe, men satt kvar en stund och pratade om ditt och datt.

Namnsdag
När jag äntligen kom i väg, styrde jag Silverpilen mot dagens namnsdagsbarn för att överräcka en chokladkaka. Den enda jag fick träffa var kissen. Dörren var låst så jag lämnade chokladen på trappan och sa till kissen att han skulle se till så lillmatte fick den när hon kom hem. ”Mjaa” svarade han.

Sista anhalten
Dagens sista anhalt var Söderlångvik. Jag hade kommit överens med cafévärdinnan om att vi skulle förhandla hennes provision på vykorten (med utställ­ningsmotiven) jag vill att hon ska sälja.

Medan hon betjänade en kund  tog jag en titt i utställ­nings­för­teck­ningen och kunde konstatera att mina kontaktuppgifter saknades av nån anledning. Jag konstaterade också att min ”Kärlek” (vallmon) hade hamnat längst bort i ett hörn utan belysning. Det var knappt man såg den. Å andra sidan hade tre av mina bilder fått paradplats och syntes väl. Dess värre såg man också den bedrövliga upp­häng­ningen.

Det här besöket blev också det längre än jag hade tänkt mig. Dels kom en del strökunder medan vi pratades vid och dels gick vi runt och tittade på både foto- och hantverksutställning. Vi var helt överens om att upphängningen av bilderna kunde ha gjorts bättre och tyckte lika i fråga om flera av utställningsalstren.

Nåväl, en gång är ingen gång. Om jag bestämmer mig för att delta i höstutställningen kommer jag att framföra en del synpunkter på både det ena och det andra. Sen får ordföranden tycka vad han vill. Risken är att jag inte längre är önskvärd som medlem i Fotoklubben, men då får jag ta den smällen.

Festliga fästingar
Mia fick sin första dos antifästingmedel den 30.4. Sen dess har jag bara hittat en som hade bitit sig fast, däremot flera som har krupit omkring i pälsen. Senast i kväll.

Som vanligt eldade jag upp den. Den lät nästan som poppande popcorn när den brann. Blod­stinna fästingar bara fräser och avger ett dovt plopp.

Synnerligen otrevliga typer oavsett hur festligt dom låter.

Diskarna snurrar igen, jag tillämpar flexibla rutiner och diskbänken är tom.

Mirakel
Efter att jag hade skrivit klart gårdagens inlägg fick jag för mig att jag skulle provstarta datorn än en gång. Och under över alla under, den gick i gång!

I början hördes ett missljud från fläkten, men det berodde nog på min omsorgsfulla dammsugning. När jag hade klappat till den ett par gånger tystnade den. Men den fortsatte att gå, bäst att tillägga.

Efter lite botaniserande på webben har jag upptäckt att problemet inte är helt ovanligt och beror på att strömsparläget inte alltid funkar som det ska i Windows 7/x64 och extra SATA-disk. I fort­sätt­ningen ska jag antingen stänga av datorn eller låta den stå på så slipper jag riskera en upprepning. Skönt att få knappa på ordinarie tangentbord igen.

Flexibla rutiner
Dom dagar jag inte har nån tid att passa stiger jag upp när Mia väcker mig nån gång mellan åtta och nio. Hon får för det mesta sin frukost först, men delar gärna min om jag har nåt gott pålägg på smörgåsarna.

Frukosten intas framför datorn medan jag läser senaste IT-nyheterna och inkomna mejl. I regel sitter jag kvar ett par timmar innan jag går ut och hämtar tidningen. Den läser jag på dasset/toaletten.

Tidigast mitt på dan är jag tvättad och påklädd, men undantagen är många och beroende av väder och humör. Idag hann klockan bli halv tre på grund av regnvädret.

Efter ett par, tre timmars jobb ute eller inne brukar magen signalera lunch/middag. Oftast intas den mellan halv tre och halv fyra, men om jag mot förmodan är borta på eftermiddagskaffe ersätter jag den med tilltugg från kaffebordet.

Då och då vilar jag middag i upp till ett par timmar och om jag känner mig nere eller deppig kan jag sova bort en hel dag. Det hjälper. Nästa dag brukar jag vara mig själv igen.

Tre till fyra timmar senare blir det kvällsmål. Allt från smörgås och nötter till uppvärmd mat går ner. Till/efter det blir det kvällste och innan jag lägger mig blir det i regel ytterligare nåt tuggbart i form av ett par skivor korv eller en smörgås.

Om jag alls tittar på TV blir det tidigast klockan 21. Oftast ser jag 22-nyheterna på MTV3. För blogginläggen går det åt ett par timmar, så dom skriver jag antingen före eller efter nyheterna.

Natten infaller tidigast halv ett och senast halv tre, men här förekommer också en del undantag åt båda håll. Om jag är trött klockan elva lägger jag mig förstås då. Oftast läser jag en stund innan jag somnar.

När jag läser vad jag har skrivit inser jag att det är hunger och sömn som huvudsakligen styr min dygnsrytm. Men det är väl normalt bland naturfolk?

