Idag har jag äran att presentera en av mina favoriter, den här planetens förmodligen tåligaste djur, björndjuret. Överlevnadsförmågan överglänser vida alla nu kända djur.

En närmare presentation av den lilla krabaten finns i senaste numret av Illustrerad Vetenskap, men bland annat Naturhistoriska riksmuséet har också en hel del fakta. Visst är den läcker den lilla ”björnen”? 🙂

Jag har ägnat dagen åt surdegar och meningslöst arbete. Mia har bråda tider.

Gamla surdegar
Direkt efter en ovanligt tidig frukost tog jag i tu med några ärenden som borde ha åtgärdats för länge sen. Första samtalet gick till bryggleverantören som jag senast pratade med den 25 maj i fjol och som lovade dyka upp V21 samma år.

Han erkände direkt att det inte fanns nån ursäkt och lovade åtgärda bryggan så snart isen har smält. Om han inte hörde av sig, skulle jag skicka en påminnelse via mejl.

Nästa samtal gick till sotaren. För snart ett år sen lovade han lämna offert på återuppbyggnad av den andra skorstenen på huset, men har inte hörts av. Han bad också om ursäkt och lovade göra ett nytt besök eftersom jag vid det här laget hade förslag på en annan lösning än att mura upp den på nytt.

Medan jag hade ångan uppe, ringde jag också SEB Tryggliv för att be dom slopa förmånstagar­för­ord­nandet på min pensionsförsäkring. Det gick naturligtvis inte så enkelt som jag hoppades, damen i andra änden skulle skicka en blankett som jag måste fylla i.

Städjobb och premiärkrattning
Efter ytterligare ett par samtal  gick jag ut i vårsolen. Första prioritet var att baxa trappmattan på tork. När den är torr väger den inte särskilt mycket, men nu var den genomdränkt så armmusklerna fick bekänna färg innan jag nådde vädringsställningen.

Efter att ha hämtat posten och mätt upp bredden på dom gamla bräderna jag har tänkt använda till mitt lilla byggprojekt, tog jag tag i ”tassklämman” (se inlägg 4.4) och krattade bort alla gamla löv från slänten vid utedasset. Oj, vad fint det blev!

Under dom blöta löven stod fullt med små gulgröna sticklingar som inom kort förvandlas till blomman­de scilla och både malört och akleja har redan skjutit skott. Ju mer jag såg mig omkring, desto fler växter hittade jag som har börjat spira. Ogräset inte minst.

Krattandet inkluderade också en del snö bara för att det var roligt och tog mig allt längre bort från startpunkten. Till slut var jag ovanpå avloppsröret och -tanken. Ingen vettig människa skulle väl komma på idén att snygga till på ett sånt ställe? Men det struntar jag högaktningsfullt i. Även om jag sällan vistas på den sidan av huset känns det bra att veta att det är snyggt, men i andras ögon betraktas jobbet säkert som meningslöst. Fast det är ju inte mitt problem. 🙂

Mia jobbar övertid
Sen nio i morse har Mia vistats utomhus med undantag för ett par korta matpauser. Först vid 23-snåret var hon klar med sin arbetsdag. Dagens första byte bestod i en ödla. Den var väl tidigt ute kan jag tycka, men dom kanske börjar röra på sig redan innan snön har töat bort?

Innan ödlan blev skadad bar jag ut den och stängde in Mia så hon inte såg var jag la ner den. För att få henne på andra tankar plockade jag fram godisburken när jag kom in tillbaka. Ett bra trick.

Medan jag underhöll mitt sällskap i kväll hörde vi dunsar från verandan och välkända pip, men vis av tidigare erfarenhet lät jag bli att öppna dörren. Det fick räcka med att jag berömde henne inifrån.

Den lilla damen har alltså haft en bråd dag. Just nu ligger hon utsträckt på gungstolen och tar igen sig. Hon har inte ens använt kattoaletten på hela dagen. Förmodligen har hon kommit på att det faktiskt går att uträtta sina behov utomhus.