Tom diskbänk
Det regniga och kyliga vädret passade perfekt för att diska. Teskedarna var slut och diskbänken hade nått krisgränsen i fråga om arbetsyta. En timme senare var den tom. Med lite tur behöver jag inte diska igen förrän nästa månad. 😉

Jag har fått varuleverans, städat dammsugaren och rotat i sopor. Datorn har lagt av.

Varuleverans
Strax före tolv ringde telefonen. Det enda jag uppfattade av mansröstens presentation var ”på Kiitolinja” och ”gods till dig”. Jag var så säker på att personen pratade finska så jag fattade först inte att det var mitt modersmål. Han skulle dyka upp om några minuter efter att ha försäkrat sig om att jag var på plats.

Leveransen bestod av tre kolli, varav det största på 100 x 120 cm, men bara 2 mm tjockt. För att inte förstöra korkmattan ytterligare hade jag bland annat beställt ett golvskydd. Hittills har jag haft en trasmatta under kontorsstolen, men det var ingen bra lösning. Nu kan jag rulla obehindrat och slipper fler bulor i korkmattan.

Dammsugarstädning
Innan jag la golvskyddet på plats tyckte jag det var lämpligt att dammsuga golvet. När jag hade tagit fram dammsugaren kom jag i håg att jag behövde byta påse och då jag tog bort påsen noterade jag att filtret såg anskrämligt ut.

Nåt nytt filter hade jag inte, det fick räcka med att damma av det ordentligt. Tillbaka med filter och i med ny påse. Innan jag la igen locket dammsög jag dammsugaren också. Observera att jag var så smart att jag satte i påsen först. 😉

Tja, eftersom dammsugaren stod framme kunde jag lika gärna dammsuga resten av huset också. Det var ett bra tag sen sist. Nån gång mellan jul och påsk tror jag. Det är roligt att städa när man ser skillnad före och efter.

Den nya soppåsen gjorde underverk. Till och med korkmattan lyfte på sina ställen av det effektiva suget, för att inte tala om mattorna. Min gamla Hoover fick nytt liv.

Sopinspektion
Efter städningen tog jag i tu med den gamla dammsugarpåsen. Jag visste att den innehöll prylar som jag i misstag dammsugit upp tidigare och som jag ville ha kvar.

Jag tog på mig engångshandskar, försåg mig med en gammal tidning och sökte upp ett lämpligt ställe i utkanten av tomten där jag hade den friska vinden i ryggen innan jag rev sönder påsen. Egentligen hade jag glömt vad jag letade efter, men antog att jag skulle komma på det när jag rotade i soporna.

Mycket riktigt, jag hittade en drakklo och ett kronblad i slipat glas. Drakklon tillhör en figur som Mia har haft ner från fönsterbrädan och kronbladet tillhör en lotusblomma i glas som jag själv har lyckats få i golv. Resten åkte ner i en sopkasse.

Död dator
Redan när jag dammsög tangentbordet till datorn tyckte jag det var konstigt att den inte vaknade till liv från strömsparläget, men tänkte inte mer på det just då. Först när jag skulle visa junior utbudet av digitala kikare sent i eftermiddags konstaterade jag att den var stendöd.

Det första jag kollade var huvudströmbrytaren baktill. Jag kunde eventuellt ha kommit åt den när jag dammsög. Men nej, den stod i läge på som vanligt.

All kringutrustning fungerade så det var ingen säkring i huset som hade gått, men jag testade för säkerhets skull att sätta i kontakten i ett uttag som inte gick via UPSen. Fortfarande död.

Antingen har det gått en säkring i datorn eller så har strömförsörjningen pajat. Den var det enda som inte byttes ut när jag ”konverterade” till ny dator i höstas. Typiskt att sånt händer en fredag efter­middag strax efter stängningsdags.

Jag som brukar påstå att fredagen den 13 är en turdag för min del. 😦

Idag hängde trosorna över bordet igen, jag har pysslat om ett rehabiliteringsfall, respektive Fratillarian med flera. Mia har blivit slank.

Torkväder
Strax efter lunch visade termometern 20 grader och solen hade tagit sig ur molndiset. Både vind och värme gjorde det idealiskt att torka tvätt – igen. Hur jag än bär mig åt tycks tvättkorgen aldrig bli tom.

Ett par timmar senare hade Udden fått årets värmerekord hittills: 21,6 grader. Då tog jag paus i arbetet och satte mig i solen en stund och njöt av värmen och fågelkvittret.

Den blev inte så värst långvarig. Mia påkallade min upp­märk­sam­het genom att släppa taget om en skogsmus en bit i från mig och låta så där som hon brukar när hon vill ha beröm. Och det fick hon förstås.

På bättringsvägen
Lärkträdet som jag trodde hade strukit med i vinter har gröna skott upptäckte jag till min stora förtjusning för nån vecka sen. Idag kapade jag den döda toppen så det ser lite rumphugget ut, men om nåt år kommer det inte att synas längre hoppas jag.

Blomsterpyssel
I slutet av april dök det helt oväntat upp en grön liten ”sak” i ett av blomlanden. Jag kunde inte för mitt liv lista ut vad det var. Jag hade inget minne av att jag hade planterat nåt på just det stället? Men, så småningom dök det upp en talgdank.