Vissa dagar är trevligare än andra. 🙂

Sparksäsongen är obönhörligen förbi, snödropparna tittar fram och jag har ett kryddtips. Mia har infört tvättlåda.

Slutsparkat
I morgon flyttas sparken in i sommarförvar. Dom senaste dagarnas väderlek har tärt hårt på isen och snön. Alla jag pratar med tycker det ska bli skönt att slippa snön. Jag instämmer, det ska bli gôtt (som dom säger i Göteborg) att få spotta i nävarna och ta i tu med allt som hittills har varit gömt under den.

Än så länge går det faktiskt att skida, men det är väl lika bra att ställa undan skidorna också så att stålkanterna inte rostar alltför mycket. Snösläden och ‑skyffeln lär inte heller behövas längre, men elkabeln till motorvärmaren får ligga kvar tills snövallarna har tinat.

Vårtecken
ÅU innehåller dagligen läsarrapporter om vårtecken. Jag har läst om snödroppar, humlor, tussilago och blåsippor och suckat lite avundsjukt. Tussilago såg jag för all del förra veckan, men snödropparna har legat begravda under ett tjockt snölager hittills.

Absolut säkraste vårtecknet på Udden är att jag kan öppna och stänga ytterdörren utan att bruka våld. Det kan jag sen ett par dar, men idag beslöt jag ändå att inspektera hur långt snödropparna har hunnit. Och faktiskt, längst in vid verandaväggen syns deras gröna blad och några knoppar. Det är det bästa med den här årstiden, det sker nästan dagliga mirakel i växtvärlden.

Ett antal fåglar visar sig också flitigt nedanför mitt köksfönster. Jag som knappt ser skillnad mellan talgoxe och kråka ska inte våga mig på att artbestämma, men det är säkert dom vanliga vårfåglarna, trastar och starar. En domherre och en nötskrika spanade jag också in härom dagen. Dom känner jag faktiskt igen tack vare den kännspaka färgsättningen. 😀

Kålsoppa och nytvättat
Idag möttes postbäraren av en doftblandning av kålsoppa och ren tvätt när hon kom in med post och ett paket som skulle kvitteras. Under tiden som tork­tumlaren gick, kokade jag kålsoppa. Det var länge sen sist vill jag lova.

När jag förväntansfullt satte första skeden till munnen blev jag besviken. Soppan doftade godare än den smakade tyckte jag. För att råda bot på det, rörde jag ner en matsked vitlöksspäckad crème fraîche som jag fixade till för ett par dar sen. Den gjorde underverk.

Skönt, nu har jag mat för en vecka framåt och behöver inte tvätta på ett tag.

Renlighet är en dygd
Liksom alla katter är Mia mån om sin renlighet. Idag ville hon prompt vara i min närhet medan hon putsade sig och räknade ut att lådan jag höll på att packa upp var den idealiska lösningen.

Bildkälla: Ny Teknik. Foto: APN/Scanpix

Den ”osannolika olyckan” i Harrisburg 1979 har dess värre fått flera efterföljare. Med tanke på händelserna i Japan och den pågående debatten om kärnkraft i vårt eget land kan det vara intressant och/eller nyttigt att läsa om det som hände i vårt östra grannland för snart 25 år sen.

Läs artikeln om Tjernobyl som publicerades i Ny Teknik den 14.3.2011.

PS. 1999 gjorde KSU (ägs av de svenska kärnkraftsföretagen, ingår i Vattenfallkoncernen) en analys av (de ringa) följderna av olyckan i Harrisburg. DS.

Dom senaste femton timmarna har varit spännande och dramatiska på Udden. Husets ordinarie invånare har klarat sig utan bestående men, men händelserna har förorsakat hål i taket och krävt ett dödsoffer. (Fru grannen och andra känsliga personer kan sluta läsa här.)