Jag hade visst planterat en lök där i höstas. Den 3.10 närmare bestämt. Så stod det på förpackningen jag hade sparat i en låda och där fanns också namnet på liljan, Fratillaria imperialis rubra Max eller Kejsarkrona på svenska.

Att den är så tidig hade jag också glömt bort så det var en trevlig överraskning. Redan om några dar slår den ut om det inte blir alltför kallt. Idag har jag plockat bort ogräs runt den och fyllt på med ny jord.

Alla mina blommor har överlevt vintern ser det ut som. Till nästa vår blir det i bästa fall fler, idag stoppade jag ner julhyacinterna och tidigare planterade jag julrosen. Möjligen kan jag tänka mig nån senblommande art som komplettering, då har jag alltid nåt som blommar från april till september. 🙂

Matchvikt
Mias övervikt från i vintras har smält bort precis som snön. Hon är nu en slank, muskulös och vältrimmad kattdam tack vare all motion hon får när hon klättrar i träd, jagar eller inspekterar sitt revir.

Jag har gottat mig åt högsommarvärmen, sopat fågeldun, agerat jaktassistent och hittat spår av mina förfäder. Mia har fått sin hämnd.

Högsommarvärme
I förrgår missade jag solen hela eftermiddagen på grund av bildinramningarna och igår hade jag kursdag. Idag har jag njutit desto mer och gottat mig åt den tillfälliga högsommarvärmen. Inom kort blir det mer normala vårtemperaturer påstår meteorologerna.

Fågeldun
En stund innan jag åkte i väg igår kom Mia in i köket med en död fågel som hon lekte med. Hennes första hittills. Eftersom jag höll på att göra mig i ordning lät jag henne hållas. Det var himla dumt.

Då jag var klar att åka hade hon lekt klart och försvunnit ut. På golvet låg resterna av liket. Huvud och kropp var åtskilda, en vinge avsliten och det låg en massa fågeldun på golvet. Jag bar ut kropps­de­lar­na, men dunen hann jag inte städa bort förrän idag. Stackars pippi, vilket öde. Först dödad och sen drabbad av likskändning.

Jaktassistent
Jag börjar tro att Mia har dåligt inflytande på mig. Hittills har jag betraktat mig som djurvän, men den egenskapen börjar mattas av allt efter som jaktoffren hopas. Idag gick det så långt att jag hjälpte till med jakten.

Av pipen i verandan förstod jag att hon hade fångat en näbbmus igen. Efter många turer tog den sin tillflykt till en stövel som i jaktens hetta hade hamnat i liggande ställning. Då lockade Mia på mig.

När jag gick ut för att se vad som stod på, satt hon vid stöveln så jag frågade henne om musen var där? Jag fick inget svar men vände stöveln upp och ner, vilket fick musen att tappa taget. Jakten kunde fortsätta.

Samma procedur upprepades en kort stund senare. Den här gången låg musen längst in i en sko. Jag lyfte upp skon men såg inget så jag ställde ner den igen. Mia kände förstås lukten och fortsatte stirra på skon, så jag tog upp den, gick ut på trappan och skakade den så att musen ramlade ut.

Jakten fortsatte utomhus och slutade i vintergrönan. Som belöning för min insats kom Mia in och lämnade över liket i present. Vad säger man? Snäll kisse?

Likfynd
Dagen har bjudit på flera lik. Tre glasflaskor stack delvis upp ur jorden nära skräphögen nedanför trädgårdslandet. Där ville jag inte ha dom så jag hämtade trädgårdsspaden och lirkade upp dom.

En av flaskorna hade en tillskruvad kork och halva flaskan var fylld. Wow! Lagrad konjak tänkte jag när jag såg korken. Tänk om jag kunde sälja den lika dyrt som den bärgade champagnen på Åland!

Jag skruvade optimistiskt av korken och luktade. Nä, det här var nog ingen konjak trots allt. Lukten påminde mest om fuktig jord. Dessutom var vätskan grumlig när jag tittade närmare.

Jag begrep inte riktigt hur det kunde finnas vätska i en flaska med tillsluten kork men kom fram till att den antagligen hade fyllts med vatten innan den slängdes i sjön. Sen dess har strandlinjen höjts så den har hamnat på land, alternativt har korken inte varit tillräckligt åtskruvad så vattnet har trängt in under århundradenas lopp. Tänk vad mycket oväsentligt jag kan öda tid och tankemöda på. 😀

Hämnden är ljuv
Igår kväll när jag kom hem från kursen hade jag en ”present” på trappan. Tanken slog mig att det här var ormen som bet Mia, men det kunde förstås vara en helt annan. Att det var hon som hade tagit livet av den är jag däremot hundra på.

Dels skulle hon inte bära hem nåt annat än det hon själv dödat och dels såg jag bettet i nacken på ormen när jag inspekterade den. En väldigt vacker teckning hade den och av storleken att döma en ganska ”ny” orm.

Mia måste vid det här laget vara en fruktad fiende.