Framåt halv nio i går kväll hade Mia fått tag på ett byte förstod jag av oväsendet i verandan. Jag öpp­nade dörren för att berömma henne och se vad hon fått tag på. Det visade sig vara en skogsmus. Vips som det var, kilade musen in i köket genom dörrspringan.

Hur korkad får man vara? Jag borde förstås ha stängt dörren. Nu gällde det att öppna den så Mia kunde ta sig in och avsluta jakten.

Efter ett par varv runt köket var musen försvunnen. ”Den är kvar här inne” sa jag med eftertryck till Mia som snopet gick och nosade i spåren, men varken hon eller jag lyckades lista ut vart den hade tagit vägen. Så småningom gick jag och la mig, Mia föredrog att hålla koll i köket.

Strax efter fyra väcktes jag abrupt av ett ljudligt skrapande som slutade med en duns. Tack vare regnet hade sista snön rasat ner från taket. Jag var säker på att Mia skulle dyka upp i sov­rummet, men det gjorde hon inte. Hon kanske har vant sig vid ljudet eller så vägrade hon överge bytesbevakningen?

När jag steg upp några timmar senare kom hon fram och hälsade god morgon som vanligt. Efter vår gemensamma frukost satte hon i gång med att krafsa i ”diversehörnan” mellan skrivaren och bokhyllan. För att hon lättare skulle komma åt flyttade jag undan en del prylar. Och se där satt den förrymda lilla musen!

En ny jaktomgång tog sin början. Vis av gårdagens erfarenhet stängde jag dörren till vardags­rummet. I stället öppnade jag dörren till verandan och ytterdörren i tron att musen skulle se sin chans eller att Mia skulle förstå vad jag menade med ”gå ut med den”.

Det funkade inte alls. Musen ilade i väg mot sovrummet men hejdades och sprang i stället in i badrummet. Självklart under duschkaret. Mia gjorde sig platt som en pannkaka och ålade envist efter. Ut kom musen och sprang nu in under köksspisen. Till Mias försvar ska sägas att hon fångade musen flera gånger mellan varven, men släppte den igen.

Jag insåg att Mia inte hade en chans att ta sig in under spisen så jag assisterade med skaftet på sopborsten, men den lilla rackar’n hade satt sig mellan väggen och foten på spisen. Då fattade Mia ett radikalt beslut och utförde samma trolleritrick som i badrummet.

Avståndet mellan golvet och spisen är 10,5 cm, jag har kontrollmätt. Det räckte för att hon skulle ta sig in. Jag förstod att det gjorde ont för hon morrade till men hon gav sig inte. Hon lyckades peta till musen som den här gången tog riktning mot verandan. Jag såg min chans och föste ut den med sopborsten. När Mia hade följt efter stängde jag dörren. Puh! Men än var äventyret inte över.

En stund senare hörde jag Mia vråla i högan sky. Det lät som om hon kämpade för sitt liv… Tankarna rusade runt i huv’et och hjärtat dunkade i bröstet medan jag rusade ut på trappan. Under bordet fick jag syn på henne. Hon satt med en tass rejält fastkilad mellan pinnarna på lövkrattan.

Jag kunde i hastigheten inte komma på nåt bättre sätt än att dra tassen rakt neråt där avståndet mellan pinnarna är större, men kanterna skar förstås in i tassen så hon vrålade till igen. Den smärtsamma manövern var lyckligtvis framgångsrik och hon var äntligen befriad.

Stackars liten, hon var så skärrad att hon gick direkt in och glömde vad hon hade hållit på med. När jag ställde tillbaka krattan förstod jag varför hon hade fastnat. Musen hade tagit sin tillflykt längst in i hörnet och krattan hade stått i vägen.

Nu var det min tur att fatta ett radikalt beslut. Med jordspaden lyfte jag upp den utmattade musen, la den på marken och drämde till. Äntligen var den långa jakten över.

Det var när jag ställde tillbaka spaden som jag upptäckte hålet i taket. Plasttaket över trappan är sen 1992, så det kanske inte är så konstigt att det inte tålde den isiga massan som vräkte ner på det. Tur att det finns silvertejp. 😉

När jag kom in tillbaka stod Mia vid matskålen och lät sig väl smaka. Hon stod på alla fyra tassar och rörde sig nästan som vanligt, jag kunde bara upptäcka en lätt hälta. För säkerhets skull inspekterade jag tassen, men såg inga tecken på allvarliga skador.

När hon hade ätit klart frågade hon mig alldeles tydligt vad som hade hänt med bytet så jag visade henne var den döda kroppen låg. Så bra tyckte hon och bar in den i verandan igen. Men då greppade matte tag i svansen på kadavret och slängde i väg det. Nån måtta får det vara på nöjena.

Jag ser fram mot en lugn kväll och en fridfull natt.

En lätt sårad, men tapper jägare

En datoriserad översättning måhända? ”Left” kan översättas både med vänster och återstår, alternativt kvar. Här blev det ju helt fel.

(Varför är det alltid lättare att se smolket i sin grannes öga än bjälken i sitt eget?)

Klockan låter äntligen som den ska, jag får ställa ut två bilder till och behöver kontakta skattekontoret igen. Mia och jag sover i skift.

Urmakare in spe
Klockan går klanderfritt, men hade ”tappat rösten” efter reparationen. Varför kan jag bara spekulera i. Synnerligen retfullt att inte höra den gamla vanliga klangen som jag gillar. I min nöd bad jag händige släktingen rycka ut, men avstyrde uppdraget sen jag mot alla odds hade lyckats fixa det själv.

Efter mer än en timmes tålamodsprövande försök och miss­lyckan­den fick jag till det, fast jag vet inte hur och framför allt inte varför? Min teori om hur ljudet alstras visade sig fullständigt felaktigt, det resulterade bara i ett kort, omelodiskt klonk. Men strunt i det, huvudsaken att klangen är återställd.

Bildutökning
I fredags meddelade fotoklubben att vi får disponera mera utrymme i Söderlångvik och att jag får ställa ut två bilder till om jag vill. Det ville jag förstås gärna. Bilderna var redan utvalda av samma tvåmannajury som tidigare.

Dom första två är utskrivna och klara för avhämtning, men i och med tilläggsbeställningen väntar jag tills dom också är klara. Det ska bli oerhört spännande att se hur dom tar sig ut i stor­format. Enligt killen jag har varit i kontakt med hos Sillisatama ser dom ”ganska bra” ut. Vad nu det innebär?

Väglagsadministration
Med dom tilläggsuppgifter jag fick från skattekontoret trodde jag att jag skulle bli klar med vägenhets­förteckningen, men några frågetecken kvarstår fortfarande. Bland annat saknar jag fastigheter till två namn som jag hittade på postlådorna under byrundan för ett par veckor sen.

Förhoppningsvis får jag alla återstående uppgifter på måndag av ”pärlan” på skattekontoret och kan äntligen överlämna en komplett och aktuell förteckning till väglagets ordförande för slutgranskning. Sen återstår bara att skriva och skicka kallelse till väglagsmöte.

Olika sömnbehov
Mia och jag är inte riktigt i fas när det gäller sömnbehoven. Hon sover oftast fram till att det är läggdags för mig och är förstås hur pigg som helst när jag är på väg i säng.

För det mesta busar vi i sängen en stund, men sen ger hon sig av på egna upptäcktsfärder tills jag har somnat. Ofta vaknar jag av saker som ramlar i golvet eller av att hon hoppar upp på mig när hon är mogen för nästa sömnperiod.

Sen en tid tillbaka låter hon bli att väcka mig på morgnarna. Troligen insåg hon att det är lönlöst. Men så fort jag rör på mig och hon ser att jag är vaken sätter hon i gång och spinner och vill gärna bli kelad med. Ett synnerligen behagligt sätt att morna sig på tycker jag. 🙂